Arvid tänder ett ljus. Det är bönevandring i knattekyrkan och han tänder sitt böneljus. Lågan fladdrar bland andra lågor. Jag vet inte om man egentligen får eller ska fråga vilken bön hans ljus bär på, men jag gör det i alla fall.

– Jag ber för dig. Att du ska få leva jättelänge, säger han.

Det är på alla sätt en bra bön. En sådan som aldrig någonsin borde få slockna. En liten stund senare har han sedan en annan bön. En lika innerlig.

– Jag ber att du ska bära mig upp och ner tillbaka till vår plats.

Så jag vänder honom upp och ner. Och sedan bär jag min femåring tillbaka till den kyrkobänk där det finns en plats som är bara, bara hans. I mötet med just den här bönen var det väldigt lätt att vara Jesus händer och fötter på jorden.

Bokstavligen.

Arvid och Gud är en spännande kombo. Arvid verkar vara så viss om att Gud är intresserad av det som Arvid är intresserad av. Att inga böner är för stora, att inga böner är för små.

Så bra sak att få vara viss om.