Första möte

Trots min väldigt positiva inställning till lucia hann jag leva på den här jorden i trettioett och ett halvt år innan jag såg en rikslucia live för första gången. Rätta mig om jag har fel, mamma, men jag har åtminstone inget minne av det.

Igår skulle jag och Ingrid ändra på det. Vi var sjukt taggade. Vi hade väskan full med böcker och godis (jag har strejk från min godisdtrejk hela december månad och det kommer att synas i godisförsäljningen i vårt land) och var beredda på väntetid i kyrkbänken.

Tjugo före fyra klättrade vi upp för trapporna till domkyrkan. Dörrarna öppnades först fyra så det var bara att ställa sig i kö. Vi ställde oss och stod tappert i tjugo minuter. Minst två gånger i minuten hann jag tänka att vantar kunde ha varit en bra idé.

Fyra öppnades dörrarna och vi gick in. Hittade en plats. Satte oss ner. Tog av oss jackorna. Jag tog fram Att föda ett barn, Ingrid Simborgarmysteriet. Vi öppnade varsin godispåse. Kollade klockan. 16.06. Och vi väntade.

Om det skulle delas ut ett nobelpris i värdigt väntande skulle Ingrid förtjäna en nominering. Allt gick enligt de mest optimistiska planerna. Och plötsligt var klockan fem. Kören sjöng. Och sedan kom hon.

Vi såg henne bra när hon gick förbi vår bänk, sedan såg vi henne egentligen inte mer. Om Ingrid halvstod i min famn kunde hon ana ljusen i kronan. Men om Ingrid halvstod i min famn kunde jag mer än ana frustrationen i bänken bakom oss och eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen fick Ingrid ytterst sällan den möjligheten. Trots att vi var på plats i god tid fick vi allt annat än goda platser. Sexåringens besvikelse var stor.

Konstigt nog var den där timmen före lucia kom en kortare timme än den timme som kom sedan. Ingrid viskade flera gånger att hon ville hem. Eftersom jag bor riktigt nära granne med skammen gick vi inte hem utan lärde oss att stå ut.

Och tur var väl det. På väg ut ur kyrkan köpte Ingrid ett luciamärke och berättade att hon från och med nu samlar på sådana. I bussen på väg hem sa hon att hon hellre har Arvid än luciamärket om hon måste välja, det säger något om hur mycket hon gillar sitt märke. Sedan fick vi riktigt bra platser utanför kyrkan och Ingrids lilla hand vinkade ivrigt när lucia åkte förbi. Allt var förlåtet. Och där, utanför kyrkan, ska vi absolut stå igen. Men om Ingrid fortsätter vilja vad hon ville igår så kommer hon aldrig någonsin i sitt liv (med hennes egna ord) att närvara vid kröningen.

Jag hann nästan tro att mitt första möte med hela landets lucia skulle kosta min dotters intresse för hela traditionen, så arg var hon i kyrkan. Men det redde upp sig. Idag har hon sagt namnet Vanessa kanske trettio gånger, hon har sjungit luciasången flera gånger än igår och hon har målat av Finlands lucia och lagt upp bilden på väggen.

Jag tror jag kan andas ut. Hon är inte förlorad.

IMG_1009.JPG

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s