Arvid ville i dag göra filmdebut på bloggen.
Jag hade nästan hunnit glömma hur stort det är. Han påminde mig. Med besked.
Ibland tänker jag att det måste vara något av det roligaste och bästa med föräldraskap; att också det lilla blir stort när man ser på det med små ögon och ur små perspektiv.
(Och jo. Vi vet att han borde klippas. Men vi tycker alla – inklusive han själv – att han är så himla gullig i sin vilda frisyr. Han tycker själv att han delar frisyr med Mohamed Salah och det vill han förstås ogärna sluta med.)
Söt Arvid! Vi har också en långhårig lockig kille här som alltid sjuter upp klippandet, eller så glömmer mamman bort det 😊