I går tog jag det jobbigaste av avsked i en annan stad i ett annat land. Jag grät och hon grät och på inget sätt kändes det roligt eller bra eller fint eller ens okej att återvända till den vardag jag egentligen tycker så mycket om. Jag ville bara vara kvar hos en av de människor som känt mig längst och som känner mig mest och bäst. Att inte veta när jag får se henne igen är ruttet.

Vägen tillbaka till hemlandet var lång och på grund av isläget ännu längre än vanligt. Men god på många sätt tack vare trogna vänner som Molly Mus, Teletubbies och familjens andra dator. Mitt i natten hade vi finsk mark under fötterna och då kändes det helt okej att vara tillbaka. Inte alls ruttet.

Min man lät väckarklockan ringa 04.00 för att se på hockey i morse. Om han är trött i dag är det inte det minsta synd om honom.

Men det är inte synd om mig heller. Jag och systern intog bokrean vid halv åtta och åt därefter frukost på stan innan våra män och barn joinade.

Dessutom kommer den tredje systern hit vilken minut som helst. Då blir bra ännu bättre.

Min man lät väckarklockan ringa 04.00 för att se på hockey i morse. Om han är trött i dag är det inte det minsta synd om honom.

Men det är inte synd om mig heller. Jag och systern intog bokrean vid halv åtta och åt därefter frukost på stan innan våra män och barn joinade.

Dessutom kommer den tredje systern hit vilken minut som helst. Då blir bra ännu bättre.

I dag har småbarnslivet varit en ren njutning, en dans på taggfria rosor. Vi har spenderat eftermiddagen på ett lekland som gav vuxna minst lika mycket glädje som barn. Jag har klättrat, rutchat, busat, jublat och kastat mig. Jag kände mig så levande. Lika levande som när jag lyssnar på Bom Sicka Bom. Underskatta aldrig den låten. Eller skammen. 

Dagens citat är kläckt av pastor Eric Camden i succé-serien 7th heaven. Jag använder frimodigt översättningen, det är ju innebörden som är det väsentliga.

”Skam är underskattat.”

Ja men visst.

Jag är ytterst illojal när det kommer till frisörer. Jag byter salong och frissa lika ofta som jag alls besöker dylika. Orsak: jag är egentligen aldrig riktigt nöjd. Och de få gånger jag är nöjd har det kostat så mycket att jag inte kan äta, bo eller beklä mig två månader framöver. En annan orsak är att frissor ger mig så olika besked att jag blir rådvill och förvirrad.

Ibland när jag går till frissan får jag höra att mitt hår är havrigt, torrt, utdöende, illamående, svagt, sprött, i dåligt skick, känsligt… En frissa sa en gång:
– Jag skulle aldrig sätta blond färg i det här håret.
Därför lät jag henne sätta brun färg.

Ett par månader senare går jag till en annan salong. Där sätter de gladeligen blond färg i min kalufs och förstår inte vad jag håller på med när jag ber om ursäkt för att mitt hår mår så dåligt.

Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om mitt hår mår sämre regnskogarna eller om det egentligen klarar sig ganska bra.

Det är en ynnest att få bekymra sig över dylika ting. Ibland tror jag att det är sant som vissa påstår, att nutidsmänniskan mår så dåligt för att man har tid och möjlighet att känna efter hela tiden.

Jag är ytterst illojal när det kommer till frisörer. Jag byter salong och frissa lika ofta som jag alls besöker dylika. Orsak: jag är egentligen aldrig riktigt nöjd. Och de få gånger jag är nöjd har det kostat så mycket att jag inte kan äta, bo eller beklä mig två månader framöver. En annan orsak är att frissor ger mig så olika besked att jag blir rådvill och förvirrad.

Ibland när jag går till frissan får jag höra att mitt hår är havrigt, torrt, utdöende, illamående, svagt, sprött, i dåligt skick, känsligt… En frissa sa en gång:
– Jag skulle aldrig sätta blond färg i det här håret.
Därför lät jag henne sätta brun färg.

Ett par månader senare går jag till en annan salong. Där sätter de gladeligen blond färg i min kalufs och förstår inte vad jag håller på med när jag ber om ursäkt för att mitt hår mår så dåligt.

Jag är förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte om mitt hår mår sämre regnskogarna eller om det egentligen klarar sig ganska bra.

Det är en ynnest att få bekymra sig över dylika ting. Ibland tror jag att det är sant som vissa påstår, att nutidsmänniskan mår så dåligt för att man har tid och möjlighet att känna efter hela tiden.

Vid ett tillfälle i går spydde Ingrid hejdlöst i diskhon. Av någon märklig och oförklarlig anledning gör hon ofta sådant när vi är i detta främmande land. Jag hann tro att de glada dagarna var över, men det var helt klart bara en allergisk reaktion. Hon mådde som en prins direkt därpå och har fortsatt med det.

Sommaren 2009.
Foto: min äldsta yngre syster
Modell: jag, min man och vår dotter

Min förtrotsiga dotter utmanar mig varje dag. Vi har och tar strider kanske en gång i timmen och stundvis känns det lite tröstlöst. Men det finns alltid de som har det värre. Som bäst ser jag och systern hur Supernanny hjälper en familj med fyra barn mellan 9 och 16 vars föräldrar har absolut noll koll. Våra egna barn leker självständigt i barnkammaren sedan kanske tjugo minuter tillbaka. För tillfället har vi all koll.