För en vecka sedan satt vi i bilen på väg till Österbotten. Det finns skönare saker att avsluta veckan med än 450 km i bil med två barn, men det osköna blir onekligen skönare om man lyssnar till radio Vegas Tongåvan samtidigt. Få saker vaggar en själ till ro på samma sätt som att få höra att Maj-Lis bör ha på kaffepannan på lördagseftermiddag eller att alla vi på Björkbacka önskar Gunnar en fin namnsdag. Bäst är kanske gratulationer till barnbarn som fyller sjutton. Inget – absolut inget – ont om Tongåvan. Men jag har svårt att föreställa mig ett mindre lämpligt medium för gratulationer till nyblivna sjuttonåringar.

I något skede reagerar Arvid.

– Varför pratar de inte om mig? Vet de inte att jag också fyller år snart?

Och eftersom det på många sätt börjar vara ganska oskön stämning i bilen gör jag vad jag kan. Från baksätet skriver jag ett sms. Och hoppas att det ska hinna läsas upp i tid.

Och fatta.

Typ sju minuter innan vi kör in på svärföräldrarnas gård händer det. Här. Vid 28:50.

Han bara vrålar rakt ut. Lyckan är total. Världen vet nu det som han vetat länge; att sexårsdagen är stor och att den snart är här.

Sällan har ett litet sms gjort så stor skillnad.