Vi ville egentligen ha en dagisplats till Hilde. På det dagis där Arvid ändå är. På det dagis som vi tycker så mycket om och är så trygga med. Det skulle på alla sätt ha varit den enklaste och smidigaste och billigaste lösningen. Men vi fick ingen dagisplats och fick i stället hitta en annan lösning. En mindre enkel, mindre smidig och mindre billig.
Men. Jag tror faktiskt att det blev en bättre lösning. Och då vinner det. Då vinner det alltid.
Nu har vi haft vår Iitu i en dryg månad. Och det är helt underbart. Vi konstaterade förra veckan att hon nog är vår räddning just nu.
– Det är liksom Kristus och Iiitu. I den ordningen, som Fredrik sa.
Hon är för det första helt underbart fin med Hilde. Och det räcker. Det mer än räcker! Men dessutom är hon helt underbart fin med vårt hem. Vårt hem är alltid i bättre skick efter en dag med Iitu än det var innan. Överallt i lägenheten ser man små tecken på att hon har varit där.
I dag sprängde hon till och med sina egna ramar när våren själv mötte oss på bordet när vi kom hem.
Vi sa ju det. Kristus och Iitu.
Oj, så härligt det låter med en Iitu. Får man fråga, var ni kom i kontakt med henne?
Hej, Sara! Det får man! Faktum är att vi kände Iitu redan från tidigare och visste att hon kunde tänkas vara intresserad av ett deltidsjobb. Så vi hade en enorm tur på det sättet. Förra gången vi hade en Iitu (som då var en Mari) var hon en vän till en vän. Vi hade också annonserat, men det har åtminstone i vårt fall lyckats bäst då vi hittat någon som någon känner. Behöver ni också en Iitu?