En gåva som förutsätter sin förvaltare

För femton år sedan satt jag på en restaurang i Jakobstad och undrade om han någonsin skulle fråga eller om jag borde ta över. För jag anade att det låg en fråga i luften. Det gjorde det. Och innan jag hann kapa situationen hann han ställa den.

Vill du gifta dig med mig?

Jag ville. För femton år sedan sa vi vårt första ja och sedan dess har det blivit många.

Det vi har i dag är det som jag är allra mest ödmjukt tacksam för. Och det vi har i dag är samtidigt det som jag är mest stolt över. Kärleken må vara en oförtjänt gåva, men den är samtidigt en gåva som förutsätter sin förvaltare. Den som inte förvaltar den gåvan kommer att förlora den.

Vi har försökt förvalta vår gåva. Vi fick varandra och sedan dag ett har vi försökt förvalta varandra väl. Det handlar om stora saker. Om att drömma tillsammans, göra avgörande livsval, skapa gemensamma värderingar. Men minst lika mycket handlar det om små saker. Om att hänga upp tvätt och låta den tröttare ligga kvar på soffan. Om att säga tack och förlåt. Om att dagligen förundras över att den andra finns där. Varje dag säger minst en av oss: Tänk att vi får ha varandra. Varje dag menar vi det.

Bild: Maria Hedengren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s