Hon fick barn samtidigt som jag. Vi blev mammor under första halvan av 2008. Vår föräldraresa började samtidigt. Och den började på samma sätt. 

Men sedan hände något.

Sedan jag blev mamma har jag jobbat sex och ett halvt år (med undantag för fem föräldraledighetsmånader då Arvid föddes). Sedan hon blev mamma har hon jobbat ett knappt år. Vår föräldraresa må ha börjat på samma sätt, men den fortsatte verkligen inte så. 

Jag tänker ibland att vårt föräldraskap nog ser väldigt olika ut. Att säga att hon är 100% mamma och jag bara 50 % är fel. Det finns inga halva föräldrar, också den förälder dom jobbar heltid är förälder heltid. Men onekligen så är hennes fokus mindre splittrat och hon har ju betydligt fler timmar med barnen på sitt mammakonto än jag har på mitt. Och det kan jag sörja.

Men att kunna sörja betyder inte detsamma som att ångra. Jag har aldrig ångrat mitt val, inte ens när jag träffat människor som verkligen försökt få mig att göra det. Visst fanns det alternativ, men det fanns egentligen inga alternativ som jag med glädje och frid hade kunnat leva med. 

Trots att jag vet att det val jag gjort var det bästa för mig så kan hennes gräs ibland te sig så väldigt grönt i jämförelse med det här gräset som jag själv lever med. Å andra sidan kan hon säkert tänka exakt samma sak när hon sneglar över staketet på mitt gräs.

I slutändan är vi ändå vissa om att det gräs vi har är det gräs vi helst ville ha. Bådas gräsmattor har grönare och mindre gröna partier. Som alla andras gräsmattor. Jag kan glädja mig över det gröna i hennes, hon över det gröna i min. 

Att vi har valt helt olika vägar och anser att vi själva valt rätt behöver inte betyda att vi tycker att den andra valt fel. 

Så enkelt kan det vara ibland.

Jag under en av mina ganska få hemmamammadagar. Och under en av mina ganska många sönderblonderade dagar.

Om du vill prata om att Solsidan tappat stinget har du kommit till fel person. Om du vill beklaga dig över att serien blivit sämre sedan säsong två är jag inte intresserad av vad du har att säga. I min bok är den svenska humorserien fortfarande en nutidsskildring utan dess like.

Men. I går kom dagen då jag inte skrattade åt Solsidan.

Om du inte ännu har sett avsnittet och har tänkt se det rekommenderar jag å det bestämdaste att du slutar läsa nu. För jag kommer skamlöst att avslöja detaljer ur gårdagens program. 

Freddes dansgolvshångel på klassfesten. Jag fixade inte det. För första gången någonsin lämnade Solsidan mig med en känsla av genuin hopplöshet. Jag har uppenbarligen ingen respekt för tidigare kriser i serien: barnkalas som misslyckas, doptillställningar som hotas eller företag som kraschar. Men när en relation misslyckas, hotas eller kraschar går jag sönder.

Så gick jag lite sönder i tv-soffan. Den plats där jag aldrig går sönder eftersom jag vägrar se lefvande bilder som kan söndra mig. 

Jag vet inte ens vad det var meningen att jag skulle känna. De där scenerna efteråt när Fredde kröp ner i sängen och Ove beundrade sin pokal verkade ju på något sätt… lättsamma. Som om det skulle vara roligt. Och jag var SÅ inte där. 

Var du?

  

Även om det gick ovanligt smärtfritt i år var det ju inte så att varje bild vi tog skulle platsa i en fotoram. 

   
    
   
Ja. 

  
Från oss till er: en glad, ljus och varm Luciadag! 

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (Joh. 1:5) 

P.S. Antingen har vi sänkt kraven rejält eller så har barnen blivit mer samarbetsvilliga. Aldrig någonsin har Luciabilden fixats så snabbt. Bara en gång väsviskade jag åt pepparkaksgubben att han får chips sedan när han suttit stilla. D.S

Jag tycker att prästbarnens viktigaste uppgift är att bete sig lite sämre än alla andra barn när de är i kyrkan. Och med bete sig menar jag sitta stilla och vara tyst, vilket ju tyvärr ofta anses vara det exemplariska beteendet i  just kyrkan. Jag anser att vi måste göra det lättare för folk att vara i kyrkan, och då kan prästbarn sänka tröskeln genom att signalera att man får komma till kyrkan som man är och inte först när man har välstrukna kläder och väldrillade manér.

I dag tog Arvid sitt prästbarnsuppdrag på stort allvar. Först spelade han maracas under hela andakten, ofta med en yvig koreografi till. Sedan hällde han ett saftglas över sina byxor och tog helt enkelt av sig dem och vandrade omkring utan byxor i kyrkan under resten sv festen.

Och jag tänker bara att jag inte vill att mina barn ska se kyrkan som en plats där man skärper sig utan som en plats där man är som man är. Inte heller vill jag att kyrkan ska vara ett ställe som passiverar dem, jag vill ju att de ska vara aktiva och leva upp i kyrkan. Med eller utan byxor.
Byxor är överskattade. Liksom stillsamt leverne i kyrkan.

Den som inte gråter på lågstadiejulfest är död inombords. Jag vet att det kan låta hårt, men stundvis är sanningen just så hård. 

Själv grät jag typ sex gånger på kvällens fest. Mycket negativt kan man säga om mig, men levande på insidan är jag i allra högsta grad. Ibland för levande. 

Jag grät för att jag själv hoppas så otroligt mycket på Jesusbarnet i jultablån och allt det Han skulle komma att bli. Och för att jag så innerligt önskar världen den frid som änglarna sjunger om. För att de flesta av oss säkert hoppas på mirakel, också de av oss som egentligen avfärdar dem med bestämdhet. 

Men jag grät också för att jag minns så väl också de mindre roliga delarna av barndomen. Jag minns den där självmedvetenheten som gjorde att man aldrig riktigt kunde slappna av, den som kommer krypande någon gång när man är barn och som sedan håller en i sitt grepp tills man blir vuxen. 

Jag minns de där komplicerade relationerna. Det sociala spelet. Att inte kunna välja de människor som är ens vardag men att inte heller speciellt lätt kunna välja några andra heller. Den utsatthet som finns i att klasskamrater är klasskamrater också fast de inte är kamrater alls. 
Jag minns den något förlorade julstämningen som var större än liver när jag var ett lågstadiebsrn. Julstämningen som tyvärr verkar bli mindre magisk för varje år som går, men som faktiskt kan bli lite mer påtaglig om man går via ett barn med juletindrande blick. 

Ikväll gick jag via hundra barns blickar och julstämningen fick sig en rejäl knuff framåt. 

  

Och så kom dagen då mitt blogginlägg om hångel-december blev mitt nästmest lästa någonsin. I går tittade över fyratusen unika personer in här, vilket i min bloggbok är helt absurda siffror. Och allt det för lite gammalt hederligt, om än systematiskt och schemalagt, hångel. 

Jag har mina teorier. 

För det första: sex säljer. Och även om hångel inte är direkt sex så är det ju inte direkt motsatsen heller. 

Men jag tror ju inte att det är bara det. Eller ens mest det. Jag tror ju att vi människor är rätt svältfödda på berättelser om riktiga relationer och när någon skriver om något som känns bekant så vill vi läsa. Vi ser filmernas berättelser om allt det som händer mellan två personer fram till att den gemensamma resan börjar, men när vardagen väl rullar igång gör sluttexterna samma sak. Eller så läser vi böckernas skildringar av de mest utsatta och mest tragiska relationerna, de extrema skräckexempel som är omöjliga att relatera till. Men ganska sällan får vi ta del av verklighetens relationsporträtt. 

Och det är ju det vi vill ha. Vi vill veta hur man lever lyckligt tillsammans i snabbmakaronernas och spysjukornas rike. Vi vill veta hur man gör när två helt olika människor ska formas av och för varandra. Vi vill veta hur man hittar skrattet och romantiken och glöden i den relation man redan valt istället för att börja söka på andra håll. 

Åtminstone vill jag veta. Desperat. Om jag får vinna bara en kamp i det här som kallas liv så är det kampen för vår relation, för oss. 

Jag vet inte mycket om hur man vinner den kampen. Men jag vet en del och jag vet mer hela tiden. Det jag tror mig vara helt säker på efter elva och ett halvt år som gift kvinna är att snällhet är kraftigt underskattat, att det är livsviktigt att ha roligt tillsammans och att förnöjsamhet är en dygd som inte gynnar bara dig själv utan också den som lever dig närmast. Och en bonus: att den som ser dig mest också ska få se dig när du är som bäst. Spara det bästa du har till de bästa du har. 

Och seriöst: kör hångel-december. 

Foto: Kavilo photography.

Jag vet att mina elever i teorin kan läsa min blogg, men jag tror mig också veta att de flesta av dem har saker de hellre gör på fritiden än att läsa om modersmålslärarens vardag. Så nej, jag censurerar aldrig mina bloggtexter av hänsyn till dem. Inte nu heller. Trots att jag kanske borde.

Visste ni att adventstiden kallas lilla fastan? Att vi har missuppfattat det mesta när vi häller i oss glögg och tuggar pepparkakor som chips hela december och tar ut julen i förskott? Att den här tiden, liksom tiden före påsk, egentligen ska vara en tid för eftertanke, en tid då vi lever lite mer medvetet. Väljer bort och väljer till.

Någon gång har jag kört sötsaksfasta och någon annan gång mediefasta och någon tredje gång shoppingfasta. I år kör vi något helt annorlunda. Vi kör hångel-december. Och efter åtta, snart nio, decemberdagar är jag så övertygad att jag bara måste blogga om det. Trots risken att någon av mina elever då inser att jag inte lever i total sexuell avhållsamhet. Om det var någon som trodde det, mina två barn till trots.

Faktum: december är inte en vacker månad i vår familj. Jag repeterar skolans julskådespel sex dagar den här veckan och nästan lika många nästa vecka och kommer alltså dagligen hem flera timmar senare än de andra i familjen. Fredrik har julandakter och julkyrkor och julfester. Barnen är terminavslutningströtta. Det är mörkt dygnet runt. Och så har vi den helvetiska treårstrotsen. Och trots detta ska maten lagas, hemmet städas, diskmaskinen tömmas, fyllas, startas och barnen läggas. Det vanliga jobbet ska skötas, julklapparna planeras och kläderna tvättas.

Ja. Jag vet inte hur romantik skapas hemma hos er. Men hos oss kommer den åtminstone inte gratis i månader som december.

Så jag förslog helt kallt att vi skulle införa dagligt hångel i december. Som en julkalender och som en fasta där vi aktivt väljer till. Inte känner efter så noga. Inte skapar och kräver lysande förutsättningar. Bara kör och ser vad som händer.

Och vet ni vad? Det händer bra saker. Mer ids jag inte säga, någon slags censur måste det ändå finnas på bloggar som mina elever och min mamma kommer åt. Men bra saker. I hångel-december. Så briljant i all sin enkelhet. Att jag inte har kommit på det tidigare.

För att hjälpa vår satsning på traven införde vi också nätförbud efter nio på kvällarna. Plötsligt har dygnet fyra timmar till. Känns det som. Vi sover mer, pratar mer, ber mer, läser mer, skrattar mer. Nätförbudet på sentimmarna är det nästbästa som hänt i december. Lätt.

Men bara det nästbästa. Det bästa är hångel-december. Och tro inte för en sekund att det är för sent att hoppa på nu. Börja redan i dag och låt de sista två tredjedelarna av december bli de bästa.

Kom ihåg var du hörde det först.

Den här bilden är tagen med min gamla telefon i en engelsk kyrka i Sheffield sommaren 2010. Det är så mycket som är så fel med den. Men bland annat just därför är den så rätt just nu och just här.

Så läste jag då Illusionen om Gud. Det tog inte många sidor för mig att inse att jag ju inte direkt tillhör målgruppen: ateister som vill våga komma ut ur skåpet. Inte heller tog det länge för mig att inse att jag kommer att vara idiotförklarad av Dawkins om jag inte blivit omvänd till ateismen efter att ha läst boken. 

So be it. Jag är inte omvänd. Istället är jag officiellt idiotförklarad av Dawkins och oförskämt nöjd med att vara det. Ingenting som han sa eller skrev fick mig att ens vackla i min tro. Att säga att han och jag ställer olika frågor är att säga för lite. Vi verkar inte ens ställa våra frågor i eller kring samma värld.

Och hur ska man kunna mötas då? 

Egentligen är det ju omöjligt. Vi kan inte mötas som livsåskådningsåsikter. Som sådana kan vi egentligen bara krocka. Men som människor har vi alla möjligheter om vi bara vill och vågar. Kanske vi kunde prata om böcker vi båda läst, filmer vi båda sett eller artister ingen av oss hört. Kanske vi kunde tala om vänskap, kärlek och föräldraskap. Om besvikelser, oro och sorg. Jag skulle vilja prata om hur provocerad och upprörd jag blev av att läsa om de hatmeddelanden och dödshot han fått till följd av den kritik han riktat mot den religion som jag är en del av. I allt det där kunde vi mötas. I det där kan ju alla människor mötas. 

Vi kan inte båda ha rätt. Vi behöver verkligen inte vara överens. Men vi kan respektera varandra och varandras sätt att se på världen. Tycker jag, alltså. Om jag förstod honom rätt var han rätt ointresserad av att respektera mig och min tro. Men det får stå för honom.

När jag stänger boken känns det fortfarande som om den aldrig handlade om mig. Jag skulle ju aldrig någonsin sätta eld på sjukhus som utför aborter eller försvara mord på läkare som gör samma sak. Inte heller skulle jag hota Dawkins eller någon annan med helvetet om de tror annorlunda än jag. Ändå handlar det ju om mig och det får mig att tänka att Dawkins uppfattning om tro och troende ändå är rätt smal och att han kanske inte har hela bilden av det som han avfärdar. Men det får stå för mig. 

Jag vet inte mer nu än jag visste innan. Jag tror inte mindre nu än jag trodde innan. 

Men jag tror fortfarande på möten också där möten ter sig omöjliga. Och ett steg på dem vägen tog jag. Och steg på den vägen är alltid hemåt. 

Under veckoslutet som gick fick jag ha paus från familjen. I den bästa av världar skulle jag nu vara ovanligt tålmodig, god och mild. Jag skulle fösa Arvid tillbaka till sin säng för nittonde gången med ett leende. Jag skulle reda ut en konflikt med Ingrid på ett moget och pedagogiskt sätt.

Men icke. Kanske i den bästa av världar, men Aicke i den här verkliga av världar.

Varje gång jag återvänder till min verklighet efter en paus från den så förundras jag över hur snabbt jag landar igen. Några få minuter känns tillvaron magisk och barnen förunderliga, sedan är vi obarmhärtigt bara tillbaka igen. Vi hittar tillbaka till varandra så snabbt, nästan för snabbt. Barnen är mitt grundelement. 

Och jag blir lite besviken på mig själv när irritationen kommer krypande första gången. Eller rusande. Jag borde ju inte.

Samtidigt blir jag också lite glad. Över att vi är varandra så nära att resan tillbaka till varandra är så kort att den kort att den knappt finns. Det finns något fint i det. Också. 

Märkligt är det. Att jag efter ett helt dygn utan barnen kan känna mig tom men efter bara tre minuter med dem knappt känner av att pausen fanns. Ännu en av dessa konstigheter som kom på köpet med föräldraskap.

Aldrig slutar jag förundras.