Drömmen med stort D

Välkommen till mars 2008. Ingrid sparkar i mage, men vi kallar henne Pyret och är rätt övertygade om att hon är en pojke. Vi bor i Nykarleby, har liksom återvänt hem efter stduieåren. Och nu sitter vi plötsligt i ett kök i östra London, hemma hos en kyrkoherde som i dag är biskop. Och vi talar med våra bästa vänner som under de senaste månaderna har jobbat i den här församlingen.

Och vi har en dröm. En dröm om att någon gång få jobba i en församling tillsammans med våra bästa vänner. Inte jobba som i få betalt för heltidsjobb, men jobba som i få satsa tillsammans. 

– Vi kommer med er dit ni far, säger jag. 

Och det är inget mindre än ett löfte jag ger. Den där marsdagen 2008. 

Och en majdag 2009 far vi. Pusselbitar har fallit på plats. Nu finns det en församling dit vi ska fara. Vi flyttar in i varsin trerummare i samma stadsdel och äventyret kan börja. 

Det har gått sex och ett halvt år och jag skulle kunna skriva en roman om hur otroligt jobbigt det kan vara med församling. Om hur långt från drömmen man lever ibland. Om usla arbetstider. Om förhoppningar som går i bitar. Om otillräckligheter, felprioriteringar och kommunikationsmissar. Om att vilja se så mycket och faktiskt se så lite. 

Men i dag vill jag skriva en helt annan roman. 

Under veckoslutet har vår församling — den som jag trots allt älskar — ordnat en konferens för studerande och unga vuxna. 240 personer var med för att under några januaridagar fundera på vad det betyder att i dag vara lärjunge till en man som världen påstår att dog för tvåtusen år sedan. Och under veckoslutet fanns det stunder då himlen snuddade vid jorden. Då drömmen kändes nära. 

Tänk att det är vi som fixar det här, tänkte jag några gånger. Och jag lovar — jag tänkte det helt utan stolthet. Bara med förundran och ödmjukhet. För det är egentligen inte möjligt. 

Men det är i all sin omöjlighet livsnödvändigt. Vi behöver påminnas om att våra egna begränsningar inte är våra faktiska begränsningar. Och vi behöver påminnas om drömmen. Med stort D. 

  

(Dessutom behöver vi (och med vi menar jag i allra högsta grad mig själv och Benji) ibland en ursäkt för att få mima till Shut up inför en publik som förstår att uppskatta det. Eller förstod de?)

Advertisements

One thought on “Drömmen med stort D

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s