I morse slog vi upp våra blå och sedan packade vi i racerfart in barn i en kall bil. Klockan 7.26 var alla på plats något sånär påbyltade. Det var minus 29 grader kallt. Vi borde ha fått ett pris.

Sedan avnjöt vi lyxfrukost hos moster och hade det stundvis nästan harmoniskt. Efter det intog vi stadens största supermarket och det var livat värre igen. En i vår grupp (jag nämner inga namn och ger inte ens någon ledtråd) slängde en glasburk med barnmat i ett stengolv och förödelsen var total. Därför fick den näringsrika lunchen bestå av korv med bröd.

Nu är vi hemma med sjutton uppackade matkassar och barn som faller in i eftermiddagsvila. 1,5 timmar framåt är kanske dagens mest dyrbara sund. Jag kan absolut inte ägna den åt datorer och bloggar och andra världsliga ting.

Ibland är småbarnsliv lite på gränsen och nu just finns det väldigt många småbarn i vår omgivning. Då kan det vara viktigt med liten tid för sig själv, så kallad egentid. I dag fick jag tio minuter egentid när jag tvättade håret. Min systerdotter på 2,5 bast kom in fyra gånger under mina dyra minuter för att besöka toaletten. Och tyckte att jag skulle gå ut så hon fick vara i fred.

Egentligen är småbarnen bara tre. Men de är intensiva och energiska och intensiva och levnadsglada och intensiva och intensiva och vi lever i ett hus som renoveras för tillfället.

Vi kommer att skratta åt det här sedan, tänker jag ibland. Det fina är ju att vi skrattar redan nu. Så tänk hur vi ska skratta sedan.

Efter ett knappt dygn hos min syster har jag redan bakat flera gånger än jag bakat under det senaste året totalt. Hon påverkar mig på ett positivt sätt. I går på kvällen serverades färska morotsbröd med timjan. To die for. Och i dag när våra döttrar gick på middagsvila kalasade vi på färska kanelbullar.

Jag har lovat mig själv kanske tjugo gånger under det här ljuva dygnet att jag ska bli en människa som bakar. På smör.
– I det här hushållet vill vi inte veta av margarin, sa min syster hurtigt.

Jag som knappt visste att det var någon skillnad.

Ännu mera sommarnostalgi. (Jag älskar min systers dator och hennes kamera och hennes förmåga att ta med sig kameran och föreviga i bild) När det är tjugo minusgrader är det lite skönt och trösterikt att tänka på tider då det är tjugo plusgrader.

Sommaren 2008. Ingrid är en månad gammal och vi åker till Mathias’ sommarvilla med kompisgänget.

Jag var lycklig och ganska utvilad men lite förundrad över det faktum att den lilla bebisen var med precis hela tiden.

Den lilla bebisen var ganska argsint, men tigern (sättet jag håller henne på) fungerade i regel riktigt bra.

Vädret var vackert. Vännerna var vackra. Livet var vackert.

Trots att vi var dödliga.

Som sagt: hur kan det vara samma värld?

En dag i somras åkte vi med de bästa av semesterfirare till en underbar ö och tillbringade en heldag där. Min moster fotade och det var precis så idylliskt som det ser ut på bilderna. Förutom när Ingrid tog sig för många friheter på konstutställning.

Som sagt: hur kan det vara samma värld?

En dag i somras åkte vi med de bästa av semesterfirare till en underbar ö och tillbringade en heldag där. Min moster fotade och det var precis så idylliskt som det ser ut på bilderna. Förutom när Ingrid tog sig för många friheter på konstutställning.

Jag har semester. Jag ska krama mitt favoritfolk, äta goda saker, gå på bokrea, träffa tidernas bästa moster och återigen bidra till bloggvärlden.

Det lär bli en hel del nostalgiska blogginlägg. Min syster har en dator med bilder från forna tider. Så här på morgonkvisten (min man väckte mig tidigt för att han skulle se ishockey i det rum där vi sover) ger jag er bilder från den dag då min man blev präst och jag själv prästfru.

Efteråt åt vi middag på en restaurang i Borgå med min familj och Fredriks familj. Vi var många.

Samma dag blev Ingrid prästbarn. Under själva prästvigningen satt Ingrid utanför kyrkan i gräset och myste med sin höggravida moster.

När jag ser den här bilden kan jag inte förstå att den är tagen i samma värld som vi nu lever i. Hur ska snön orka försvinna?

Jag har semester. Jag ska krama mitt favoritfolk, äta goda saker, gå på bokrea, träffa tidernas bästa moster och återigen bidra till bloggvärlden.

Det lär bli en hel del nostalgiska blogginlägg. Min syster har en dator med bilder från forna tider. Så här på morgonkvisten (min man väckte mig tidigt för att han skulle se ishockey i det rum där vi sover) ger jag er bilder från den dag då min man blev präst och jag själv prästfru.

Efteråt åt vi middag på en restaurang i Borgå med min familj och Fredriks familj. Vi var många.

Samma dag blev Ingrid prästbarn. Under själva prästvigningen satt Ingrid utanför kyrkan i gräset och myste med sin höggravida moster.

När jag ser den här bilden kan jag inte förstå att den är tagen i samma värld som vi nu lever i. Hur ska snön orka försvinna?

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.

Jag fick en rolig fråga just.
– Skulle du vilja vara med där?
Personen som ställde frågan var helt seriös och pratade om skidskytte-OS för herrar och jag vill hävda att det är en rolig fråga att få när man är närmare 30 än man varit någonsin tidigare. Det känns onekligen som om det är lite för sent för en del saker. Elitidrottskarriär hör nog till de sakerna.

Personen som ställde frågan har fastnat på ämnet och ägnat de senaste tio minuterna åt att förklara att han nog skulle ta en topplacering i slalom om han fick tävla i damklassen.