Inte alls som en rockstjärna

Och det hände sig vid den här tiden att vi till sist såg tv-dokumentären Like a rockstar. Du hinner ännu. Du borde absolut. Här. Men du har bara några få dagar kvar på dig så det är dags nu. Eller imorgon. Absolut senast dagen därpå.

Att kalla dokumentären intressant är en underdrift. Den griper tag och berör. Skakar om och fortsätter skaka också efter att sluttexterna rullat ut. Och då är jag ju faktiskt inte det minsta intresserad av musik. Men dokumentären handlar inte om musik utan om att vara människa. Och jag är ju ruskigt intresserad av att vara människa.

Jag tänker tusen och en tankar men det är svårt att säga något utan att säga något fel när det handlar om livslevande människor. Men åtminstone en sak vågar jag säga; jag tror inte att vi människor är gjorda för att vara speciellt stora. Vi gör oss liksom bäst som ganska små och när för många vet vem vi är och förväntar sig saker av oss så förstörs och förgörs något i oss. Det kan skrämma mig lite att det idag går så lätt och så snabbt att bli känd. Och att det går ännu lättare och ännu snabbare att sedan förlora sin kändisstatus. Jag tror att vi inte ska dyrka människor och att det beror bland annat på att vi människor inte ska dyrkas. För vi är så fruktansvärt dåliga på det.

Jag tror inte heller att vi mår speciellt bra av att uppnå för många av våra mål för snabbt. Jag tror att den målmedvetna människan ska sträva och hungra för att må bra och när milstolpar avverkas för snabbt tappar den människan något av sitt innersta. Vi andra, vi som aldrig haft en femårsplan och som saknar konkreta mål och tävlingsinstinkt, mår antagligen ganska bra av att vara mätta. Men den som är programmerad till att hela tiden jobba vidare kommer inte att fixa det i längden om målbilderna byts ut med för korta tidsintervall. Om vi har gjort allt vi ville göra redan före vi är tjugofem är det ju alldeles givet att vi kommer att drabbas av tomhet och meningslöshet.

Ja, det är väl svårt nog att vara en helt vanlig människa med ytterst begränsad talang och ett ganska ointressant liv som ganska få personer bryr sig om. Jag tror mig därför veta att jag skulle vara helt ofantligt värdelös på att vara en särbegåvad talang med en massa fans. Och om jag hade varit det när jag var sjutton år… Aj aj aj. Jag skulle inte göra mig som rockstjärna. Alls. Men vem skulle nu? Egentligen?

Advertisements

2 thoughts on “Inte alls som en rockstjärna

  1. Du är så klok Amanda! Älskar att läsa om det du funderar på. Vi människor är allt ett intressant släkte. 🙂 hoppas du har det bra och får en skön jul tillsammans med alla nära och kära. Kram från Ida!

  2. Jag såg den också för någon vecka sen. O jag blev nästan illa berörd, fick lite dåligt att vara plötsligt. Dessa unga människor som så snabbt nådde stjärnstatus, och sen visade det sig inte vara så himla hälsosamt, må så vara att det nog va häftigt i stunden! Och det är kanske det som visualiseras så bra i dokumentären; det hedonistiska, den tillfälliga, i-stunden-känslan att vara bäst, störst och på toppen av allt! Vad har man sen att sträva efter?
    Jag rekomenderar också att man ser den.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s