När klockan är kvart över nio en måndagsmorgon och Fredrik fortfarande sover och jag och Ingrid sitter framför teven i pyjamas och ser SVT:s Luciamorgon känner jag att vi någon gång har fattat ett klokt beslut gällande hur vi vill leva vårt liv, hur vi vill att vår vardag ska se ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet. Jag är konstig.

Här har Ingrid fått en mössa som en av hennes mostrar har stickat. Tur att hon får ha mostrar som kan sticka när hennes mamma är värdelös (och jag menar värdelös) på det området.

Här är Ingrid första gången nattgäst på sjukhus. Hon tog det hårt. Som ni ser.

Här är klockan långt över midnatt och hon är fortfarande alldeles speedad. Hon var van vid att sova i eget rum och att plötsligt ligga bredvid mig var lite för roligt. I det här skedet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag gjorde nog både ock under den där skräpnatten.

Här är klockan typ ett och Ingrid visar noll intresse för nattsömn eller ens vila. Jag är arg och sur och bitter och avskyr det faktum att bara en av oss fick vara kvar på sjukhuset och att jag var den där ena. Gången därpå fick vi faktiskt vara två. Men av tråkiga orsaker.

Här har Ingrid en favoritkille på besök. Ljuvlig.

Här äter Ingrid majsbåge. Fortfarande ett av kanske fem livsmedel hon får äta.

Här äter Ingrid tuggleksak. Förståeligt med tanke på den smala dieten.

Här badanka. Fortfarande förståeligt.

Här är min nationalbild från våren 2009. Jag slutförde mina studier i Vasa och älskade varje dag. Och gick till citymarket varje kväll för att hålla Ingrid på gott humör till läggdags.

Här tar vi båten till Lekholmen för skriftkolläger.

Här är en av konfirmandgrupperna den sommaren. Jag är så glad att några av dem fortfarande finns nära!

Här är jag och Ingrid på världens kanske allra vackraste plats.

Här är beviset på att jag har en examen. Om någon nu någonsin tvivlat på det.

Här är beviset på att jag och Ingrid hann mysa ibland trots en intensiv höst med ny hemstad, nya jobb och nytt dagis.

Här är vi i London med en bra grupp människor.

Här är den bra gruppen människor på den kyrktrappa där vi alltid tar en bild just före vi tar taxi till flygplatsen efter våra Londonresor.

Här idkar vi friluftsliv. Tänk att det fanns en tid då vi gjorde det.

Här bygger Ingrid pussel. Hon är kung på det. Kung!

Här jobbar jag en sen och mörk kväll. Fredrik har inlett sin karriär som ljuskung. Och jag har pannlugg.

Här är två av de människor som är viktigast av alla och allt för mig.

Här är jag och Ingrid som har oförskämt bra hy på den här bilden.

Här har vi besök i adventstid av några underbara människor som också besökte oss i år i adventstid. Jag skulle mer än gärna ha det som tradition.

Är det bara jag eller känns mutor varje gång som ett pedagogiskt misstag? Som ett andrahandsalternativ? Som en lösning man aldrig stoltserar med på föräldraföreningens årsmöte?

Är det bara jag eller fungera mutor egentligen faktiskt ganska bra?

För ett drygt år sedan började vi limma klistermärken på den ljusblå pottan och det gick aldrig fel. Och efter några dagar kissade flickebarnet i pottan också utan belöningsmärken.

För en dryg vecka sedan började vi erbjuda tre glansbilder som belöning på morgonen om följande krav uppfylldes:

1. Sova hela natten i eget rum.

2. Inte lämna det egna rummet efter läggdags.

3. Inte kalla på mamma eller pappa i onödan. (Och onödan är egentligen allt förutom att varje förälder får komma in en gång på ett kort men intensivt puss- och kramkalas)

Och grejen är den att mina förhoppningar var ganska låga men att resultatet är bisarrt bra. Varenda natt har Ingrid i sin helhet tillbringat i det egna rummet, efter att i veckor före det vallfärdat till vårt varje natt. Första kvällen kom hon ut en eller två gånger ur rummet efter läggdags och fick således bara två glansbilder. Resten av kvällarna har hon inte lämnat rummet en enda gång. Och till och med de onödiga ropen uteblir.

Och redan morgon tre eller fyra glömde hon att fråga efter glansbilder.

Men ja. Ändå. Lite som ett pedagogiskt misstag. Lite som en andrahandsalternativ. Och väldigt mycket som en lösning jag inte kommer att stoltsera med på föräldraföreningens årsmöte.

En perfekt dag… Ja, inte för att låta sliskig – men just den här dagen har egentligen varit ganska perfekt. Trots att den nog ligger långt från en helledig sommardag med solsken och osunda mängder glass.

Jag vaknade pigg och det är alltid en seger. På något plan har jag inte riktigt vant mig vid det ännu efter att under så lång tid vara konstant trött. Jag såg dagens avsnitt av Sunes jul med Ingrid och sedan gick jag till jobbet (ja, fast det är lördag) för veckans längsta och tyngsta och roligaste arbetsdag. Sedan handlade jag nästan tre kilo godis, fem liter glögg och pepparkakor i plural. Och hyrde en film.

Och sedan invaderades vårt hem av typ femton unga människor som var för sig och tillsammans är fantastiskt fina. Vi myste och pyste och hade julkänsla och såg julfilm. Och Ingrid gick till bädds och somnade helt smärtfritt. Otroligt.

Och några av de femton fina finns fortfarande kvar här i våra soffor och runt stora matbordet och jag känner att den här dagen faktiskt är ganska perfekt. Jag påminns om hur guldvärda tonåringar det finns, både på jobbet och i församlingen. Och när jag hör dem skratta nu blir jag lite varm om hjärtat och tänker att jag är glad och tacksam över ett hem där de får vara. Och där de får skratta.

– Jag föredrog att leka att stenar var hus än att ha en lekstuga med motiveringen att stenarna kunde vara så många olika sorters hus

– Jag skrev sjukt långa berättelser i skrivhäftena i skolan och ville helst av allt bli författare

– Jag kunde också tänka mig att bli skådespelare

– Jag älskade the Sound of Music

– Jag ville nog vara eller åtminstone bli ganska märkvärdig

– Jag skrev och regisserade teaterpjäser med mina systrar och deras kompisar

– Jag gjorde upp ett system med skidmärken och gymnastikmärken (som påminde starkt om Folkhälsans simmärke) för mina systrar och deras kompisar

– Jag tyckte att Eos var en supertidning

– Jag och några kompisar skrev en insändare till Vasabladet där vi lyfte fram vårt stöd för Elisabeth Rehn i presidentvalet. Insändaren blev inte publicerad

– Jag och samma kompisar skrev en insändare till samma tidning där vi lyfte fram vårt behov av elljus i skidspåret i Sandviken. Insändaren blev publicerad men jag vet inte om den hade någon verkan. Finns det ljus i Sandviken, någon?

– Jag tyckte Ace of Base var kanske det bästa band som fanns och hade funnits

– Jag fick en gång en sjua i ett matematikprov och höll på att börja gråta

– Jag svalde en gång ett fiskben i skolans matsal och började faktiskt gråta

– Jag hade ibland lätt och ibland svårt att hitta min roll i kompisgäng

– Jag trodde att jag skulle gifta mig med en tennisspelare

– Jag mimade mycket och ofta och gärna och kanske ganska bra

– Jag blev nog väldigt beundrad av mina systrar och deras kompisar. Det bidrog säkert till att jag ända upp i högstadieåldern trodde att jag kunde göra vad som helst om jag bara ville. Sedan glömde jag bort det. Sedan slutade jag tro på det. Sedan insåg jag att det kanske var sant men att det ju är mycket lättare och smartare att vilja göra sådant som jag hade någon slags fallenhet för

– Jag var lycklig, trygg och älskad

 

Jag ska på julfest. Det rör sig förvånansvärt mycket skränigt folk på tågstationerna. Klockan är ju inte ens sju. Menar jag.

Jag bestämde mig i år för att sluta låtsas vara en estetisk människa med en minimalistisk, stilren gran. Den är mera vild än tam och mera rolig än fin. Men jag blir glad av den. Och Ingrid blir glad av den. Det räcker långt.

Jag och Fredrik har snart varit gifta i 7,5 år. Två gånger har jag initierat städning. Inte heller idag gjorde jag det. Jag kan njuta av ett städat hem, ja. Men jag kan inte störas av ett ostädat, nej.

Vilken grym fråga! Det är som att be mig välja ut min favoritglass. Eller som att be en mor välja ut sitt favoritbarn.

Jag läser  inte lika mycket som jag skulle vilja läsa. Det blir ungefär tio böcker i månaden och jag har insett att en heltidsarbetande småbarnsmamma med enormt socialt behov kanske inte klarar så mycket mera än så.

Jag tycker om det mesta av det jag läser eftersom jag anser att min tid och energi är för värdefull för dåliga böcker. Och att plocka ut en favoritbok känns svårt, nästan omöjligt.

Men den vuxenbok jag läst flest gånger är nog John Ortbergs Livet jag längtar efter och det säger väl något. Jag har faktiskt tyckt om varenda en av Ortbergs böcker hittills. Inte heller Joyce Carol Oates, Thomas Sjödin eller Jonas Gardell verkar besitta förmågan att göra mig besviken.

Just nu läser jag Philip Teirs relativt nya novellsamling. Också den gör mig gott och glad.