Det är en av årets vackraste sommarkvällar och jag har just sprungit en lugn, skön femma i den by som är min hemby. På ett sätt en helt vanlig femma och på ett annat sätt en helt speciell femma. Idag har jag nämligen sprungit en femma hundra dagar i rad.

Hundra dagar! I rad! Utan ett enda undantag.

Tack, kroppen! Tänk vad du kan och orkar och förmår. För hundra dagar helt utan förkylningssymtom. Helt utan värk. Helt utan ont i knän. Helt utan att jag en endaste dag har behövt fundera på om jag är i springskick. Det har jag varit. Varje dag.

Det är lite lätt att vara stolt ikväll. Det är mycket lätt att vara tacksam.