Egentligen tycker jag att tandfen är en konstig uppfinning. I onsdags tappade Ingrid sin elfte tand och inget har (som vanligt) hänt. Men när jag såg det här hjärtskärande brevet, författat på hushållspapper, på bordet intill hennes säng i går så smalt till och med mitt hårda hjärta.

Jag älskar henne så vansinnigt mycket. Egentligen vill jag vara med henne hela hela hela tiden.

P.S. Ingrid tycker att hon är jättebra på att stava. Hon blev lite förnärmad när jag för någon månad sedan antydde att det ju är bra att hon får lära sig stava i skolan. På något sätt tycker jag att brevet bekräftar mig. Och på något annat sätt inte alls. För hon får ju verkligen fram sitt budskap och det är ju i slutändan det viktigaste. D.S