– började rätt svagt med en tjugo minuters skrikattack av en familjemedlem (inte Fredrik)

– började ju förresten egentligen redan klockan fem då ett pollenbarn väckte oss och jag aldrig lyckades somna om 

– blev jag efter många timmar och många om och men sedan uppvaktad med sång och gåvor 

– blev en familjemedlem jättesårad av att jag fick gåvor och stämningen blev sämre igen

– fortsatte med frukost och lunch hos vänner som tyvärr slutade med ett raseriutbrott 

– innehöll ett livsnödvändigt sömnpass mitt på dagen 

– blev jag i något skede måltavla för duplobilar varför en familjemedlem (igen inte Fredrik) nu har duploförbud en tid framöver

– gick vi på gudstjänst och jag var bara så glad över så mycket

– stal vi (läs: jag) frimodigt och fräckt vänner från andra vänner (Hej, vad ska ni göra efter gudstjänsten? Jaha? Kan ni inte komma till oss istället?)

– kom alltså vänner på besök med middagsingredienser och vi fick äta och tala i timmar och jag kände  igen av himmelfärdsdagens himlakontakt 

– blev riktigt bra till sist ändå

– var egentligen en helt vanlig dag, så där som dagar med småbarn alltid är. På något sätt kan jag ju önska att Arvid skulle anstränga sig lite på morsdag för att det är morsdag och på något annat sätt kan jag vara glad över att han inte måste visa den hänsynen 

– är jag så tacksam över att jag får vara mamma till Ingrid och Arvid, det är inget jag förtjänar eller har rätt till. Som allt annat riktigt stort i livet är det en gåva som blivit mig given av nåd

– tänker jag att min famn är full men att famnar kan vara fulla också av annat stort och meningsfullt och viktigt. Att vara mamma är stort men långt ifrån det enda stora som kan finnas i ett människoliv och vi ska inte ens den här dagen förminska allt annat

– tänker jag på dem som har famnar som känns ekande tomma eftersom det aldrig funnits ett eget barn där. Må ni få det ni drömmer om och hoppas på

Det verkar som om vartannat barn i äldre lågstadieålder har en egen youtube-kanal. Jag har hört trovärdiga rykten om det. Jag har också hört lika trovärdiga rykten om att dessa youtube-kanaler är väldigt starkt präglade av om det är en pojke eller en flicka som står bakom.

Det verkar som om pojkarna publicerar klipp på sig själva när de gör fotbollstrick, trolleritrick och akrobatiska konster.

Och det verkar som om flickorna publicerar klipp på sig själva när de visar vad de har köpt för kläder, smink och skönhetsprodukter.

Och när jag hör de här ryktena vill jag bara gömma mig under ett täcke och vänta på Herrens återkomst eller jordens undergång.

Fatta den grejen. Fatta att det redan så tidigt blir så att en pojke visar vad han kan och en flicka visar vad hon kan köpa. Och då köper hon ju inte ens speciellt roliga saker utan sådana saker som hon förväntas vilja köpa under resten av sitt liv.

Jag tycker det sorgligaste är att unga flickor så tidigt blir passiva konsumenter (för jo, i mina ögon är det ganska passivt att handla toppar för 4,90 på klädkedjor som möjliggör sådant) medan unga pojkar får vara aktiva producenter.

Jag har ingen aning om huruvida unga flickor eller unga pojkar har det värst och jag är egentligen inte ens så intresserad av just det. Alla unga har ju det illa i någon mån – ljuva, ljuva vuxenliv – men det stör mig något oerhört att utmaningarna är så olika och örutsättningarna likaså.

Jag vill ju dem båda alla alternativ och hela världen och halva kungariket. För att de förtjänar det. Och för att det är deras enda chans att hitta de alternativ, de världar och de kungariken som faktiskt kan bli deras.

En gång var de så små. Och på något tragiskt sätt var världarna kanske större då. Är så rädd att de ska bli mindre hela tiden.

Vänskap är många olika saker. Bland annat är det att frimodigt bjuda in sig till en familj på Kristi himmelfärdsdag, dyka upp redan innan lunch och sedan avlägsna sig igen först efter att man fått två mål varm mat och två desserter. På den veranda där man sitter allra helst. I en majsol som levererar utöver allt man någonsin kan begära och förvänta sig. Visst minns vi det nu? Och visst minns vi det sedan om det regnar en vecka i juni eller till och med juli? Att vi faktiskt fick också den här helt galna majveckan som en helt oförtjänt och oväntad nåd?

Jag är lite för lätt om hjärtat i dag för att kunna gräva fram någon genuin smärta och beröra på djupet. Ibland undrar jag om de kanske har rätt ändå, de som säger att det svåra är lättare att skriva om än det lätta. Att det som tynger ett sinne gör sig bättre i bokstäver än det som lyfter och bär.

Men i dag är jag lyft och i dag är buren. Och det är det jag kan säga. Det jag tror att jag ska säga. Ibland är sinnet som en julivarm majdag. Ibland är det faktiskt lätt att vara människa  och jag har lärt mig att ta vara på de gånger som det är så, för oftast är detta människovarande något helt annat än lätt.

Tur att den här dagen samtidigt var den pollenmässigt klart värsta hittills i år. Ingen vill ju ha en berättelse som är för perfekt.

Kvinnan på bilden har väldigt mycket med det perfekta i berättelsen att göra.

Tyvärr ser bikinisäsongen ut att bli lång i år. Om folk slänger av sig kläderna redan i begynnelsen av maj blir det ju onekligen så. Och egentligen borde ju en lång bikinisäsong vara det bästa som finns. Men med bikinisäsongen kommer ju också bikinihetsen, som både Lillemor och Linn bloggat om i dag, och då blir ju säsongen för den också lång. Så odelat förtjust kan jag inte vara.

Själv är jag lyckligt besparad. Just bikinihets har aldrig varit någon gren som jag ägnat mig åt. Och jag har en teori om varför: jag har aldrig varit speciellt snygg. Inte ens när jag var mitt snyggaste jag var jag en sådan som fick folk att vända sig om på gatorna. Några perfekta mått har jag aldrig haft och jag vägde lika mycket (om inte lite mer) när jag blev student som jag gör nu. Jag har alltid sett ganska medioker ut. Och med tanke på att min hetsmätare just nu är på minus så är jag faktiskt helt okej med det.

Men det betyder inte att jag alltid har varit nöjd med att se medioker ut. Det fanns tvärtom några år då jag var helt övertygad om att jag skulle vara lycklig om jag bara var snygg. Tänk att jag faktiskt trodde det! Att lite bättre förutsättningar rent utseendemässigt på något skulle öka min lycka. Eller inte ens bara det; jag trodde ju att ett snyggt yttre ensamt skulle göra mig lycklig.

Lycklig blev jag. Snygg blev jag inte. Men alla gånger tillräckligt snygg för att leva ett liv som är meningsfullt och roligt och givande. Alla gånger tillräckligt snygg för att få ett jobb som känns lika meningsfullt och roligt och givande. Och man och familj och vänner som är betydligt mer än så. Och det räcker faktiskt för mig. Det räcker mer än väl.

Jag har många gånger tänkt att det utseendemässiga förfall som obönhörligen drabbar oss alla är lite lättare för oss mediokra eftersom vi alltid har behövt vara något, det har inte räckt med att vi har sett ut. Ingen har dyrkat marken vi gått på bara för att vi kommit in i ett rum och förgyllt det med vår skönhet, vi har fått odla andra kompetenser redan från början. Vi har aldrig heller varit snyggast på bikinistranden och då finns det nog inte ens på kartan att börja försöka bli det när man passerat trettio.

Medioker är melodin skrev Marcus Dunberg i mitten av april och syftade förstås på något helt annat än att se medioker ut. Men jag tror faktiskt att medioker vinner också här. Så länge ingen betalar mig för att vara snyggast på stället – och ärligt talat är det ju ytterst få av oss som kan leva på just det – så är det bortkastad tid, bortkastad energi och bortkastade pengar att ens försöka. Hellre tar jag en glass till och njuter av den lycka som är min trots mitt – eller tack vare – mitt mediokra yttre.

Jag och mina gymnasievänner då det begav sig 2002. Jag i den studentklänning som jag fortfarande kan ha. Inte för att jag är speciellt smal och snygg nu. Utan för att jag aldrig var speciellt smal och snygg.

Men speciellt nöjd och glad. Och det var jag också då det begav sig 2002.

När jag var 25 år ung hade jag nyss blivit mamma. Jag var nästan klar med min utbildning. Jag bodde i en mysig liten radhuslägenhetsaktig bostad. Jag hade en trygg och bra man som hade en fast anställning. Jag hade mitt på det torra.

När hon var 25 år ung hade hon nyss blivit mamma för tredje gången. Hon var inte lika klar med sin utbildning. Hon bodde i en höghuslägenhet i Vasa. Hon hade inte längre någon man. Alls. Hon var ensamstående trebarnsmamma utan utbildning. Och dessutom utan sin egen mamma. Hon hade ingenting på det torra.

Tänk att hon fixade det. Tänk att hon dessutom fixade det så bra. Hatten av för min älskade mamma!

Därför, och för att hon är ljuvlig alla dagar, skrev jag dagens kolumn i Kyrkpressen om henne. Om min mamma. Här kan du läsa den.

Jag erkänner. Jag är en sådan som ibland går över till andra sidan vägen. Om jag noterar att jag kommer att möta en person eller ett gäng som jag helst inte möter på en trång trottoar så byter jag trottoar. Jag är inte stolt över det. Inte skäms jag precis heller. Det är som det är.

I princip aldrig byter jag trottoar här hemma i den stadsdel som är min egen. Men för ett par veckor sedan övervägde jag att göra det. Jag såg ett rätt stort gäng mörkklädda män och tänkte att det där är ett gäng som jag mindre hellre går nära när jag går ensam. Om jag får välja. Och det får jag ju ibland. Men samtidigt är det alltid någon slags förlust att låta mig skrämmas över till andra sidan vägen och just den här gången valde jag att gå kvar.

Men det var ogärna jag gick. Kvar, alltså.

Tack vare sociala medier insåg jag just att det gäng som fick mig att nästan byta trottoar av skräck var Soldiers of Odin. Det är ju säkert inte deras avsikt och mål – snarare tvärtom – men det är ändå en reell konsekvens. Jag kände mig uppenbarligen otrygg i mötet med dem.

Jag är absolut inte emot att vanliga människor tar ansvar för det som händer på de gator som är våra gemensamma. Tvärtom. Om jag eller mina barn eller min man plötsligt ropar på hjälp så är min största önskan naturligtvis att en helt vanlig förbipasserande människa griper in. Det finns inte poliser i varje gathörn. Vi behöver varandra. Vi behöver civilkurage. Och så har det alltid varit.

Om din genuina önskan är att sprida trygghet och trivsel på gatorna så har du ju alla möjligheter. Du kan gripa in i din urtvättade tuulipuku och du kan gripa in i kostymen på väg hem från jobbet. Du behöver faktiskt inte patrullera i jackor med märken på ryggen för att göra gatorna till en bättre plats. Tvärtom verkar ju många tycka att gatorna blir lite sämre när stora, mörkklädda gäng kommer vandrande. Det skrämmer liksom mer än det som de gängen försöker skrämma bort.

Jag hoppas ju att de vill genuint väl. Och att de därför också lyssnar när folk säger att den här hjälpen är fel slags hjälp, den här tryggheten är fel slags trygghet och den här vägen är fel väg. Om deras genuina önskan är att sprida trygghet så kommer de att lyssna. Om deras genuina önskan är någon annan så kommer de att fortsätta patrullera.

Vi får se.

Vi sitter på wasaline mellan Umeå och Vasa. Det är i slutet av februari och Umeå har i dagarna fått sitt Ikea. Många österbottningar har därmed fått sitt och båten är full av människor som vallfärdat västerut för möbeluppköp. I vinterväglag är sjövägen till Umeå nog kortare än bilvägen till Tammerfors eller Haparanda. För att inte tala om att den är mera exotisk.

När vi åker båt mellan Vasa och Umeå träffar vi rätt ofta på bekanta. Människor som en av oss känner men den andra aldrig har träffat. Så också den här gången. Nu är det Fredrik som känner och vi sitter ganska länge och talar. Om sådant man talar om med bekanta; trygga, ofarliga ämnen.

Och jag väntar på Frågan. Som alltid brukar komma när vi talar med just bekanta. Frågan om när vi ska flytta hem igen. Och med hem igen menar bekanta i allmänhet norra svenska Österbotten.

Men Frågan kommer aldrig. Och medan jag tappar tråden i samtalet (jag tror att det handlar om hus) så sitter jag och tänker på just det; att folk ju faktiskt har slutat fråga. Kanske vi nu, efter sju år i Helsingfors, anses vara förlorade.

Eller så är vi bara förändrade. Vi som nu bäddat oss så långt ner i de helsingforsiska lakanen att vi kanske aldrig stiger upp igen. Som slutat snegla på annonser med journalist- och modersmålslärarjobb i Österbotten. Som slutat räkna ut ungefär när österbottniska kyrkoherdar kan tänkas gå i pension. Som inte längre är så säkra på att gräset är grönast där man först kände gräs under fötterna.

Och som slutat kalla norra svenska Österbotten hem och plötsligt räknar den här fridfulla stadsdelen i Helsingfors som vårt hem.

Till och med vårt hemhem, för det fanns också en tid när det här nog var hem men när det fanns något annat som var hemhem i betydelsen det riktiga hemmet.

Aldrig ska man säga aldrig. Liv är förunderliga ting och aldrig faller alla bitar på de platser man hade tänkt. Jag ristar inte i sten att vi ALDRIG någonsin kommer att bo i Österbotten. Men det är nog många bitar som ska falla riktigt konstigt för att vi ska byta ut det här hemmet mot något annat. För just här och just nu ligger så många bitar så sjukt rätt i det pussel som kallas liv.

Ha. Jag som lovade mig själv som nittonåring att ALDRIG någonsin bo i Helsingfors.

Som jag sa; liv är förunderliga ting.

På bilden är jag blomvakt i Helsingfors i en klänning som gör mig glad. Hos vänner som tyvärr inte bor här just nu. Men hos vänner som vi hoppas få dela vardag med igen. Kanske vi ska börja fråga dem när de ska flytta hem igen?

  
Jag är ofantligt trött och mina kinder ofantligt röda. Men jag ser med stor tacksamhet tillbaka på en fin valborgshelg. Vilka vänner vi har! Vilka grannar vi har! Vilket community vi har! Vilka församlingsmänniskor vi har! 

Aldrig känner jag mig rikare än när jag kan se tillbaka på dagar fyllda av goda samtal och givande människomöten. I min bok kan ett liv inte bli bättre än så. Genenskap människor emellan toppar alla listor och spränger alla skalor. 

Ofantligt trött och ofantligt rödkindad. Och ofantligt medveten om att vi prioriterade helt rätt den här valborgshelgen. 

Amen.