Jag brukar beskriva min förstfödda som en jasägare. Hon vill nästan alltid nästan allt. Förutom om det gäller att hjälpa till här hemma, då vill hon plötsligt nästan aldrig nästan något alls.

Jag vet varifrån hon har fått det. Det är ju inte så att hennes mor alltför ofta tar till ordet nej om ordet ja är en möjlighet. Jag vill så väldigt mycket. Det sägs ofta att människor måste lära sig säga nej, världen är visst full av människor som säger ja av plikt eller dåligt samvete. Jag säger oftast ja av ren glädje och ren lust.

Så de där gångerna när jag ändå säger nej gör jag det med lika ren sorg och lika ren olust. Det går emot den jag är, emot mitt väsen. Också när jag tror mig veta att ett nej är det rätta svaret så är ett nej det tråkiga svaret.

Det går nämligen att vara ledsen över ett beslut och ha frid med det samtidigt. Det går att tycka att det känns både tråkigt och rätt samtidigt. Det är sällan enkelt. Det är ju bara svart och vitt som kommer utan nyanser och livet innehåller oftast färger.

Det är en ren lycka att det är så.

Jag säger inte att det var därför vi flyttade till Österbotten, för det var det inte. Men nog var det ett argument. Att vägen till Umeå och systern där skulle halveras. Hon och hennes familj har ju i många år varit vårt mesta och bästa semesterhäng och vägen till det hänget bör vara kort.

Med tanke på det har vi skamligt sällan använt den där vägen. Men det här veckoslutet, när Fredrik badade i jobb, tog jag och barnen båten över havet. Vi åkte hemifrån igår på morgonen och landade hemma igen idag på kvällen. Ett dygn fick vi tillsammans och det var SÅ värt nio timmar på båt. Till och med de där två timmarna med riktigt rejäl sjögång. Till och med den där stunden ikväll när vi stod i otålig kö för att lämna skutan och Hilde bara vrålade ut sin ilska över att hon ville vara kvar på båten.

Mycket av det vi alltid gör blev ogjort eftersom vistelsen var så kort. Vi hann inte träffa moster, vi hann inte gå på apotek, vi hann inte äta på MAX, vi hann inte umgås med de människor vi brukar få umgås med där. Men vi hann spela flera varv pidro, vi hann bokrea, vi hann med någon slags snacksorgie. Mest av allt hann vi med gemenskap och det är alltid bäst. Och vi hann med semester trots att vi inte hade en minut mer ledig tid än vilket veckoslut som helst. Att komma in i det där huset i den där byn är som att trycka på en knapp och bli brutalt ledig på en gång. När vi körde in på gården här hemma för några timmar sedan kunde ingen av oss förstå att det var igår vi åkte iväg. Vi fick liksom väldigt mycket ledighet för timmarna, och ingen är väl så rik på ledighet att hen kan tacka nej till det.

Vi hade bästa vänner här i söndags och i något skede sa jag att jag har en känsla av att Dumle kanske har dött. Anders gick och kollade. Dumle levde.

Ibland blir jag förvarnad och igår dog Dumle. Vår lilla dvärghamster. Som var så mysig som en dvärghamster nu kan vara.

Barnen skulle ordna begravning idag. Så jag la fyra euro på bänken i hallen och en lapp:

När jag och Hilde kom hem var Dumle begraven. Barnen och deras vänner hade målat en låda, hittat en gravplats, läst lite ur bibeln och gjort något slags sångframträdande. Och ätit kex och dumleslickepinnar.

Jag tänker att Dumle nog fick en hederlig begravning. Säkert hederligare än sorgligt många människor får.

– Kan vi köpa en hund, mamma? grät Arvid vid middagen. Han som sörjer störst och mest.

Nej. Nej. NEJ! sa jag inte. Jag går varsamt fram med människor i sorg. Men svaret är nej. Vi ska nog bara ha hamster. Högst.

Absolut inget i den här världen blev tråkigare av att Hilde började använda ordet toppen som ett positivt kraftuttryck.

Så när vi förra veckan berättade för henne att det var just den dagen som hon skulle packa sina tutusar i ett kuvert och skicka dem till en bebis som behöver dem bättre utropade hon förtjust:

– Toppen!

Riktigt på samma sätt lät det inte några timmar senare när hon skulle somna utan de tutusar som då fanns i kuvertet. Allt var lite dåligt den kvällen. Det gjorde ont här och kliade där. Det var törst och hunger och leda och orättvisa. Inte en enda gång frågade hon efter dem hon saknade. En massa gånger frågade hon efter det mesta annat som finns.

Första kvällen somnade hon först efter tio på kvällen. Och andra. Och tredje. Sedan dess har det tagit sig och hon somnar i vanlig tid och med vanlig smidighet. Aldrig trodde jag att det skulle gå så här enkelt. Jag är så glad att jag hade fel.

Toppen!

Idag åkte jag och Hilde till sjukhuset för mjölkprovokation. Om du vet mer om allergier än du egentligen vill så vet du vad jag talar om. Om inte så kan du säkert gissa.

Vi träffade en skötare som sa att hon var tveksam till om Hildes hud var i tillräckligt bra skick för en provokation. Och vi träffade en läkare som var helt övertygad om att den inte var det.

Så vi fick åka därifrån. Helt oprovocerade. Hilde blev visserligen mätt och vägd, hon fick komma i närkontakt med ett stetoskop och hon samarbetade som om Jesper Juul skrivit sina böcker om just henne. Men den där provokationen som vi hade laddat upp för blev inte av. För att huden inte höll.

Jag erkänner; jag trodde absolut att huden skulle hålla. Ja, hon är torr som en avslagen ordvits. Och ja, just nu har hon något slags utslag på hakan, lite rödflammiga kinder och röda knäveck. Men vi har ju kommit från ett ansikte fullt med råa sår, så vi tycker ju nästan alltid att hennes hud ser fin ut. Allt är så relativt, också det här med hud. Och det blir ju onekligen lite ledsamt att få papper på hennes huds uslighet när man själv tyckte den såg rätt bra ut på morgonen.

Det blir ett nytt försök senare i vår. När problemhud brukar vara mindre problematisk. Men redan idag får vi vara enormt glada och tacksamma över att det senaste blodprovet visar att alla allergier har gått neråt. Vissa till och med mycket! Det är SÅ värt att fira.

Hilde och jag läste och sjöng en bok idag när vi behövde en paus från En sådan där bok som innehåller flera olika berättelser och flera olika sånger.

Jag tog i från tårna i Ekorrn satt i granen och hon hakade på. Tills hon plötsligt slutade. Mitt i.

– Mamma, vet du vad mina kompisar säger? De säger att sången är blä, sa hon med upprörd och förnärmad stämma.

– Okej, vad säger du då? frågade jag.

– Jag säger fy fy! Den är inte blä, den är fin! förklarade Hilde och hötte bestämt med fingret. Som den självutnämnda sångens försvarare hon är.

Den människan. Det är väldigt svårt att sätta sig på henne. Vi som någon gång har försökt vet. Och med försökt sätta sig på henne menar jag försökt få henne att följa någon annans vilja när den krockar med hennes egen. Det bor så mycket bestämdhet i den lilla kroppen, jag förstår inte hur allt får plats i någon så liten.

Imorgon ska vi till sjukhuset, hon och jag. Sist hon var där fick ingen ens väga eller mäta henne. Hon slog läkaren och ropade:

– Gå bort!

Det finns med andra ord utrymme för förbättring. Det finns också tyvärr chans till ett riktigt intressant sjukhusbesök.

Jag skickade iväg dagens första jobbmejl redan före klockan fem på morgonen och dagens sista här strax efter halv tio på kvällen. Däremellan hann jag fram och tillbaka till Esbo där jag fick prata läsning med fyra grupper elever och en grupp lärare. En sådan dag.

En riktigt bra dag.

Det är en gåva att kunna vara så ledig när man är ledig att man knappt minns hur det är att ha ett jobb.

Det är en ännu större gåva att ha ett så givande och bra jobb att det är både lätt och roligt att börja på igen, trots att rivstarten blev en femton timmars dag.

”Som din dag, så skall din kraft ock vara.”

Orden i Lina Sandell-Bergs psalm strömmar ur radion så här vid läggdags denna första söndag i mars. Så kan det vara om man lyssnar på Radio Vega på söndagskvällarna.

Orden strömmar alltså ur radion men kunde lika väl strömma ur min själ. Också den här dagen räckte ju krafterna till, och det är jag mycket tacksam för. Men också den här dagen gick det ganska jämnt ut, och det är jag lite trött över. Just nu är livet så att jag sällan känner att det finns speciellt mycket kvar på kraftkontot när dagen är slut och jag kan komma på mig själv med att längta efter en annan tid när det förhoppningsvis finns lite mer marginal.

Å andra sidan har jag uppenbarligen något kvar i mig så här vid läggdags denna första söndag i mars. Att de här raderna alls skrivs är ju ett bevis på att det fanns något att vrida ur mig också den här dagen. Och även om livet nu är så att det går onödigt jämt ut så lever vi väldigt långt just det liv som vi ville och vi vet att vara tacksamma.

Det går att vara både mycket tacksam och lite trött samtidigt.