I dag har vi överlevt sex timmar till havs. Det finns mycket att säga om den ofrivilligt förlängda båtresan men jag försöker som bäst förneka det inträffade. Ingrid var en sann kämpe, men till och med den tappraste av soldater mötte sin överman mot slutet av färden. När jag väl satt i min systers bil skrek jag av frustration ett par gånger. Omoget? Säkert. Nödvändigt? Absolut.

Att äntligen vara hemma i semesterparadiset är underbart.

En del ord varken kan eller vill jag acceptera. I dag vill jag lyfta fram obehagliga smeknamn på poliser. Det första är snuuta (ska uttalas dialektalt) och det andra är pollare (där o:et uttalas som ett å). En människa i min närhet (nämner inga namn men säger att det inte är Ingrid för att rentvå henne) använder ibland dessa ord. Jag mår inte bra av det.

Också när jag bara vill sova och min dotter bara hindrar mig (händer glädjande nog inte varje natt numera) är hon den sötaste som finns. När hon säger saker som ”Ingis mamma fin” och ”Jättekram” förlåter jag allt. Dagtid kryper hon ofta nuförtiden och leker att hon är en katt. På alla sätt sött det också.

Också när jag bara vill sova och min dotter bara hindrar mig (händer glädjande nog inte varje natt numera) är hon den sötaste som finns. När hon säger saker som ”Ingis mamma fin” och ”Jättekram” förlåter jag allt. Dagtid kryper hon ofta nuförtiden och leker att hon är en katt. På alla sätt sött det också.

Abiturienterna var odödliga på sina lastbilsflak i går. Ingenting kan krossa en 19-åring som vet nästan allt och har sett nästan inget. Lika odödliga är gymnasieelever på årskurs 2 i dag. Stiliga, vackra, dansanta. Och det ska vara så. Man ska få äga allt någon gång. Någon annan gång blir man dödlig. I denna stund är mina tankar hos en av de godaste vännerna som i dag blivit smärtsamt påmind om ändligheten.

Abiturienterna var odödliga på sina lastbilsflak i går. Ingenting kan krossa en 19-åring som vet nästan allt och har sett nästan inget. Lika odödliga är gymnasieelever på årskurs 2 i dag. Stiliga, vackra, dansanta. Och det ska vara så. Man ska få äga allt någon gång. Någon annan gång blir man dödlig. I denna stund är mina tankar hos en av de godaste vännerna som i dag blivit smärtsamt påmind om ändligheten.

När jag var fjorton år var jag på prao på ett dagis. Dagisbarnen föll som furor för mig och jag fick bevittna hur de lekte mig under den fria leken redan dag två. Smickrande.

I dag fick jag ännu en gång bevittna hur människor lekte mig. När man leker mig har man leggings på benen, man hoppar och studsar och ser obekymrad men lite frånvarande ut. Smickrande.

Nej, det blev faktiskt mer än så. Det har varit folk i vårt hus ikväll och min trötthet fick sig en rejäl törn. Haha. Vi har diskuterat på hög och låg nivå. Vi har uppmuntrat och utmanat. Lite för mätt och alldeles lagom belåten söker jag mig till sängs redan nu.

Förhoppningsvis får jag de timmar jag behöver i natt.
Aldrig vet man.

Jag avskyr att aldrig veta.

Nej, det blev faktiskt mer än så. Det har varit folk i vårt hus ikväll och min trötthet fick sig en rejäl törn. Haha. Vi har diskuterat på hög och låg nivå. Vi har uppmuntrat och utmanat. Lite för mätt och alldeles lagom belåten söker jag mig till sängs redan nu.

Förhoppningsvis får jag de timmar jag behöver i natt.
Aldrig vet man.

Jag avskyr att aldrig veta.

Också i dag blev målen nådda. Men i dag är jag djupt trött snarare än djupt tillfredsställd. Man kan ju inte få allt alla dagar. I dag har jag ändå fått den största välkommen-hem-mamma-kram som någon någonsin kan tänka sig. Kanske det får räcka med det. Och glass till kvällsmat.