Några av de bästa stunderna på dagen är de när jag får läsa min bok. Det låter lite lamt, men det är verkligen så. Därför är det sorgligt när den bok jag läser känns bara halvbra. Den bästa stunden blir ju inte riktigt vad den kunde vara.

Jag borde kanske sluta läsa den, ta en annan. Men så gör jag ytterst sällan. Det ska vara illa i hästväg för att jag ska ge upp. Lite löjligt egentligen. Min tid är ju egentligen för dyrbar för halvsega böcker.

Hur gör ni? Slutar ni om den inte är bra?

Några av de bästa stunderna på dagen är de när jag får läsa min bok. Det låter lite lamt, men det är verkligen så. Därför är det sorgligt när den bok jag läser känns bara halvbra. Den bästa stunden blir ju inte riktigt vad den kunde vara.

Jag borde kanske sluta läsa den, ta en annan. Men så gör jag ytterst sällan. Det ska vara illa i hästväg för att jag ska ge upp. Lite löjligt egentligen. Min tid är ju egentligen för dyrbar för halvsega böcker.

Hur gör ni? Slutar ni om den inte är bra?

I denna mörka torsdagskväll när jag enligt planerna borde ha varit ute på springtur har jag i stället saknat mina systrar. Genom att läsa deras bloggar och facebook-profiler har jag dämpat min innerliga saknad.

 

Alla som får bo i samma stad som sina systrar kan skatta sig lyckliga. Ņtminstone om de har systrar som är som mina. Vilket de förstås inte har.

 

När, när, när får jag se dem igen? Det kanske allra värsta är att inte veta när det blir, att inte ha det där datumet att få se fram emot.

Jag tog en paus från sorg, gråt och elände och möttes med en av de godaste av vänner. Den godaste av vänner som jag kan mötas med på flest nivåer. Hittills har vi kunnat diskutera nästan allt.

 

Men. Just innan vi skildes åt för dagen kom det fram att hon har börjat sticka och vrka. I och för sig med hjälp av youtubeklipp. Men ändå.

Ibland brukar folk säga att det värsta som finns är när mörkret drabbar någon i ens närhet, att det är nästan bättre att möta det själv. Jag har egentligen aldrig trott på det. Och inte vet jag om jag tror på det nu heller. Men nu vet jag att det är svårt att gråta andras tårar och att den hjälplöshet som kommer på köpet kan paralysera en människa.

Ibland brukar folk säga att det värsta som finns är när mörkret drabbar någon i ens närhet, att det är nästan bättre att möta det själv. Jag har egentligen aldrig trott på det. Och inte vet jag om jag tror på det nu heller. Men nu vet jag att det är svårt att gråta andras tårar och att den hjälplöshet som kommer på köpet kan paralysera en människa.

I tuffa tider är det bra att ha barn. Man kan inte falla ihop då. Kan inte äta bort sina sorger och se igenom alla dvd-boxar. Man måste ha vardag också. Åka och handla och ta bild i bilen.

För en vecka sedan kved min man fram existentiella frågor mitt i sina sjukdomsplågor. Varför händer det här?

Nu gör vi lite lika. Av riktiga, tunga skäl. Av våra näras skäl. Ibland förstår jag så lite. Ibland räcker jag så kort. Ibland är det bara fel. Livet som nästan alla dagar känns nästan osannolikt vackert är plötsligt alldagligt. På sin höjd.

För en vecka sedan kved min man fram existentiella frågor mitt i sina sjukdomsplågor. Varför händer det här?

Nu gör vi lite lika. Av riktiga, tunga skäl. Av våra näras skäl. Ibland förstår jag så lite. Ibland räcker jag så kort. Ibland är det bara fel. Livet som nästan alla dagar känns nästan osannolikt vackert är plötsligt alldagligt. På sin höjd.

Ännu en gång dras mattan bort under goda vänners fötter. Också jag själv tappar fotfästet en aning ännu en gång. Förstår ingenting.