Jag vet att jag har bloggat dåligt på sistone. Det är inte för att jag inte har något att säga, men för att jag har en enda sak att säga och för att så få uppskattar att läsa om det.

Pollenallergi.

Världens största nåd är att jag varje år lyckas glömma bort att jag är pollenallergiker. Jag tror alltid att jag älskar våren förbehållslöst, men när den väl är här får jag älska med kliande ögon och rinnande näsa.

I år är det värre än vanligt. Dels för att pollensäsongen är jobbig i år (det där varierar – förra året var ett nådeår) men mest för att det inte är så populärt att snörvla, nyss och snyta sig just våren 2021. Du vet varför.

Jag har en bestämd känsla av att jag därför kommer att minnas min allergi nästa år. Då blir jag kanske också en människa som äter medicin i flera veckor innan man får symtom – en sådan människa som man ska vara.

Samtidigt: att glömma min pollenallergi är en av mina superkrafter. Min förmåga att glömma hur jobbigt det jobbiga är – den förmågan vill jag inte förlora.

Jag blir hellre förvånad på torsdag av hur hur besvärligt det är att packa för ett veckoslut än att jag börjar fasa för det redan på söndag. Jag njuter hellre av sista kvällen i sommarhuset än sitter och ängslas över allt som ska göras dagen därpå. Jag tror hellre att våren är helt magisk i början av mars än att jag redan då vet att jag i mitten av maj kommer att vilja klia mig i halsen med stickstickor.

Den som inte oroar sig för dagen som kommer har onekligen ofta lättare att njuta av dagen som är.

Men hon kan få göra det med allergi i kroppen.

(Bäst idag: att björkpollen i mina hoods går från runsas till vähäinen från idag till imorgon. Jeee!) Källa: norkko.fi – där pollenfolket hänger i maj.

Sommaren 2013 gjorde vi ett av livets största och mest spontana köp. Ett köp som visade sig vara ett av livets bästa. Vi köpte vårt sommarhus i Munsala. Vårt älskade, älskade sommarhus.

Det finns mycket man kan säga om vårt sommarhus. Att vi har golv bara på vissa ställen är en. Att vi har duschen i salongen är en annan. Att vi har ytterst öppna rörlösningar är en tredje.

Men allt det där är petitesser.

Det som absolut måste sägas är att lyckan bor i väggarna i det där huset. Att tio personer sommarbor där i vanliga fall och att vi många gånger har varit sexton. Ibland ännu fler. Att det har varit en plats för gemenskap och samvaro och att det faktiskt är det bästa av allt. Att vi gråter varje sensommar när vi åker därifrån.

Att jag grät lite på gården utanför huset när vi hade träffat mäklaren för ett par veckor sedan. Och att jag gråter lite nu när jag skriver det här.

Vårt älskade, älskade sommarhus är nämligen till salu. För åtta år sedan var det allt vi behövde och drömde och ännu mer. Nu är tiderna andra – tider blir fort andra när man lever i familj – och det är med enorm tacksamhet jag ser tillbaka på allt som det där sommarhuset har gett oss.

Om det kan ge nästa ägare ens en bråkdel av det så är den ägaren lyckligast på jorden.

Här kan du bekanta dig med sommarhuset.

Jag vet inte hur mycket du vet om fotboll, men de senaste åren (med undantag för den pågående säsongen) har det gått väldigt bra för Liverpool. Så bra att våra barn som är ganska nya supportrar tror att det är normalläget. De minns inte alla dystra år i början av 2000-talet. De minns inte alla lördagskvällar som blev helt förstörda efter ännu en bitter förlust. De minns inte hur hoppet på något märkligt sätt lyckades återvända inför varje ny match för att sedan dö ännu en brutal död. Igen. Våra barn tror att det är lätt att hålla på Liverpool. De har ingen aning.

Eller har de? undrade jag under kvällens match. Jag var ute och sprang under första halvan av matchen och när jag kom in igen var det riktigt dålig stämning hemma. Precis som på den gamla ”goda” tiden typ 2005 i studielägenheten i Åbo. Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Vad håller ni på med? Men hur kan ni inte…? Nämen alltså!? ropar han. Hans kommentarer ges ofta i frågeform. Det är roligt. Dels för att spelarna nog har lite svårt att höra honom härifrån och dels för att det är festligt att en tränare för Kuffens juniorer födda 2011 på något sätt får det att låta som om han har betydligt bättre koll än Salah, Firmino och gänget.

Om han inte skulle vara så uppriktigt bedrövad skulle det vara riktigt underhållande.

Så jo. Våra barn anar kanske att det inte är bara lätt att hålla på Liverpool. Att den väg de vandrar inte kommer att vara den enkla framgångens väg.

Men så händer det. Det där helt osannolika. I 95:e spelminuten gör målvakten Alisson ett helt avgörande mål och Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Barnens är minst lika intensiva. De hoppar omkring och ligger på golvet. Jag tror att Ingrid gråter. Arvid får ett sms av kompisen som också vandrar den här vägen. Glädjen. Obeskrivlig. Sanslös. Hände det här?

Och är det värt det? Är all den här frustrationen i nittio minuter värd euforin?

Jag lutar åt att ja. Det är snart två timmar sedan och Fredrik går fortfarande omkring i något slags rus. Suckar av lättnad. Lever igen.

Själv är jag både mitt i och helt utanför samtidigt. Och jag tänker att jag aldrig har valt den här vägen och egentligen nog inte ens går den, men att den ändå är väldigt mycket min.

Hur man vet att ett barn är familjens minsting och allas älskling? När barnet kommer med önskemål som det här:

– Pappa, jag skulle vilja att du sitter på en stol hela tiden medan jag pärlar och hejar på mig.

Och sedan vill ha hejarop för varje hamapärla som landar på pärlplattan. Och tycker att det är helt rimligt.

Vi andra tyckte inte.

Men vi tycker hon är orimligt gullig.

– Jag älskar att vara ditt barn.

Det fick jag höra idag. Jag fick förvisso höra väldigt mycket annat också, men jag väljer att komma ihåg det här. Vi väljer inte alltid vad vi kommer ihåg, men vi väljer i någon mån vad vi fokuserar på. Det här både vill och behöver jag fokusera på.

Jag älskar att vara hennes mamma.

– Jag älskar att vara ditt barn.

Det fick jag höra idag. Jag fick förvisso höra väldigt mycket annat också, men jag väljer att komma ihåg det här. Vi väljer inte alltid vad vi kommer ihåg, men vi väljer i någon mån vad vi fokuserar på. Det här både vill och behöver jag fokusera på.

Jag älskar att vara hennes mamma.

Jag avslutar den här dagen med att lista dagens bästa. Vad var bäst Kristi himmelsfärd 2021?

– Vädret. Vilken sommardag! Att det också var säsongens värsta pollendag gör liksom ingenting. SÅ härligt var vädret. (Och jo, jag vet att det blir kallt och regnigt igen, men det gör faktiskt inte glädjen mindre. Snarare tvärtom.)

– Familjeutflykt (med en av barnens superfina kompisar) till stans bästa glasskiosk, i år i Storviken

– Vetskapen om att några av våra bästa och viktigaste människor snart bor just i Storviken. Iiiiiiiiii!!!!!

– De här orden av Hilde: Det var en stor idé för en liten Hild! Liksom märkbart imponerad av sig själv.

– Karin Collins nyaste bok Nära till natten. Började läsa idag på morgonen och är nu två tredjedelar in i den, vill egentligen bara läsa hela tiden.

– Stunden när jag och Hilde låg och läste på varsin madrass på balkongen.

– Att avsluta dagen med att höra Fredrik, stora barnen och en annan superfin vän till en av dem se fotbollsmatch tillsammans. Det ljudet är lycka.

– Allra allra bäst: ett fint samtal med min förstfödda på kvällskvisten. Älskar de där stunderna när hon vill berätta och dela sitt liv med mig. Jag älskar henne så enormt mycket.

Vilken dag. Vår frälsare skulle inte ha lämnat jorden en sådan här dag, skrev jag tydligen i en bästa väns gästbok på Kristi himmelsfärd för fem år sedan. Skulle kunna skriva samma sak om den här dagen.

Idag på morgonen sprang jag min dagliga femma. Allt var precis som vanligt, men när jag var nästan hemma igen fylldes mina ögon plötsligt med tårar och mitt hjärta med tacksamhet. Tänk att jag får göra det här. Tänk att jag kan. Tänk att jag vill. Tänk att kroppen levererar.

Och där. Fylldes mitt hjärta också med sorg.

För jag har tänkt så många fula saker om min kropp genom åren. Tänk på alla timmar jag har ägnat åt att önska att den var annorlunda. De timmarna får jag aldrig tillbaka och de har inte gett mig någonting. Vad hade jag kunnat göra med all den tiden om de där tankarna aldrig flyttat in i mitt huvud? Jag kanske hade lärt mig ett nytt språk eller fyra. Jag hade hunnit. Tänk på alla gånger jag har sett på min kropp och sett bara brister och otillräckligheter, trots att det fanns så mycket annat att se.

Jag är närmare fyrtio än trettio, till och med närmare fyrtio än trettiofem, och jag är fortfarande inte lika fri som jag vill vara. Därför fylldes hjärtat med sorg. Men jag är friare än någon gång förut och därför fylldes hjärtat med tacksamhet.

Och varje femma jag springer påminner mig om att min kropp är så mycket mer än hur den ser ut. Varje femma är en femma närmare större frihet.

Han är inte ens nio år, men han vet redan alldeles för väl att han inte ska bry sig för mycket. Så han verkar ofta lite stursk, lite obrydd och nästan hård. Men hans själ är kanske den mjukaste och känsligaste jag vet.

Han har så lätt för att älska människor och han har så svårt för avsked. Avskeden gör så ont i honom att de gör ont i mig också. Och jag vet ju precis hur det känns när hans värld går sönder vid hejdå, för inte är min själ hård och okänslig den heller.

Är det värt att tycka om när det gör så här ont att inte få vara tillsammans? frågade jag mig när jag gör fjärde dagen i rad torkade hans tårar.

Fast jag vet ju svaret. Förstås är det värt. Mer än värt. Den som aldrig vågar eller kan tycka om är alltid den som förlorar mest. Vi som älskar och saknar så att vi gråter har vunnit massor.

Det här är ett av de många fina kort jag fick idag på morgonen. Rikedom är att få många kort just den här morgonen. Under varje blad på den här blomman kan jag läsa en av Hildes sanningar om mig.

Mamma är duktig på att laga mat.

Mamma är duktig på att läsa böcker.

Jag tycker om att pussla med mamma.

Mamma tycker det är roligt att jobba.

Mamma tycker om att vara med pappa.

Mamma tycker mest om att titta i sin kalender.

Alltid lär man sig något nytt. Ibland lär man sig något nytt om sig själv. Ibland är det roligt, ibland mindre.

Den här dagen, mors dag… Jag tycker den blir större med åren. Mindre självklar, mindre tagen för given. Så där som alla andra dagar också blir med åren. Mindre självklara, mindre tagna för givna.