Vi gjorde det igen

I torsdags gjorde vi det igen. En engelsman som vi aldrig träffat tidigare klev in över vår tröskel och bodde sedan i vårt gästrum fyra dagar. Om vi säger så här: jag känner inget gästrum som tjänar lika ofta som vårt.

Och vi kan också säga så här: jag känner inga barn som har en så odramatisk inställning till främmande människor i huset som våra barn.

Ingrid har gått till sängs i torsdags utan att ens ha sett engelsmannen men hör i något skede att han finns i huset. Att det talas ett annat språk i vardagsrummet.

-Jag hör att vi har en gäst, säger Ingrid.

-Så är det, säger jag. Vill du komma och säga hej?

-Är det en flicka? frågar Ingrid.

-Nej, svarar jag.

-Då kommer jag inte, säger Ingrid.

Och jag tycker det är ljuvligt på något sätt. Att hon är så van vid gäster hemma att hon helt enkelt inte orkar klättra ner ur högsängen om gästen bara är en man.

Och i måndags gjorde vi det igen. Vi sa hejdå till en människa som vi lärt känna för bara några dagar sedan och den vi sa hejdå till var inget mindre än en vän. För igen en gång fick vi ha en sådan där gäst i vårt hem som är omöjlig att inte älska. Vi kastade oss in på djupet direkt och om man vågar göra det blir också ganska lite tid tillsammans ganska mycket tid tillsammans.

Och barnen då. De där odramatiska och vana. Arvid frågade flera gånger under gårdagen var han är, den där engelsmannen vars doft vi ännu kan ana gästrummet. Och genom bilfönstret i går såg Arvid en man i en röd jacka som såg precis ut som den jacka Rich hade. Och han ropade med all glädje i rösten:

-Jag såg ju Litch!

Vi tycker alla att det nu är lite tomt och lite trist. Och lite tyst. Men också lite skönt.

Har ni inget behov av privatliv? frågar folk rätt ofta. Och jo. Förstås. Vi behöver vara bara vi ibland. Vi fyra som hör ihop mest. Men jag tror att de flesta människor lever för långt från andra och inte för nära. Jag tror att vi människor i regel behöver mer och djupare gemenskap än vad ett vanligt liv med en kärnfamilj i en lägenhet erbjuder. Mer och djupare gemenskap än sociala medier och smarttelefoner någonsin kan fabricera. Jag lutar mer och mer mot att undantaget kunde vara bara vi fyra och regeln något annat. Jag lever inte ännu så och jag är inte helt säker, men jag lutar mot det.

Vi får se hur det blir.

  

Advertisements

9 thoughts on “Vi gjorde det igen

  1. Jag önskar att det fanns en knapp att trycka gilla på, för jag gillar det du skriver! Jag gillar också att ni öppnar ert hem för gäster, livet blir mycket rikare då.

  2. Åh, det är precis så jag känner! Ibland får man en sån känsla av samhörighet med sina gäster som är helt otrolig. (Inte med alla förstås, men så har jag ju det här som ett jobb också, med en massa gäster).

  3. Härligt! Har mer än en gång konstaterat att det är sorgligt att det ens existerar ettor i vårt land, ingen ska behöva bo själv! Jag bor själv i ett vardagsrumshörn i en trea med två av mina nära vänner, och önskar att det skulle vara mer regel än undantag att soffan i andra hörnet av vardagsrummet skulle vara bäddad för gäster. Mera människor närmare inpå tack! Man trivs ju bäst då.

  4. Är det alltså couchsurfing ni håller på med? Jag nämnde idén åt min fästman och han verkade väldigt fundersam över hur man håller sånt säkert, hur det går till egentligen så man inte sedan vaknar upp utan tv och dator, typ. Kanske du kan hjälpa mig svara på det? 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s