Han är inte ens nio år, men han vet redan alldeles för väl att han inte ska bry sig för mycket. Så han verkar ofta lite stursk, lite obrydd och nästan hård. Men hans själ är kanske den mjukaste och känsligaste jag vet.

Han har så lätt för att älska människor och han har så svårt för avsked. Avskeden gör så ont i honom att de gör ont i mig också. Och jag vet ju precis hur det känns när hans värld går sönder vid hejdå, för inte är min själ hård och okänslig den heller.

Är det värt att tycka om när det gör så här ont att inte få vara tillsammans? frågade jag mig när jag gör fjärde dagen i rad torkade hans tårar.

Fast jag vet ju svaret. Förstås är det värt. Mer än värt. Den som aldrig vågar eller kan tycka om är alltid den som förlorar mest. Vi som älskar och saknar så att vi gråter har vunnit massor.