Mammalistan

När blev du mamma?

Min förstfödda föddes 9 juni 2008. Och så där till vardags är det väl så man brukar räkna. 

Hur många barn har du? 

Två. Två bra. 

img_2632
Var graviditeterna planerade? 

Ja. 

När berättade du om graviditeterna? 

Minns inte riktigt hur det var med Ingrid. Rätt tidigt eftersom jag mådde så vansinnigt dålgt. Men inte direkt, ville inte stjäla thunder när jag träffade min systerdotter E för första gången. 

Med min andra graviditet, som tyvärr inte slutade med en bebis utan med ett tidigt missfall hade vi inte hunnit berätta för någon alls. Vilket vi ångrade efteråt när vi ändå ville berätta för de närmaste om missfallet.

Med Arvid berättade vi så där typ i vecka 8 för familjen och de bästa vännerna. Och kring vecka 16 publicerade vi en ultraljudsbild på facebook. 

  
Hur många barn vill du ha? 

Ingen aning. Ibland tänker jag högst två. Ibland tänker jag minst fem. Jag är inte riktigt stabil här. Min ursprungsplan var fyra. Min ursprungsplan sket sig när Ingrid var ett och ett halvt och absolut ingenting i mig kunde tänka sig ett barn till.

  
Tätt ihop eller långt isär?

Vi har uppebarligen valt det senare. Och är nöjda med det. Det var vårt enda sätt. Det finns förstås för- och nackdelar med allt men jag har lätt att välja att se fördelarna med sådant som inte går att ändra på. 

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 

Inte alls under de två första. Väldigt mycket under den tredje. Om han kommer, tänkte jag hela vägen. 

Hur var graviditeterna? 

Den första var helt galen under första halvan och helt galet bra under andra halvan. 

Den andra var tyvärr alldeles för kort. Och gick så många förbi trots att den ärrade mig. 

Den tredje var bra hela vägen. Eller så minns jag förenklat och fel. Minns åtminstone att jag motionscyklade femton kilometer en halvtimme innan vattnet gick.

  
Gillade du att vara gravid?

Tja. Både ock. 

Visste du vilket kön det skulle bli?

När vi väntade Arvid visste vi. Och lät några få andra veta.

   
 Hur har förlossningarna varit? 

Båda har börjat med att vattnet gått och sedan har stiltje rådat. Med Ingrid tog det lääääänge och med Arvid gick det snabbt. Min första förlossning får vitsordet 6. Min andra 9. 

Hur var första bebistiden? 

Med första barnet? Tuff. Tråkig. Tung. Men jag älskade den lilla arga till döds från första början och hoppades att det skulle vara värt det. Vilket det var. Förstås. Men det tog länge för mig att komma dit. 

  
Hade ni bestämt namnen innan?

Faktiskt, jo. Eller. Åtminstone nästan. Typ.

Ett råd till blivande mödrar?

Nu? Vila. Så mycket du bara kan. Och njut så mycket som möjligt av lugnet nu när det finns, fast jag vet att du längtar efter det som för alltid kommer att bryta lugnet. Du kommer antagligen aldrig att ha mer tid än du har nu.

Och sedan, när bebisen kommer? Lita på dig själv. Våga be om hjälp. Bli inte rädd om det känns fruktansvärt ibland i början. Var snäll mot dig själv. Var så snäll du bara orkar mot den som lever närmast dig. Gråt när du måste, ingen tackar dig för tårar som aldrig kommer ut. Det finns inga duktighetsdiplom att vinna. Men en liten människa som både älskar och behöver dig. 

  

Lite mera bröst

Jag har lagt skönhetsoperationerna bakom mig. Jag står för allt det jag sa förra veckan och inser och accepterar att en massa människor tänker helt annorlunda än jag. 

Men. Jag måste få säga några ord till. När jag klädde min lekamen i dag efter dusch mötte jag plötsligt Arvids blick. Han pekade på de behag som en gång försåg honom med all näring han behövde. Helt utan den respekt de åtminstone i teorin skulle förtjäna.

– Dom där uppe är så roliga, sa han fnissande. 

Och jag kan inte tycka annat än att det är en ganska skön inställning. Till brösten och livet och allt däremellan.

Han lever just nu i den tid då varje dag bjuder på formuleringar som eftervärlden borde få ta del av. När han numera uttrycker sitt missnöje med oss blänger han argt och/eller sårat och säger: 

– Nu tar jag bort mitt namn från mig.

Jag har (naturligtvis) frågar vad han menar med det. Att ta bort sitt namn från sig. Det låter ju onekligen dramatiskt (jag hann tänka dödslängtan, utsuddande av personlighet osv) men det är egentligen bara Arvids sätt att säga att vi inte är vänner. Inte värre än så. 

Jag undrar var han fått sin dramatiska ådra. 

Eller egentligen undrar jag ju inte alls. 

  

Att köpa eller inte köpa

Ska vi ha köpstopp eller ska vi konsumera landet på fötter? Bland andra Linn och Linda funderar på det här. 

Själv tror jag mer på det första. För vad gör vi med ett land på fötter utan en jord att ha landet på? 

Alla vet att vi nöter sönder vår stackars värld och att uppmuntra till mer konsumtion känns kortsiktigt och ansvarslöst. Det bara håller inte. Vi lever över våra tillgångar. Jorden orkar inte med oss.

Samtidigt måste vi ju ha jobb om vi ska ha en ekonomi som rullar, åtminstone så länge vi lever enligt ett system som påminner om vårt nuvarande. Så det är ju lite knepigt. 

Jag tänker kanske lite så här:

1. Vi måste betala mer för mindre. Köpa färre saker men betala mer för dem så att fler kan få skäliga löner på vägen.

2. Vi måste köpa fler tjänster och färre produkter. På så sätt kan människor jobba och tjäna pengar utan att vi fortsätter producera och slänga saker i den här skrämmande takten. 

Tvåan tror jag vi fixar, också vi lyxlirande västlänningar. Ettan är svår. Det ska erkännas. Vi har blivit vana vid att kunna köpa toppar för 5,90 och då känns det ju helt galet att plötsligt betala tio gånger mer. Priserna har pressats så lågt att vi kan köpa plagg vi inte behöver. Dessutom utan att ens prova dem. Den tid det tar att prova det där plagget är liksom dyrare än plagget självt. Sjukt men sant. Sorgligt men sant.

Jag får verkligen jobba mot min natur för att kunna jobba för vår natur när det kommer till konsumtion. Jag älskar saker. Jag älskar till och med att köpa dem. Men jorden överlever inte människor som mig och vi måste ta något slags ansvar också om det inte lustar. Också om det kostar mer än de svinbilliga sakerna. 

Jag har inte köpt vad jag velat på flera år nu. En människa som kan gå in på vilken lindex som helst och hitta minst fem plagg som skulle göra henne lite lyckligare kan inte leva fri. Något koppel måste binda mig. Så jag har hela tiden någon slags regel för min plånbok, lite som en alkoholist som krampaktigt försöker välja nykterheten. Just nu får jag köpa fyra lustplagg i året, utöver det bara tråkiga basplagg som jag faktiskt behöver. Jag lever med en konstant köpbroms i väntan på den dag då jag vill köpa betydligt mindre än jag vill nu. 

För jag tror inte på vårt sätt att köpa och slita och slänga. Jag tror att materialisten i mig måste dö eller kuvas om den här jorden ska ha en chans. 

  
En människa vars klädskåp ser ut så här kan inte komma och påstå att hon behöver mer kläder. Eller värderar alla dem hon redan har speciellt högt.

Tillsammans kan vi 

Ibland träffar jag människor som tycker det är onödigt att ge bort pengar till välgörande ändamål. 

– Vi betalar världens högsta skatter redan, det om något är välgörenhet. 

– Man kan aldrig veta vart pengarna går egentligen.

– Jag har ännu inte hittat en pålitlig aktör som förtjänar mina pengar. 

– Vi måste ju ta hand om oss själva först och Finland är på bristningsgränsen redan nu. 

Jaha. Jaha. Jaha. Jaha. 

Det finns alltid ursäkter och förklaringar.

Jo, vi betalar höga skatter men vi får ju också vansinnigt mycket för de pengarna. 

Nej, man kan sällan veta exakt vart pengarna går. Men de pengar man ger bort går ändå alltid till något vettigare än ännu en tröja från H&M.

Okej, du kanske inte har hittat en aktör som är dig värdig. Enda ursäkten för att inte ge pengar till någon av de aktörer som redan finns är att du som bäst skapar en egen aktör.

Och nej, Finland är inte på bristningsgränsen. Inte alls när vi jämför med något annat än oss själva. 

Att ge pengar när världen brinner är ett minimum. Vi bara måste vara med och släcka bränder nu. Om vi inte tänker göra det med våra egna händer är det minsta vi kan göra att hjälpa andras händer att hjälpa. 

Föreningen Nada-Nord i Jakobstad skickar på fredag ett team till ön Lesbos för att hjälpa de ungefär 2500 flyktingar som kommer dit per dygn. Min vän Malins pappa åker med. Min vän Mirellas mamma också. 

Eftersom jag tror att mina egna händer behövs här hemma just nu hjälper jag i stället deras händer att hjälpa. Och det känns som det absolut minsta jag kan göra. Snälla, hjälp du också! Och berätta gärna att du har hjälpt. Kommentera. Dela. Gilla. Tillsammans kan vi sprida ordet. Tillsammans kan vi göra skillnad. Och tillsammans kan vi uppmuntra fler att göra mer.

  

Vi gjorde det igen

I torsdags gjorde vi det igen. En engelsman som vi aldrig träffat tidigare klev in över vår tröskel och bodde sedan i vårt gästrum fyra dagar. Om vi säger så här: jag känner inget gästrum som tjänar lika ofta som vårt.

Och vi kan också säga så här: jag känner inga barn som har en så odramatisk inställning till främmande människor i huset som våra barn.

Ingrid har gått till sängs i torsdags utan att ens ha sett engelsmannen men hör i något skede att han finns i huset. Att det talas ett annat språk i vardagsrummet.

-Jag hör att vi har en gäst, säger Ingrid.

-Så är det, säger jag. Vill du komma och säga hej?

-Är det en flicka? frågar Ingrid.

-Nej, svarar jag.

-Då kommer jag inte, säger Ingrid.

Och jag tycker det är ljuvligt på något sätt. Att hon är så van vid gäster hemma att hon helt enkelt inte orkar klättra ner ur högsängen om gästen bara är en man.

Och i måndags gjorde vi det igen. Vi sa hejdå till en människa som vi lärt känna för bara några dagar sedan och den vi sa hejdå till var inget mindre än en vän. För igen en gång fick vi ha en sådan där gäst i vårt hem som är omöjlig att inte älska. Vi kastade oss in på djupet direkt och om man vågar göra det blir också ganska lite tid tillsammans ganska mycket tid tillsammans.

Och barnen då. De där odramatiska och vana. Arvid frågade flera gånger under gårdagen var han är, den där engelsmannen vars doft vi ännu kan ana gästrummet. Och genom bilfönstret i går såg Arvid en man i en röd jacka som såg precis ut som den jacka Rich hade. Och han ropade med all glädje i rösten:

-Jag såg ju Litch!

Vi tycker alla att det nu är lite tomt och lite trist. Och lite tyst. Men också lite skönt.

Har ni inget behov av privatliv? frågar folk rätt ofta. Och jo. Förstås. Vi behöver vara bara vi ibland. Vi fyra som hör ihop mest. Men jag tror att de flesta människor lever för långt från andra och inte för nära. Jag tror att vi människor i regel behöver mer och djupare gemenskap än vad ett vanligt liv med en kärnfamilj i en lägenhet erbjuder. Mer och djupare gemenskap än sociala medier och smarttelefoner någonsin kan fabricera. Jag lutar mer och mer mot att undantaget kunde vara bara vi fyra och regeln något annat. Jag lever inte ännu så och jag är inte helt säker, men jag lutar mot det.

Vi får se hur det blir.

  

Drömmen med stort D

Välkommen till mars 2008. Ingrid sparkar i mage, men vi kallar henne Pyret och är rätt övertygade om att hon är en pojke. Vi bor i Nykarleby, har liksom återvänt hem efter stduieåren. Och nu sitter vi plötsligt i ett kök i östra London, hemma hos en kyrkoherde som i dag är biskop. Och vi talar med våra bästa vänner som under de senaste månaderna har jobbat i den här församlingen.

Och vi har en dröm. En dröm om att någon gång få jobba i en församling tillsammans med våra bästa vänner. Inte jobba som i få betalt för heltidsjobb, men jobba som i få satsa tillsammans. 

– Vi kommer med er dit ni far, säger jag. 

Och det är inget mindre än ett löfte jag ger. Den där marsdagen 2008. 

Och en majdag 2009 far vi. Pusselbitar har fallit på plats. Nu finns det en församling dit vi ska fara. Vi flyttar in i varsin trerummare i samma stadsdel och äventyret kan börja. 

Det har gått sex och ett halvt år och jag skulle kunna skriva en roman om hur otroligt jobbigt det kan vara med församling. Om hur långt från drömmen man lever ibland. Om usla arbetstider. Om förhoppningar som går i bitar. Om otillräckligheter, felprioriteringar och kommunikationsmissar. Om att vilja se så mycket och faktiskt se så lite. 

Men i dag vill jag skriva en helt annan roman. 

Under veckoslutet har vår församling — den som jag trots allt älskar — ordnat en konferens för studerande och unga vuxna. 240 personer var med för att under några januaridagar fundera på vad det betyder att i dag vara lärjunge till en man som världen påstår att dog för tvåtusen år sedan. Och under veckoslutet fanns det stunder då himlen snuddade vid jorden. Då drömmen kändes nära. 

Tänk att det är vi som fixar det här, tänkte jag några gånger. Och jag lovar — jag tänkte det helt utan stolthet. Bara med förundran och ödmjukhet. För det är egentligen inte möjligt. 

Men det är i all sin omöjlighet livsnödvändigt. Vi behöver påminnas om att våra egna begränsningar inte är våra faktiska begränsningar. Och vi behöver påminnas om drömmen. Med stort D. 

  

(Dessutom behöver vi (och med vi menar jag i allra högsta grad mig själv och Benji) ibland en ursäkt för att få mima till Shut up inför en publik som förstår att uppskatta det. Eller förstod de?)