Jag har packat de två första flyttlådorna. Julpynt, borde det stå på dem, men eftersom vi inte hade någon lämplig penna står det ingenting. Men lådorna står där och väntar. De vet antagligen bättre än jag hur nära det börjar vara nu.

Jag erkänner; jag hade hoppats att jag skulle ha färre frågetecken och flera svar när jag började packa flyttlådor. Jag hade gärna haft flera konkreta målbilder och färre pågående processer, men vi får ju inte alltid som vi vill. Det är en del av det villkor som är liv.

Det är bara det att jag är en mästare på att se fram emot saker. Glada överraskningar är ju fantastiska, men också de gladaste snuvar mig på någon slags konfekt eftersom minst halva mitt nöje är att få se fram emot. Just nu ser jag mest bara fram emot att få se fram emot eftersom jag vet så lite.

Jag antar att det här är nyttigt för mig. Det är väl nu jag får växa i tillit och förtröstan. Tänker jag lite sorgset och packar ner en julgransboll och en herde som ser dagsljus igen i en helt annan del av vårt land. I vårt nya hem.

Ingen enda gång har jag tvivlat på att det här är rätt. Men det betyder inte att det alltid är lätt.