Januari var på många sätt en ganska tung månad, men den levererade verkligen som läsmånad. Här kommer det bästa jag läste i januari 2022:

Home body: hemma i mig av Rupi Kaur. Jag tycker jättemycket om lyrik som inte känns för svår och underlig. Om den dessutom är så här angelägen och välskriven är den helt super.

Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En viktig bok för alla, tänker jag. Men speciellt viktig för oss som jobbar med andras barn.

Ur förtärande eld av Paula Hawkins. Ibland finns det inget bättre än en bladvändare med ett mord. Jag har tyckt om allt som Hawkins skrivit.

Kvinnor som vi av Dolly Alderton. Den här tyckte jag också om! Alderton skriver så roligt och vasst om vår på många sätt så ängsliga tid. Klovkrena samtidsskildringar med relationsfokus kommer nog alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.

Fråga mig igen av Mary Beth Keane. Bland alla goda böcker jag läste i januari var den här kanske den allra bästa. Jag är en sucker för berättelser där läsaren får följa med karaktärerna under lång tid och det här var en sådan berättelse. Ljuvlig!

Vi var lögnare av E. Lockhart. Också den här fångade mig direkt och höll mig i sitt grepp hela vägen. Så välskriven att jag nästan gick sönder. Spännande, vacker, sorglig och smart. What’s not to like?

Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman. En riktigt intressant ungdomsbok. Jag var lite skeptisk de första femtio sidorna, men sedan hände något och jag var som på nålar på slutet. Men omslaget känns både märkligt och missvisande, måste jag säga.

100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin. Ännu en riktigt fin berättelse. Hur kunde så många böcker bli så rätt den här månaden? Sorgligt och vackert och roligt och hoppfullt.

Ärren bär jag med stolthet av Emma Schols och Frida Funemyr. En stark men stundvis riktigt obehaglig berättelse som är en helt verklighetsbaserad sådan. Egentligen klarar jag av fysisk smärta för dåligt för att klara av den här boken och alla vidriga skildringar, men på något sätt gick det ändå. Och berörande var den här boken verkligen.

Som sagt: en osannolikt bra läsmånad. Det finns nog några böcker till som en mer normalstark månad absolut hade varit nämnda här, men nu var fältet helt enkelt sanslöst bra. Här finns många böcker som jag tror att många skulle tycka om. Läs och njut!

Januari var på många sätt en ganska tung månad, men den levererade verkligen som läsmånad. Här kommer det bästa jag läste i januari 2022:

Home body: hemma i mig av Rupi Kaur. Jag tycker jättemycket om lyrik som inte känns för svår och underlig. Om den dessutom är så här angelägen och välskriven är den helt super.

Djävulsdansen: bli fri från medberoende av Ann Söderlund och Sanna Lundell. En viktig bok för alla, tänker jag. Men speciellt viktig för oss som jobbar med andras barn.

Ur förtärande eld av Paula Hawkins. Ibland finns det inget bättre än en bladvändare med ett mord. Jag har tyckt om allt som Hawkins skrivit.

Kvinnor som vi av Dolly Alderton. Den här tyckte jag också om! Alderton skriver så roligt och vasst om vår på många sätt så ängsliga tid. Klovkrena samtidsskildringar med relationsfokus kommer nog alltid att ha en egen plats i mitt hjärta.

Fråga mig igen av Mary Beth Keane. Bland alla goda böcker jag läste i januari var den här kanske den allra bästa. Jag är en sucker för berättelser där läsaren får följa med karaktärerna under lång tid och det här var en sådan berättelse. Ljuvlig!

Vi var lögnare av E. Lockhart. Också den här fångade mig direkt och höll mig i sitt grepp hela vägen. Så välskriven att jag nästan gick sönder. Spännande, vacker, sorglig och smart. What’s not to like?

Tidsfördriv av Matilda Gunnarsson Rathsman. En riktigt intressant ungdomsbok. Jag var lite skeptisk de första femtio sidorna, men sedan hände något och jag var som på nålar på slutet. Men omslaget känns både märkligt och missvisande, måste jag säga.

100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin. Ännu en riktigt fin berättelse. Hur kunde så många böcker bli så rätt den här månaden? Sorgligt och vackert och roligt och hoppfullt.

Ärren bär jag med stolthet av Emma Schols och Frida Funemyr. En stark men stundvis riktigt obehaglig berättelse som är en helt verklighetsbaserad sådan. Egentligen klarar jag av fysisk smärta för dåligt för att klara av den här boken och alla vidriga skildringar, men på något sätt gick det ändå. Och berörande var den här boken verkligen.

Som sagt: en osannolikt bra läsmånad. Det finns nog några böcker till som en mer normalstark månad absolut hade varit nämnda här, men nu var fältet helt enkelt sanslöst bra. Här finns många böcker som jag tror att många skulle tycka om. Läs och njut!

Till skillnad från tv-serien And just like that vågar jag inte i ännu tala så mycket om coronapandemin i imperfekt. Det känns som om det skulle förutsätta ett facit som vi tyvärr inte har riktigt riktigt ännu. Men varje dag är vi lite närmare det facitet. Varje dag lite närmare slutet, när det än må komma.

Om jag just nu skulle skildra hur coronatiden har varit för just mig skulle jag säga två saker:

1. Coronatiden har varit en period när mina känslor har kastat betydligt snabbare än vanligt och varit betydligt starkare än vanligt. Lite tungt, faktiskt.

2. Coronatiden har varit en period när jag har behövt fler och större kickar än vanligt men haft tillgång till betydligt färre och mindre. Jättetungt, faktiskt.

Vad skulle du säga?

Arvid tycker inte om att slänga saker. Om man någon gång frågar honom om något ska slängas eller sparas så… Nej förresten – man frågar honom aldrig. För svaret är alltid att det ska sparas.

– Den här? Nej, den ska absolut sparas. Den pysslade jag ju på mitt gamla dagis när jag var tre år och den är jätteviktig för mig.

Inte heller får vi slänga hans lakan som är så trasiga att täcket inte längre hålls där och vi kan bara glömma att slänga hans byxor bara för att de har ett eller två eller fem hål. Och när jag hade kastat bort mina gamla springskor som var nästan hälsovådliga tog han upp dem igen ur roskisen och några dagar senare slängde jag dem i smyg. TUR att han inte läser den här bloggen.

Nu har vi nått nya nivåer. Läsaren får själv avgöra om de är av botten – eller toppenart.

– Jag har bett till Gud att ingen någonsin ska tvinga mig att föra upp min lillajulgran till vinden, berättade han för mig en kväll när både stora jul, nyår, trettondag och tjugondagknut hade kommit och gått.

Han sa det med både stort allvar och en stor glimt i ögat. Smart där, måste jag säga. För vem är väl jag att neka honom ett bönesvar?

Så granen står kvar.

Hon älskar att spela fotboll. Det lär ju bli en kort karriär – en längre skulle förutsätta att hon kunde se bollen. Att hon trots avsaknaden av den förmågan älskar att spela fotboll säger en hel del om henne själv, minst lika mycket om hennes lagkompisar och kanske allra mest om hennes tränare.

– Är du bäst i laget? frågade hennes storebror ikväll när hon hade kommit hem från kvällens träning.

– Nej, alla är bäst, svarade hon blixtsnabbt.

Vilket lag! Vilken tjej!

Och vilken resa är vi på! Hilde Nora Birgitta, under de fem år som jag har fått vara din mamma har du lärt mig tusen saker och du har trotsat tusen ramar. Må du aldrig sluta med det! Men må du också alltid komma ihåg och veta att du inte måste överträffa alla förväntningar hela tiden. Du finns till och det är alldeles tillräckligt. Mer än tillräckligt.

Älskar dig ännu mer än du älskar att spela fotboll.

Att vara förälder är att vilja bara det bästa för sina barn. Och ibland känns det som om det bästa är detsamma som det lättaste. Men det är det ju inte. Det bästa är att också möta svårigheter och märka att det går.

Men i just den där stunden när de möter svårt… Aj aj aj, vad den insikten ligger långt borta.

Det finns kvällar när jag tycker att vår familj är så hopplös. Jobbig och svår och krånglig. Kvällar när ingen vill det som jag vill att de ska vilja. Typ äta kvällsmat och borsta tänderna utan bråk. Är det så orimligt, va?

Och så finns det kvällar som jag vill spara på burk. I väntan på burkar där kvällar faktiskt låter sig sparas så sparar jag de kvällarna på blogg.

Det här var en sådan kväll.

Klockan är halv nio. Typ. Alla är hemma efter dagens träningar, vilket händer långt ifrån alltid. Jag har bakat semlor som både doftar och smakar himmel. Och Hilde konstaterar lyckligt:

– Tänk! Hela familjen är samlad!

Och sedan borstar alla tänderna som om de ingick i en reklam för okomplicerad tandhygien – för det finns en belöning runt hörnet. Om allt är trevligt och smidigt.

Vi kallar den belöningen högen.

Alla lägger sig i min och Fredriks säng. Någon underst och någon högst upp. Den som är högst upp kallas tofs, det har Hilde bestämt och eftersom hon är minst och gulligast så får hon igenom just sådant. Vissa av oss ligger olika tungt beroende på var i högen vi ligger – som tofs jobbar mina muskler rejält medan jag på botten vilar tungt mot madrassen. Hilde verkar alltid vara i tung vila. Med rätta.

När vi har landat i en av högarna kör vi en runda när alla får berätta vad som har varit deras bästa idag.

– Bajskorv, säger Hilde. (Tack och lov att det är just Hilde som säger det.)

– Att träna skott med pappa, säger Ingrid som hade privatträning med Fredrik efter skolan.

– Det här, säger Arvid. Och det är balsam för mitt modershjärta. Han är den största och ivrigaste förespråkaren av hög.

Fredrik säger att hans bästa var att träna med Ingrid och då rubbas stämningen nästan när Hilde upprört undrar om han inte tycker om att träna med henne. Men bara nästan. Faktiskt. För så bra är högen.

Jag funderar ibland på hur mina barn kommer att minnas sitt barndomshem. Ibland känns det som om tjat om skärm, borttappade benskydd och tandborstning kommer att vara det de minns mest. Men jag både hoppas och tror att de minns högen också.

Vi fick en fråga. Kunde Hilde komma och testa buu-appen för att se hur den fungerar för ett barn med synnedsättning. Jag frågade Hilde.

– Det här vill jag verkligen göra! jublade hon.

Jag tog det som ett ja.

Idag hade hon pappa-Hilde-dag och en del av den dagen har hon fått vara på Yle för att testa appen. Hon ringde mig på väg hem.

– Hur har du haft det, Hilde? frågade jag.

– Mamma, det var toppen! utropade hon.

Det allra bästa med dagen var nog att få den generösa goodiebag i form av en superhjälparväska som Jontti själv – enligt den berättelse hon fick höra och nu lever på – skickat till henne.

Jag är helt säker på att Hilde är den som tänker minst på sin synskada av oss alla. Inte för att vi andra tänker så väldigt mycket på den men för att hon själv tänker så väldigt lite på den. När hon skulle berätta för Ingrid om sitt uppdrag med buu-appen inledde hon med frågan: Kommer du ihåg att jag har en synskada? Det säger rätt mycket om hur sällan hon själv kommer ihåg det.

Att hon nu har ett toppenfint minne relaterat till just synskadan känns rätt härligt. Älska älska älska buu-klubben och public service!

För mig var det länge väldigt svårt med kompisar och det var först i gymnasiet som jag fick vänner som jag verkligen litade på och räknade med.

Men vilka vänner jag har haft sedan dess!

Jag tänker ofta att jag inte förstår hur just jag kunde få världens bästa vänner. Det här veckoslutet har jag tänkt på det kanske tusen gånger. Eftersom jag har fått vara med vänner kanske tusen timmar. Och eftersom jag har behövt det jättemycket.

Tänk om jag hade vetat det här när jag var sex eller sju eller elva eller fjorton. Att något som i ett skede av livet känns så hopplöst svårt kan bli så hoppfullt bra.

Jag är så tacksam. Jag litar på dem och jag räknar med dem varje dag. Men inte en enda dag tar jag dem för givna.

År 2021 läste jag 203 böcker. Förutom alla bilderböcker jag läste. Det är extremt många böcker, åtminstone i min bok. Har nog aldrig tidigare läst så många böcker under ett år.

Här är de 21 böcker jag minns bäst och tyckte om allra mest år -21.

De bästa av de bästa.

Jag skulle vara så väldigt mycket fattigare utan böcker och läsning.