Jag blir sällan ordlös. Orden är ju det jag har och det jag så krampaktigt håller fast vid att jag sällan tappar dem, men i mötet med den här texten är det svårt att säga något som känns tillräckligt. 

Han känner mig inte, denna Nicke Aldén, och ändå har han förstått exakt vad jag vill med min blogg. Att han lyfter fram det djup och den ärlighet jag ständigt eftersträvar värmer speciellt mycket då jag många gånger fått höra att jag ger en falsk och förskönad bild av verkligheten. Gott folk, ibland är verkligheten just så skön som den kan verka i min blogg och jag sörjer att så många verkar tro att livet inte kan vara ljust och glatt och magiskt ens ibland.

Hans ord landade mer rätt än vanligt just den här veckan. Veckan med bloggalan. Jag känner att jag inte riktigt passar in i den finlandssvenska bloggvärlden och därför gjorde det gott att få läsa att just det att jag inte riktigt passar in är orsaken till att åtminstone en läsare värdesätter det jag gör. 

Tack, Nicke! För ord som berör och bär. Ord som påminner mig om vem jag vill vara som bloggare. Och för en nominering. Också den värmde!

Den som sa att en gång är ingen gång hade aldrig barn i trotsåldern. 

Arvid tar varje chans att skapa nya vanor och rutiner. Om vi en gång ger med oss på någon punkt så kostar det. Jag skulle gärna berätta exakt vad det kostar, men priset är tyvärr ännu okänt för mig eftersom vi hittills inte lyckats köpa tillbaka det vi gav trots att vi minsann försökt. Han åt en smörgås i sängen efter läggdags i söndags. Och åtminstone ännu ikväll är vi inte kvitt. Så den där aftonmackan kostade åtminstone tre kvällar. Och vi som bara ville köpa oss lite söndagsfrid efter en ack så rolig och ack så intensiv helg. 

Nu gäller det att bita i. Vara hårdare och mera beslutsam än man egentligen är. Orka kämpa också när det kanske inte ens är värt det. Visa tålamod och lugn, för det hjälper inte att skrika tillbaka (tyvärr prövat knep). 

Eller. Så gäller det att tänka om. Hur farligt är det egentligen med ruispala i sängen? Lite rågsmulor i lakanen? En rostad brödkant på huvudkudden? 

Svaret är: sjukt farligt. För om ett nej som blev ett ja kostar minst tre kvällar vill jag inte veta vad ett nej som blev ett ja som blev ett nej som blev ett ja kommer att kosta. 

Jag vet bara en sak. Vi har inte råd.

Så mild och tålmodig som på bilden är jag inte ikväll. Jag har andra gåvor.

Länge var jag oviss, nu tror jag mig vara viss. Vi snackar subjektiv rätt till dagvård. Nu vet jag vad jag tycker.

Om jag skulle få önska fritt skulle alla familjer få ha sina barn på dagis så mycket eller lite som de själva vill. Om jag skulle få önska fritt skulle alla föräldrar vilja vara mycket med sina barn om livssituationen bara tillåter det. Och mest av allt: om jag skulle få önska fritt skulle alla barn växa upp i trygga hem med välfungerande föräldrar, i hem som alltid är bättre alternativ än stora dagisgrupper. 

Önska fritt får jag förstås, men jag kommer ju inte att få som jag vill på den här sidan av evigheten. 

Ekonomin tillåter inte att alla får välja allting själva, det är ju därför den här frågan alls diskuteras. Men är dagis en av de saker vi ändå ska få bestämma själva? Eller inte?

Den krassa verkligheten är att tusentals finländska barn omhändertas varje år. Antalet barn som omhändertas brådskande ökar (med det dubbla från 2007 till 2013 enligt THL:s rapport från 2013). Och då vet vi att omhändertagande är den sista utvägen. De flesta av de barn som far illa hemma bor just hemma. 

Och de barnen bara måste få vara på dagis. Mycket mer än 20 timmar i veckan, trots att det kanske finns en förälder hemma som i teorin kan ta hand om. För dehär barnen är en indragen subjektiv rätt till dagvård katastrofal och jag vill stå på deras sida. Så nej till indragen subjektiv rätt!

Eller? Grejen är ju den att de flesta av de barn som idag nyttjar den rätt som i framtiden blir indragen är välmående barn i välmående föräldrar. Inte perfekta barn i perfekta familjer, men välfungerande i välfungerande. Och i värsta fall tar ju något av dessa barn en dagisplats av ett av de barn som borde få tanka harmoni och rutiner och trygghet på dagis för att hemmet är allt annat. 

I den bästa av världar använder vi dagis bara om vi måste så att de som måste ännu mer helt säkert får plats. Jag tror alltså att den subjektiva rätten till dagvård är värd att hålla kvar men också värd att använda omsorgsfullt. Att slentrianha storasyskon på dagis heltid när man är hemma med småsyskonet är inte omsorgsfull användning. Men finns det behov så finns det. Och då finns ingen slentrian. Absolut. Och familjen måste nästan avgöra det själv. Med frihet och med ansvar. Ansvar också för de tiotusentals barn som behöver dagis på en helt annan nivå än de flesta andra. 

Får jag säga ännu en sak? I den här frågan, liksom i alla andra, måste vi sluta utgå från att de som gör andra val än vi själva per automatik gör fel val. Att du är hemma med fyra barn under skolåldern och stortrivs med det är kanske rätt val för dig, men det betyder faktiskt inte att det är rätt val för alla andra. Och det betyder inte heller att du är duktigare än de som väljer annorlunda. Och det betyder inte ens att du älskar dina barn mer än de. De som absolut inte orkar med sina egna barn och använder dagis mer än samvetet egentligen tillåter mår dåligt nog som det är utan att någon påminner dem om att de faktiskt borde vilja vara med sina barn om de nu en gång skaffat barn. 

Vår uppgift är tack och lov inte att ta ställning till om andra väljer rätt så länge vi nu har en valmöjlighet. Vår uppgift är att välja det rätta för just oss och att hjälpa dem omkring oss som vi kan hjälpa. Låt oss erbjuda varandra vår hjälp före vi erbjuder dem vår dom.

Det är nästan aldrig så enkelt som det ser ut. 

Jag har en gång sett ett avsnitt av Paradise hotel och jag lär inte se fler. För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om mina tankar kring det där troligtvis enda avsnittet där jag skrev bland annat såhär:

”Det matar ingenting gott i mig. Programmet tilltalar bara de egenskaper i mig som jag inte lägger på min cv som människa. Jag är säker på att jag bara blir sämre ju mer jag kommer i kontakt med dokusåpor som Paradise hotel. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att titta på när andra människor hör tvivelaktiga beslut i fyllan och villan. Inte heller av att fördöma deras handlingar. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att höra när ett gäng unga kvinnor står och viskar om att årets killar är en så stor besvikelse, att de hade förväntat sig mycket mer. Inte heller tror jag att unga pojkar som ser programmet växer av att få höra de kommentarerna. 

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att sex förminskas genom att bli en bricka i ett spel. ”Jamen, var inte så tråkig. Det är ju ett tv-program, det är inte på riktigt!” Sist jag kollade var få saker så riktiga som den egna kroppen och jag tror att vi går vilse om vi ser den som ett redskap för en unken tv-lek.” 

Mina åsikter kvarstår. Jag har inte blivit mindre blödig under året som gått. Tvärtom. Tanken på att Ingrid som sextonårig skulle titta på ett tv-program som Paradise hotel fyller mig med sorg. Att de tv-program som finns när hon är sextonåring antagligen är ännu värre och kanske får Paraidse hotel att framstå som Bingolotto, är en tanke jag inte ens orkar med. 

Jag vill inte vara trist och moraliserande men jag bara avskyr alla sammanhang där vi människor förnedrar varandra och jag kan inte förstå hur vi har kommit till en punkt där en del av denna mellanmänskliga förnedring inte bara accepteras och tolereras utan uppmuntras och önskas. Det känns inte riktigt som om vi ser på varandra som ett annat jag när vi kommenterar andra människor så rått och så fult som deltagarna i Paradise hotel kommenteras. Vi har förlorat något av det mänskliga i oss när vi inte förmår se på varandra som just människor utan förminskar varandra till brickor i spel. 

Och nej. Inte ens fast människor ställer upp frivilligt och har ansökt om att få vara med har vi rätt att behandla dem hur som helst och/eller tycka att de andra deltagarna har rätt att göra det. 

Det finns mycket ruttet i människan. Stundvis vacklar jag när jag möter min egen och andras ruttenhet men ändå tror jag så otroligt mycket på att människan är värdefull. Unik. Älskad. Och att vi begår ett brott varje gång vi behandlar varandra som något mindre. 

  

När Arvid var ungefär en månad ung fick han börja använda napp (hemma hos oss kallad tutu, så jag kör med det ordet). Vi tänkte att han får ha den tills den dag då den blir mer börda än gåva, vi tänkte absolut inte börja vakna åtta gånger per natt och leta efter tutu. 

Men den dagen kom aldrig. Han hade inte en utan typ femton tutus i sängen och redan som riktigt liten fick han smidigt tag på åtminstone en av dem när han vaknade till på natten. Från att han var ungefär sex månader sov han tolv timmars nätter utan avbrott. Han väckte oss aldrig, bara om han var riktigt riktigt febrig eller magsjuk. Tutu blev alltså aldrig någon börda. 

I fredags fyllde han tre år. Och någon gång måste han ju sluta med den. Så vi tänkte att någon gång kunde vara nu och gav honom en riktigt usel present; att få sluta med sina älskade tutus. 

Och nu plötsligt är tutu en börda. I sin frånvaro. Tre nätter har vi överlevt utan, men vackert har det nästan aldrig varit. Värst är det kvällstid innan han somnar och hade det varit lika värst sådär mellan två och fyra på natten hade vi nog gett upp för länge sedan. 

Det är väldigt spännande med natt numera. Aldrig vet man vad man får när man lägger sig. Jag hatar spännande nätter. Nattetid värdesätter jag förutsägbarhet och tristess. Jag längtar så jag spricker efter just förutsägbarhet och tristess. Maktkamp och trots och utbrott och skrikattacker är inte receptet på lyckade nätter.

Giv mig styrka. 

Giv mig också uppmuntrande vittnesbörd om hur din treåring på kort tid kom underfund med hur man sover utan tutu. Skräckhistorier får gärna lysa med sin frånvaro. 

Inte för att låta som Bullen, men bilden ovan har inget med inlägget att göra. En Arvid ser lite ledsen ut. Och han beter sig lite (dagens underdrift) ledset när natten kommer numera. 

Arvid började på dagis förra hösten. Vi fick i uppgift att göra ett bildkollage med foton på hans nära och kära som han kan titta på när saknaden slår till. Kollaget finns fortfarande inte på dagisväggen. Över ett år har gått. 

Jag tror ibland att det är vår räddning. Inte direkt att vår son saknar ett kollage på dagis, men det som icke-existensen av kollaget symboliserar. Vi väljer bort sådant som inte är absolut nödvändigt för att få tillvaron att gå ihop. Och med gå ihop menar jag att vi orkar vara snälla och glada mot varandra nästan alla dagar. 

Jag minns en sjukt intensiv period förra våren. Sjukt. Vi hann nästan ingenting, men varje kväll tittade jag och Fredrik på ett avsnitt av Suits. Det låg drivor av ren tvätt på matbordet i flera veckor. Dammtussar blev dammråttor som blev dammälgar. Det fanns dagar då maten var mycket annat än näringsrik. Fotokollage borde ha blivit gjorda. Träning fanns inte på kartan. Men varje kväll valde vi att tända stearinljus och titta på tv-serier. 

Jag tror det finns många olika sätt att vara förälder på. Och många olika sätt att vara en bra förälder. Vi kommer aldrig att vara föräldrarna som kommer ihåg alla lappar i tid. Inte heller föräldrarna med genomtänka och kostcirkelriktiga matsäckar. Men vi är snälla och glada och hittills verkar det räcka rätt långt. 

Dessutom har vi tagit hem ett stort blått papper nu. Det närmar sig. Snart. På en dagisvägg nära dig.

Ibland räds jag att skriva om det goda. Lite för många gånger har jag fått höra att världen inte vill ha mina glansbilder. Även om jag själv vet att en del glansiga bilder kan vara helt och hållet äkta så backar jag ibland för att inte störa folk i onödan. 

Andra gånger måste jag få skriva också om det godaste av allt. Det här är en andra gång. 

Igår firade Arvid sin tredje födelsedag och på kvällen kom hans vuxna vänner utan barn på kalas. Att han har vuxna vänner är så värdefullt. Att det finns andra än vi med blodsband som skriver världens skönaste Arvid och Du är bäst på hans födelsedagskort är rörande. Bland gästerna fanns till och med en ung man, Arivds kanske allra största idol i världen, som har ett foto av Arvid i sin plånbok. Vilken mor skulle inte gråta lite över en upptäckt som den? Gårkvällens gäster är inget mindre än vår familj här. Vårt skyddsnät och vår jordiska trygghet.

Med på kalaset igår fanns också några irakiska män som drömmer om ett liv i Finland. Jag älskar min Fredrik ännu mer än vanligt för det. Vi tänkte någon gång i begynnelsen att vi kanske borde vänta på tydliga handlingsmönster för mötet med dem som vill bo i vårt land, men vi har i otålig väntan slängt ut den tanken genom fönstret och litar nu på instinkt och god vilja. Jag var egentligen alldeles för trött för att vara social och hänseende och uppmärksam. Men skyddsnätet och tryggheten levererade till tusen. Ställde frågor, log, skrattade, mötte. Jag älskade dem ännu mer än vanligt för det. 

Det borde räcka nu för en kalskväll. Jag vet. Men det räcker faktiskt inte. Medan största delen av gänget tittade på svenska idol monterade ett annat gäng ihop vår nya bäddsoffa. Bara sådär. Utan att fråga. Utan att tillfrågas. Utan vår medverkan. Ena stunden har vi stora lådor i vårt gästrum, andra stunden en fungerande bäddsoffa. 

Jag satt där i min fåtölj och tittade på mitt liv liksom utifrån. Jag såg människorna i mitt vardagsrum. Jag hörde människorna i mitt gästrum (ja, vi har ju flyttat – har jag ens nämnt det?). Jag hörde ibland (tyvärr) min treåring i sitt rum. Och jag bara fylldes av en enorm tacksamhet. Inte har jag ju förtjänat det här. Något rätt har jag kanske gjort någon gång, men det mesta och det bästa har blivit mig givet helt utan min egen förtjänst. 

Tro aldrig att jag inte vet det. Det går inte en dag utan att jag ser mig omkring och förundras. Inte en dag utan tacksamhet och vetskap om att jag är rik på det sätt som för mig betyder allra mest. Lyckligt lottad, tänker kanske du. Rikt välsignad, tänker jag. 

Och då var ju gårdagen bara ett kalas. Idag hade vi kalas nummer två. Men jag tänker att det får finnas någon gräns så vi tar det en annan dag. 

Jag fasar för Arvids tonårstid redan nu. Jag ser framför mig hur han som femtonåring kommer att ställa oss mot väggen och ifrågasätta vår kärlek till honom. 

– Hur kunde ni låta mitt hår se ut sådär när jag var två år?

Och frågan kommer ju att ställas med åtminstone en viss rätta. Han har inte en neutral frisyr. Det är inte en saklig, rimlig, välklippt pojkfrisyr. Det är mer… medeltida prins. Eller Jonatan Lejonhjärta. Jag vill ogärna dissa medeltida prinsar eller ovan nämnda broder Lejonhjärta, men inte är det ju för frisyrtips som vi vänder oss till dem. 

Vi ska nog ta itu med det. Snart. Vi hade faktiskt tänkt göra det inför fotograferingen på dagis, men det kändes lite hycklande. Han ser ju ut såhär nu och såhär vill vi också minnas honom sedan. Så det fick vara. 

Men tro aldrig att vi inte älskade dig. Tro inte heller att folk pekade och skrattade. De tyckte bara att du var ursöt. Kanske inte tack vare din frisyr, men kanske inte heller trots den. Bara med den, liksom. Det var inte så illa som du tror när du ät femton. Det var stundvis ganska charmigt. 

Stundvis tänker vi att delar av hans charm kanske sitter i de där lockarna. Tänk om vi sliter ännu mera hår om det finns mindre av det? 

Idag ville Facebook upplysa mig om vad som hände för exakt tre år sedan. Som om jag inte visste. Som om inte jag blev påmind hela gårdagen både av dagens födelsedagsbarn och hans minst sagt ivriga storasyster. 

För tre år sedan blev världen ny. Men Facebook kallar det inte så, de säger  bara något diplomatiskt och flummigt om att det var en stor händelse. 

Världens underdrift. Det var ju en av de största. I alla kategorier. 

Idag firar vi vår älskade treåring. Han är jobbigare och svårare än någonsin men också festligare och ljuvligare än någonsin. Han testar alla gränser och mina höga ideal om konsekvent föräldraskap har gömt sig någonstans där Arvids harmoni också finns. Jag oroar mig inte. 

Vi sliter hår varje dag numera. Men hemska saker så vi skrattar varje dag. Och kramas och älskar. Han är så innerlig och så knasig och så rörande och så… vår. 

Älskade Arvid. Arven. Sparven. Parvissimo. Arvsen. Parmesen. Du gjorde världen ny. Du gör den ny. 

Och så äntligen kom dagen då flyktingkrisen fick ett ansikte också för mig. Och inte bara ett utan tjugo. Och inte bara ansikten utan också namn och händer och leenden och skratt. Och tragiska berättelser som inte borde behöva berättas. 

Visst har jag brytt mig tidigare också. Gett pengar. Tagit ställning. Skrivit, sagt, tyckt. Men jag har inte sett en människa på flykt i ögonen. Inte skakat hans hand eller hört honom säga sitt namn. Jag har inte haft hans telefon i min jackficka under en fotbollsmatch. Jag har inte sett bilden på hans tvååriga dotter hemma i Irak. 

Jag har förstått. Och inte förstått alls. Och inte förstår jag nu heller men jag förstår min oförståelse lite bättre. Och ännu mindre än någonsin förstår jag dem som bygger människomurar, kastar stenar, ritar hakkors och vill stänga gränser. 

  

På bilden ovan – en bild som tangerar bildmässiga bottenrekord till och med på den här bloggen men en bild som ändå är mig kär – spelar Arvid fotboll med irakiska flyktingar. Också för honom och framför allt för Ingrid blev flyktingkrisen konkret och nära ikväll. De fick också märka att leenden, vinkningar, fotbollspassningar och Arvids knasiga grimaser fungerar hur bra som helst fast det inte finns något gemensamt språk alls.