Sak jag definitivt kommer att sakna när Hilde blir äldre: att hon läser högt för en förälder varje kväll efter att föräldern har läst för henne. Det är så mysigt och ger en så härlig inblick i hennes stora, rika inre värld.

Sak jag definitivt inte kommer att sakna när Hilde blir äldre: att det ser ut så här i hennes rum:

Och då är det ändå en dag som vi ordningsmässigt beskriver som helt okej.

Allt har som bekant sin tid. Sin charm. Sin glädje. Sin frustration. Utmaningen är som lika bekant att fokusera på det goda med det som är nu.

– Varje dag när jag ser dig tänker jag… Wow, det där är min mamma!

Hilde Kass, midsommardagen 2021

Det lever jag länge på. Hon är i sanning en fantastiskt festlig typ. Också i just den här stunden vet jag det. När hon för andra kvällen i rad uppenbarligen har glömt bort att hon är fyra år och tycker att läggdags först kring midnatt är helt rimligt.

Att den här platsen finns på jorden är inget mindre än ett gudsbevis. Att just jag ibland får finnas på just den här platsen är stort. Här har vi fått fira midsommar med mina föräldrar i år och här har det varit väldigt gott att vara. (Trots att vi skriver 23.37 och Hilde fortfarande har energi som skulle göra de flesta andra minst gröna av avund.)

Här fick du min magiska solnedgång. Du har kanske också fått barn i vita klänningar och blomsterkransar. Kanske de läckraste av middagsbord och de vackraste av jordgubbstårtor. Stora kompisgäng med skrattande ansikten. Och jag hoppas att alla de bilderna och glimtarna har gjort dig gott. Att du har kunnat tänka Kul för dem, jag är nöjd där jag är.

Men du kanske inte alls är där. Kanske den här midsommaren blev en smärtsam påminnelse om allt som inte är. Om barn som inte blivit till eller om barn som inte ville komma och fira med dig i år. Om svåra sjukdomar, om spruckna relationer, om förlorade jobb, om smärtsam ensamhet.

Till dig som inte firar den midsommar du egentligen vill fira… Jag önskar dig hopp och precis allt det vackra du drömmer om och behöver. Och att nästa midsommar blir allt du bara önskar dig.

Jag hör ju till dem som tror att det finns en särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare. De gör en ofantlig insats för vårt samhälle. Om de inte skulle göra det de gör skulle bara barn till de allra rikaste föräldrarna kunna idrotta. Och den förlusten skulle vara så mycket större än förlusten av idrott.

Jag hör också till dem som tror att det finns en särskilt särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare som tar sig an de allra yngsta barnen.

Och jag vet inte ens vilken slags himlaplats som borde finnas för de frivilliga juniortränare som tränar ett lag där det finns en liten fyraåring med en synskada. Som blir bemött med tålamod, förståelse och enorm uppmuntran.

Att Hilde känner sig som en vinnare efter varje träning gör hennes tränare till vinnare. Och mitt modershjärta till det varmaste som finns.

– Vad ska ni göra? frågar hon.

Vill helt klart följa med när storebror och hans kompis går ut och leker.

De vill helt klart inte att hon ska följa med ut.

– Öhhh… Vi ska ordna en liten överraskning till dig, så du kan inte komma med för då förstörs överraskningen, säger storebror Arvid.

Hilde nöjer sig med svaret. Så där som optimistiskt lagda fyraåringar gör.

Jag har låga förväntningar. Tänker att det kommer att sluta med stor besvikelse.

Jag har fel. När de kommer in igen har de samlat ihop stenar som de radar upp på Hildes lilla bord. Hon blir allt annat än besviken. En egen installation i sten! Precis vad hon alltid har önskat sig.

– Jag tycker att de är så bra med mig, sa Hilde uppskattande.

Jag håller med. De är så bra med henne. Och människor som är bra med kompisars småsyskon – det är typ mina favoritmänniskor.

Det liv vi lever nu är så väldigt mycket vardag. Vi kokar gröt som bara ibland blir uppäten. Vi hittar oskickligt undangömda brödkanter under tv-soffan trots att vi dagligen påminner om att vi äter i köket. Vi tjatar om tandborstning – vissa dagar känns det som om tandborstningen är ett deltidsjobb. Vi letar efter fotbollskläder som aldrig är där de ska vara (var är ens det?). Vi skjutsar, vi kokar, vi tvättar, vi skärmvaktar – alla dagar känns det som om skärmvaktandet är ett heltidsjobb. Vi reder ut syskonbråk, vi tar ställning till vem som ska få sista tunnbrödet trots att vi inte riktigt vet eftersom vi inte varit med när de näst sista försvann. Vi läser böcker som vi kan utantill, vi diskuterar livets stora frågor, vi bygger pussel, hoppar på studsmattan, tränar fotboll. Väcker motvilliga och tvingar ännu mer motvilliga i säng. Vi ber om förlåtelse och vi förlåter.

Vi är helt enkelt föräldrar. Och det livet är väldigt mycket vardag.

Så mycket att jag ibland lyckas glömma hur ofantligt stort det är att få vara så viktig för någon så älskad. Att jag och Fredrik får vara deras allra största trygghet är det största som finns. Det är det minst vardagliga jag kan tänka mig. Och det är värt precis allt det där väldigt vardagliga.

– Ni har bara stora barn nu, konstaterade hon medan hon höll ett vant öga på sin egen ettåring som vandrade omkring sådär som ettåringar gör. Med självförtroende och fart och nyfikenhet. Och med rätt lite självbevarelsedrift och förstånd.

Och det är sant, insåg jag när hon sa det. Vi har stora barn nu. Jag kunde sitta och äta tårta utan att ständigt behöva hålla koll på var barnen var. De har nämligen hunnit skaffa sig åtminstone hyfsat mycket livsviktig självbevarelsedrift och förstånd.

Att vi har stora barn nu insåg jag också idag på morgonen när jag kom hem från min morgonlänk vid nio och alla förutom Ingrid fortfarande sov. Det var rätt härligt. Att vi har stora barn nu insåg jag också igår på kvällen när klockan var halv tolv och ingen sov och ingen förutom jag ville sova. Det var rätt ohärligt.

Alla skeden och perioder har sin charm och skönhet. Det gäller att försöka se och fokusera på det härliga med det som är just nu.

Bland allt det goda jag försöker ge mina barn är tacksamheten bland det allra godaste. Hilde och jag övar oss varje kväll. Så här lät det idag:

– Vad vill du tacka Gud för ikväll, Hilde?

Massor. Det är ofta massor, och jag tänker att det väl är typ det bästa vitsord man kan ge ett liv.

– Jag vill tacka för att pappa inte var så rädd för att få spruta, för att jag fick glass och trip, för att du läste bok för mig och för att jag fick duscha. Och sedan vill jag tacka för den goda nyheten att moster Fanny kommer hit imorgon.

Underbar tackbön.

Notera gärna sista meningen. Dels älskar jag formuleringen – älskar ofta Hildes formuleringar. Men ännu mer älskar jag innebörden. Jag fattar tacksamheten precis.

Insikt som slår mig nästan varje gång jag återförenas med mina barn: efter två minuter (högst) känns det som om jag aldrig ens har varit ifrån dem. Vid inga andra människor vänjer jag mig igen lika fort.

Det är väl som det ska vara. Åtminstone är det som det är. Men ibland skulle jag ändå önska mig en lite längre smekmånad (eller ens en smektimme) efter att jag dumpit ner i verkligheten igen.

Hilde bjöd ändå till här ikväll. Det måste erkännas. Hon gav mig några rejäla smekminuter. Sa saker som att hon älskar mig så mycket och att jag är världens bästa och vackraste mamma. Å andra sidan kompenserade Arvid duktigt för det genom att knappt hälsa på mig.

Det är väl bra att hållas ödmjuk. Men lite tråkigt.

När jag sprang min femma i arla morgonstund såg jag två harar vid två olika tillfällen. Då vet man att man springer i Helsingfors och att veta det är rätt underbart.

Jag har idag fått träffa min kära kollega IRL för första gången sedan början av november. Och även om vi har blivit bra på att umgås på andra sätt gjorde det nog så väldigt gott att få ses på riktigt.

På väg hem till Helsingfors-hemma igen mellanlandade jag i mina gamla hoods. Steg av tåget vid min gamla station. Såg min gamla skola. Gick förbi två av mina gamla hem. Gick och handlade i min gamla affär.

Hjärtat svämmade över av tacksamhet. Vi hade det så bra här. Också. Så väldigt, väldigt bra.