Vi som hade det så trevligt. Jag tror att precis alla föräldrar vet vad jag menar, den där känslan som infaller sig när det som i något skede ser ut att bli världens mest harmoniska kväll plötsligt gör en helomvändning och blir något helt annat.

Vi hade en sådan kväll. Vi lekte skola, Medaljskolan hette den, och Arvid var lärare. Vi åt köttsoppa till skollunch. Och sedan slutförde Arvid under stor koncentration ett pussel med hundra bitar helt själv och utbrast lyckligt:

-Nu är jag en riktig pusselmästare!

Medan jag satt i en fåtölj intill och läste ut Mobergs Invandrarna.

Jag sa ju det. Och jag menade det. Världens mest harmoniska kväll.

Och sedan. Plötsligt. Blir det helt annorlunda.

Jag behöver knappast förklara. Alla föräldrar vet vad jag menar.

Och så har vi de där skuldtyngda axlarna, sorgen som tar över en hel liten kropp. Vi försonas, vi hittar ganska snabbt till försoningen numera eftersom vi går vägen rätt ofta. Och i försoningsstuden frågar jag vad det var som hände. Varför det blev som det blev. Inte för att jag tror att jag ska få ett svar som förklarar något, men för att jag verkligen verkligen verkligen vill veta.

Han tittar på mig med de nästblåaste ögon jag vet och säger med allvarlig röst och dramatiska gester:

– Jag vet inte. Men jag tror att jag har varit för snäll för länge.

Och på något konstigt sätt förstår jag precis vad han menar samtidigt som jag inte håller med alls.