Han vill bli brandsoldat. Eller polis. Eller en sådan som jobbar i ambulans. För han vill göra något viktigt.

Vi pratar om vilka egenskaper de här jobben kräver och han tänker riktigt länge. Svarar långsamt och andäktigt. Med hela sitt samlade allvar.

– Snäll.

– Snabb.

– Modig.

– Hjälpsam.

Så enormt bra egenskaper. Så viktiga oavsett om man är brandsoldat, polis, akutvårdare eller något helt annat.

Och Arvid och jag konstaterade att det bästa är att man redan när man är fem kan börja öva sig. Och att man kan fortsätta öva när man är trettiofem. Att man aldrig blir fullärd. Att man alltid är på väg åt rätt håll så länge man fortsätter öva.

Just så allvarlig.

Det bästa med mig finns utanför mig själv. Det bästa med mig är de människor som möjliggör sådant som annars skulle vara utom räckhåll, helt enkelt genom att tro mer på mig än jag orkar och förmår tro på mig själv.

Hon är en av dem. Hon som är den vän som har hängt med i flest svängar trots att hon hängt med först sedan gymnasiet. Hon som är lik mig på typ noll sätt men ändå förstår mig på typ alla. Hon som plötsligt en dag kan skicka en bild och ett meddelande från sin bokhylla:

Hon som skriver Din bästa bok hittills. Många månader efter att hon läste den första gången. Vidden av uppmuntran och tilltro i de orden. Vidden av kärlek.

Människor som hon får andra att flyga.

För någon dag sedan fick jag stiga in i det allra heligaste här på jorden. Jag fick kliva in i en bebisbubbla. I ett hem där de brukade vara två men nu är tre. I ett hem där en dag kan vara lång som fyra år men där rätt min i rätt tid från den lilla huvudpersonen gör att allt är så värt det.

Vi talade tystare än vanligt. Skrattade mjukare. Så där som man gör när någon som är bara några dagar ung finns på plats. De förändrar hela rum, de där allra minsta. De förändrar hela världar.

När jag höll det lilla barnet i min famn kände jag den där doften. Exakt så här var det ju. Den där doften av nytt liv är som ingen annan doft, men den verkar alltid vara densamma. För en halv sekund hann jag nostalgiskt tänka att den doften är underbar, men så påmindes jag om att den doften är underbar med en hake. Den är nämligen också utsatthet, ovisshet, trötthet, matthet. Ibland har underbart ett högt pris.

Och ibland finns det inget sådant som ett för högt pris.

En gång var det vår egen bubbla. Den doften. Den utsattheten, ovissheten, tröttheten, mattheten. Den tacksamheten.

Bild: Matilda Audas Björkholm

De vill så väl. De vill ju bara inspirera till en hälsosam livsstil. De delar med sig av sina liv för att vi andra ska vilja ta tag i våra egna. De tränar ofta och delar gärna med sig av träningspass och framsteg. De visar mycket hud. Förlåt, muskler. De äter ägg och kvarg och fettfri grynost. Har ibland cheatdays som i min värld ter sig som sämre lördagar.

De vill så väl. Men det blir så fel.

Jag har valt bort dem ur mitt flöde. Jag behöver inte fler röster som talar om mina tillkortakommanden, det finns redan för många sådana röster. Jag behöver inte jämföra mitt eget liv med sådana liv som jag varken orkar, kan eller vill leva. Jag behöver inte påminnas om allt jag inte är och har. Tvärtom. Varje dag vill jag påminnas om allt jag faktiskt är och har. Och det hittar jag ju inte i andra människors magrutor. Eller klädgarderober. Eller semesterresor.

Min kloka syster Emma finns i dag med i en artikel på dagen.se. Där står det bland annat att hon har slutat följa konton ”som får henne att bli mindre tacksam för sitt eget liv”.

Så arma bra sagt. För just så är det.

Jag vill värna om min tacksamhet. Den är bland det absolut bästa jag har. Den ger mig perspektiv, glädje och ödmjukhet. Den ställer mig på rätt plats i förhållande till allt annat.

Välj det som gör att du kan se på dig själv, dina gåvor och ditt liv med nådig blick. Välj bort resten. Ingen har råd med resten.

Bild: Matilda Audas Björkholm

– Jag hatar inte män, så jag är inte feminist.

Konstaterar hon. Med all tvärsäkerhet som bara får plats i en sextonårig kropp – och i en sådan verkar det rymmas mer tvärsäkerhet än i både en sexårig och tjugosexårig kropp.

Nej, hon ser inga glastak. Hon ser inga 88 cent. Inga kvinnofällor. Men hon ser kortklippta kvinnor med vassa glasögonbågar och hår under armarna. Och där kan hon inte se sig själv.

Hon är viljestark och handlingskraftig. Har aldrig sett det faktum att hon är kvinna som ett hinder eller ens en bromskloss. Varför skulle hon vara feminist? Nej, just det. Så hon är inte feminist.

Men hon är jag. Eller var jag.

Några år senare fanns glastaket där. Sällan över hennes egna hus, men över alldeles för många medsystrars. Och det räckte. Hennes egen offentliga euro är faktiskt en euro, men många andras avrundas märkligt långt neråt. Och det räckte. Hon såg kvinnofällorna. Föll i några, undvek andra. Mer på tur än skicklighet. Och det räckte. Och så såg hon en Jesus som såg kvinnor och upprättade dem. Det blev spiken i en kista.

Hon är feminist.

Hon hatar verkligen inte män. Är inte kortklippt, har inte några vassa bågar och ids inte uttala sig om armhålorna. Men är feminist. Helt enkelt för att hon vill att alla ska ha samma möjligheter och samma rättigheter och samma skyldigheter. För att de som kommer sedan ska slippa kämpa mot glastak, försvagade euro eller farliga fällor. För att hennes döttrar, systrar, systerdöttrar, guddöttrar, kompisdöttrar, kvinnliga elever och församlingstjejer ska få bli det de var tänkta att bli. Inget mindre.

Det handlar om henne.

Bild: Kavilo photography

Vi ville egentligen ha en dagisplats till Hilde. På det dagis där Arvid ändå är. På det dagis som vi tycker så mycket om och är så trygga med. Det skulle på alla sätt ha varit den enklaste och smidigaste och billigaste lösningen. Men vi fick ingen dagisplats och fick i stället hitta en annan lösning. En mindre enkel, mindre smidig och mindre billig.

Men. Jag tror faktiskt att det blev en bättre lösning. Och då vinner det. Då vinner det alltid.

Nu har vi haft vår Iitu i en dryg månad. Och det är helt underbart. Vi konstaterade förra veckan att hon nog är vår räddning just nu.

–  Det är liksom Kristus och Iiitu. I den ordningen, som Fredrik sa.

Hon är för det första helt underbart fin med Hilde. Och det räcker. Det mer än räcker! Men dessutom är hon helt underbart fin med vårt hem. Vårt hem är alltid i bättre skick efter en dag med Iitu än det var innan. Överallt i lägenheten ser man små tecken på att hon har varit där.

I dag sprängde hon till och med sina egna ramar när våren själv mötte oss på bordet när vi kom hem.

Vi sa ju det. Kristus och Iitu.

Han har dansen i kroppen. Långt innan hans mun kunde prata gjorde kroppen det. När han var liten hade han en dans som vi kallade jee-dansen. När livet smakade gott dansade han.

Och han dansar fortfarande. Brister ut i spontana glädjedanser närhelst livsglädjen slår till.

Så min fråga var rätt naturlig. Vill han börja på dans?

Nej, det vill han inte. Verkligen inte.

– Jag kan redan allt, förklarade han allvarligt. Och kryddade förklaringen med lite dans.

Det självförtroendet. Var köper man det?

Samma dag pratade vi om hans frisyr. I samband med lusattacken i somras blev han ytterst korthårig, men/och sedan dess har kalufsen fått växa fritt och vilt. Det som finns på hans huvud är i nuläget mycket svårdefinierat. Vi måste göra något. Snart.

– Arvid, hur tänker du själv kring ditt hår?

– Det är perfekt!

Den självkänslan. Var köper man den?

Både självförtroendet och självkänslan lär kantstötas med tiden. Livet verkar göra så med oss alla. Men att det någon gång fanns där måste ju betyda att det är lättare att hitta tillbaka. Och det finns där. Verkligen. Oj, så det finns. Det firar vi med en dans.

Vi tror lätt att det är de stora och märkvärdiga sakerna som förändrar världen. Och visst, om målet är att vi ska finnas med i framtida historieböcker så måste vi kanske starta ett krig, förinta terrorism eller hitta ett hundraprocentigt botemedel mot cancer.

Men de flesta av oss är inte så märkvärdiga. Vi har varken krig, fred eller hälsogåtor i våra händer. Så stora frågor hamnar aldrig på våra bord. Vi har bara helt vanliga jobb och helt vanliga liv.

Jag är kanske den vanligaste som finns. Jag är the girl next door i vuxenförpackning. Kan man liksom vara något mindre märkvärdigt än modersmålslärare? Antagligen inte. Men jag ser på mitt helt vanliga liv på ett ganska ovanligt sätt. Jag har så ofta fått se hur riktigt små saker kan få riktigt stor betydelse.

Ta de här två skönheterna – och tro mig, de är tusen gånger vackrare på insidan fast det är svårt att föreställa sig. En gång lärde jag känna dem och typ nästan genast lärde jag mig älska dem. Och jag hoppades redan då, för närmare tio än fem år sedan, att det skulle spela roll. Men exakt hur stor roll hade jag ingen aning om.

Förra veckan blev jag påmind när en av dem delade den här bilden och skrev (bland annat) orden under den:

The lady in the middle, Amanda, changed our lives! The way she loved two rascal girls will forever be celebrated in history and heaven! We can never underestimate what our love will do on this earth! The love we display destroys hell and damages fear! Amanda’s love displayed to me that Jesus is the most real person on this earth and beyond! 

Det är förstås inte bara jag. Långt ifrån och inte ens mest jag. Men jag fick också vara med på ett hörn när två unga människor hittade sig själva och den tro som kom att förändra deras liv. Och det finns liksom inget större.

Kanske inget märkvärdigare.

Och det är möjligt och tillgängligt för oss alla. Det är inte svårt. Det kräver inga universitetspoäng, ingen fet plånbok, inget imponerande CV och inga exklusiva kontakter. Det kräver att du ser den där andra människan och ger henne av din tid och ditt hjärta. Det kan bli så bra. Så otroligt bra.

Den där vännen som fotograferar mig och Fredrik på bröllop – because now it’s a tradition – fotograferade också mig och dem på ett bröllop i somras. Så bilderna här är tagna av Maria Hedengren. Jag blir så själaglad av de här bilderna. Så tacksam. Så stolt över de här fantastiska unga kvinnorna som nu är ute i världen och förändrar den på sätt som jag bara drömmer om att själv kunna göra. Bilderna fångar oss och vår gemensamma berättelse. En berättelse som kommer att fortsätta in i evigheten. Tack, Gud!

Arvid tänder ett ljus. Det är bönevandring i knattekyrkan och han tänder sitt böneljus. Lågan fladdrar bland andra lågor. Jag vet inte om man egentligen får eller ska fråga vilken bön hans ljus bär på, men jag gör det i alla fall.

– Jag ber för dig. Att du ska få leva jättelänge, säger han.

Det är på alla sätt en bra bön. En sådan som aldrig någonsin borde få slockna. En liten stund senare har han sedan en annan bön. En lika innerlig.

– Jag ber att du ska bära mig upp och ner tillbaka till vår plats.

Så jag vänder honom upp och ner. Och sedan bär jag min femåring tillbaka till den kyrkobänk där det finns en plats som är bara, bara hans. I mötet med just den här bönen var det väldigt lätt att vara Jesus händer och fötter på jorden.

Bokstavligen.

Arvid och Gud är en spännande kombo. Arvid verkar vara så viss om att Gud är intresserad av det som Arvid är intresserad av. Att inga böner är för stora, att inga böner är för små.

Så bra sak att få vara viss om.

Vad gjorde du i natt klockan 01.50? Själv sjöng jag My heart will go on på karaoke med en kollega och några abiturienter. Så galet otippat. Så galet härligt.

Det var en fin kväll. Vi fick en verkligt fin avslutning på våra tre år tillsammans med dem. Ett bra slut är alltid viktigt och just den här gången var det om möjligt ännu viktigare än vanligt.

Det är på sätt och vis en grupp som lämnar oss, men mest är det enskilda människor. Var och en unik och var och en värdefull. Jag kommer ihåg tal de hållit och texter de skrivit. Men allra mest kommer jag förstås ihåg de samtal som vi fört. De där fostrande och svåra du-är-sjutton-år-gammal-och-har-snart-rösträtt-och-man-måste-kunna-börja-lita-på-vad-du-säger-samtalen. Och de där betydligt lättare det-finns-så-mycket-potential-i-dig- och jag-är-så-stolt-och-glad-över-dig-samtalen.

Man blir ju onekligen lite känslosam. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kanske Celine sa det bättre: You’re here in my heart and my heart will go on and on.