Konstaterande: så länge vi inte bor i Österbotten finns det en plats på jorden där vi alltid är välkomna och alltid lediga. Där vi tas emot med öppna armar och får bo verkligt förmånligt. Där vi får miljöombyte flera gånger i året. Där våra huvudstadsbarn får komma i närkontakt med något helt annat, något som är rötter för deras föräldrar.

Om vi återvänder hit förlorar vi något. Vi förlorar övernattningar i barndomshemmen. Vi förlorar guldskimret över den här platsen. Här stressar vi inte. Här ska vi inte lämna hemmet på morgonen en halvtimme efter att vi vaknat. Här jobbar inte en av oss med ungdomar när de är i skolan och den andra med ungdomar när de är lediga. Här är vi tillsammans. Lediga tillsammans. Och här är vi så sällan och så korta perioder och så svagt vardagsförankrade att vi helt kommer undan allt det som känns jobbigt och svårt här. Så jo, nog skimrar Österbotten av guld för oss så länge vi väljer att inte bo här på riktigt.

I natt somnar jag i ett mörker som är helt annorlunda än mörkret hemma. Trots att det, som min syster påpekade, finns gatlyktor utanför huset. Men de gatlyktorna är också helt annorlunda än gatlyktorna hemma.