Idag firar vi den internationella lärardagen, Världslärardagen.

Lärare är världens bästa jobb. Åtminstone min världs bästa jobb. Jag har sagt det tusen gånger förr – minst – och jag kommer att säga det lika många gånger till och mena det varje gång. Jag skulle välja det här jobbet på nytt när som helst. Det betyder inte att jobbet är perfekt eller att det inte finns saker som kunde förbättras, men det betyder att det här jobbet är det bästa jag kan tänka mig av alla icke-perfekta jobb som finns.

En dag som idag vill jag också nämna två av mina egna gamla lärare som har varit alldeles särskilt viktiga för just mig. Anna-Brita, min allra första lärare, och Roger, som var min gymnasielärare i religion och psykologi.

Anna-Brita, tack för att du skapade en skolvardag som gjorde att mina skyhöga förväntningar på skolan uppnåddes och till och med överträffades. Tack för den värme, glädje och trygghet du utstrålade från dag ert. Tack för att du såg mina styrkor och uppmuntrade dem. Tack för att du aldrig klagade fast jag skrev alldeles för långa berättelser.

Roger, tack för att du såg mer av den jag egentligen var än jag kunde se själv i början av min gymnasietid. Tack för att du var så mycket medmänniska, för dina berättelser och din humor. Tack för att du motiverade mig att göra mitt allra bästa i dina ämnen trots att jag nästan alltid valde en latare och lättare väg. Tack för att du fick mig att känna att jag kunde och ville.

Tack. Om jag får vara ens en bråkdel så betydelsefull för någon av mina elever som ni var för mig – då har jag lyckats.

Världens bästa jobb.

Så kommer kvällen när Ingrid läser på historieprov om andra världskriget.

– Om Hilde skulle ha levat där då skulle hon ha hamnat i koncentrationsläger, säger Ingrid plötsligt och tittar upp från lärobok och anteckningshäfte.

Hon berättar nattsvart om barn med synskador och andra defekter som dödades så att de inte skulle kunna föra sina dåliga gener vidare.

Jag, Fredrik och Ingrid sitter alla i vardagsrumssoffan och jobbar med vårt eget. Det är sent, men vi har saker som måste fixas innan morgondagen kommer. Kvällströtta Arvid har redan somnat. Kvällspigga Hilde har däremot styrt upp en fantastisk duplolek på golvet och är helt inne i en värld mycket mer spännande och fantastisk än vår.

Vi tittar alla tre på henne. Och vi tänker nog alla samma sak. Att tanken är befängd. Tanken på att det här livet – hennes – skulle kunna anses vara värdelöst eller ens sämre. Tanken är vidrig och mörk och befängd. Och då tittar hon upp på oss, möter våra blickar och ler stort.

– Moi, säger hon på finska.

Hon har ingen aning om vad vi just tänkte. Ändå vet jag att hon skulle tänka samma sak. Befängt.

Må varken hennes eller någon annans liv någonsin ses som värdelöst eller sämre. Liv är inte sådana. Liv kommer inte i sådana format.

Vilken dag.

Vi fick inte många minuter tillsammans idag, jag och min Hild. Men vi fick några minuter inramade med guld strax innan hon somnade.

– Jag ville egentligen ha gult hår, men jag ropade ingenting från magen för jag trodde inte ni skulle höra, berättade hon för mig och Fredrik under kvällsmyset.

– Och jag tänker att Gud nog hade en plan. Han ville att du skulle se ut precis som du gör, en jättevacker liten person med ljusbrunt hår, sa jag.

– Va?! utbrast Hilde. Har jag ljusbrunt hår?

– Ja, det har du. Eller kanske mörkblont. Vad trodde du?

– Jag trodde ju jag hade rosa hår! sa Hilde lite förvirrat och skeptiskt men mest obrytt,

Den människan älskar jag. Massor.

Må vi få mer än några minuter imorgon.

Det ska väl erkännas, om än motvilligt och skuldmedvetet, att en del av vår familjs klädesplagg genom åren har kommit och gått vidare till någon annan utan speciellt många användningar. Högt pris per användning. Dåliga köp.

Arvids spelskjorta är verkligen inte ett sådant plagg. Den här har verkligen använts och älskats och slitits och inte ens i rent tillstånd är den längre ens närapå ren.

Så här kan och ska (?) en speltröja se ut efter avklarad säsong:

Sedan kan man ju för allt i världen fundera på om det inte borde vara förbjudet enligt bollförbundets någon lag att låta juniorer ha vita speltröjor.

Jag vet inte om vi någonsin har uträttat så mycket på så kort tid som när vi igår handlade till Arvids första kompiskalas. Vår barnvakt (Ingrid) var ytterst motvillig, därav det rasande tempot. Trots piskan på ryggen fick med oss precis allt vi hade på listan. Allt fanns och inget glömdes och när vi stod i kassakön med våra fullproppade korgar på hjul noterade jag hur barnen i kön till höger om oss stirrade ogenerat storögt på oss och våra shoppingkorgar och viskade med varandra.

Till sist sa jag vänligt till barnen att vi ska ha födelsedagskalas och att det är därför vi har så orimligt mycket godsaker i våra korgar. Och ungefär samtidigt hörde jag hur pappan i kassakön till vänster förklarade för sitt barn att heillä on varmasti joku juhla.

Vi var alltså de personerna igår.

Och idag var vi de personerna som hade osannolik flow med vädret när sonens kalas inleddes med en timme fotboll med delar av lagkompisarna. Han var ett lyckligt kalasbarn. Han är alltid lycklig när han får vara med dem.

Ljudnivån när kalaset fortsatte hemma hos oss var stundvis lika hög som lyckonivån. Vi andra i familjen satt och åt kalasmat i köket för att komma undan det värsta. Och där satt vi och tyckte det var lätt att vara tacksamma. Det är på riktigt helt ovärderligt att ens barn har bra typer som kompisar. Jag slutar aldrig att förundras över hur fint det är att det får vara så. Tänk om vi inte hade flyttat hit, tänk om vi inte hade fått ha de här elvaåringarna i vårt liv. Sorgliga tanke.

Det går inte att få ett bättre väder om man kör utomhuskalas i oktober. Der går inte. Men det går inte heller att få ett bättre gäng fotbollskompisar. Det går inte. Och det är faktiskt viktigare.

Vi hör så många berättelser om människor som får vänta alldeles för länge på den hjälp de behöver. Här kommer en helt annan berättelse.

Förra veckans onsdag pratade jag med den person som fattar beslut om skolskjutsar i vår hemkommun och idag – bara nio dagar efter det första telefonsamtalet – åkte Hilde skoltaxi till förskolan.

Jag satt och åt frukost när hon kom in i köket. Hon hade självmant på eget initiativ gått ner till hallen och klätt på sig ytterkläder. Jacka, utebyxor, skor, mössa, vantar och den väst som förskolebarnen ska ha när de åker skolskjuts. Allt var med, allt var på rätt plats.

– Kommer du nu, mamma? frågade hon.

Hon hade liksom blivit två år äldre på den korta stund som gått sedan vi sågs senast.

– Var det idag du blev stor? frågade jag som aldrig har långt till det lite dramatiska.

– Inte tillräckligt, svarade hon som aldrig har långt till de ännu större.

Sedan gick vi ut på gården och ungefär exakt samtidigt kom taxin. Hon var nervös och glad och stolt. Hälsade rakryggat och svarade på frågor med klar röst. Fick välja plats och valde framsätet bredvid chauffören.

Och sedan for hon. Och jag stod kvar en liten stund och förstod inte när vår lilla blev så stor. Och jag kände ingen sorg alls men väldigt mycket förundran.

Förundran känner jag också varje gång välfärdssamhället visar sitt mest välfärdiga ansikte. Tänk att hon får också den här hjälpen. Jag vill våga räkna med det men jag vill aldrig ta det för givet.

Den här bilden är tagen i Stockholm. På Tjejmilen 2022. Jag skrattar inte. Jag gråter.

Det är ett par timmar tills vi ska starta, min syster och jag. Nu står vi vid startlinjen till trail-loppet och insuper stämning. Och jag blir väl milt sagt lite tagen. Drabbad.

Det är något med startlinjer och mållinjer. Jag fixar inte. Ser hoppet i blickar. Ser målmedvetenhet. Anar något av den resa som föregår starten. Det är i sanning vägen som är målet. Jag står där och föreställer mig vägarna. Vilka stormar, både bokstavliga och icke-bokstavliga, har kvinnan i rött fått ta sig igenom på vägen hit? Hur många tidiga morgnar och sena kvällar har hon där offrat för att kunna ställa sig här idag?

Men det som verkligen knäcker mig och tar mig från rörd till förstörd är tre ljuvliga människor som kommer till startlinjen med en hemgjord stor skylt som de ivrigt viftar med. De ropar och hoppar och klappar. Och jag börjar gråta. De där bästa tårarna.

För det finns på riktigt inget finare än människor som finns där för andra människor. I litet och stort, i mörkt och ljust. Jag tror aldrig lika mycket på mänskligheten som när jag får se en människa helhjärtat lyfta och uppmuntra en annan.

En liten stund skäms jag lite för att jag gråter. Sedan tänker jag att de som inte gråter är döda inombords eller att de bara ser helt andra saker än jag.

Inte precis varje dag men nog nästan precis varje dag frågar jag mig varför varför varför vi har så mycket saker och så mycket stök hemma. Jag vet att jag inte är helt oskyldig, men jag vet också att jag är en av de två mest oskyldiga hemma hos oss och kan erkänna att jag är rätt snar till dom.

Men så inser jag en dag i slutet av september, kanske rentav just den här dagen i slutet av september, att min vinterspringjacka fortfarande hänger på någon slags paradplats i hallen sedan förra vintern. Att den a) har hängt där sedan april och b) har hängt där utan att jag ens har märkt det är onekligen ödmjukande. Och det svarar ju nog delvis på mina enträgna varför varför varför.

Jag ska verkligen kasta färre stenar i framtiden. Jag ska verkligen inte kasta den första.

Vi talar om Hildes födelsedag nästan varje dag. Hon fyller ju år snart. I slutet av november. Så det finns mycket att säga.

Idag pratade vi om önskningar. Det är nog mest det vi talar om. Förutom engångstallrikar. Dem talar vi om så ofta att vi någon gång i juni måste sluta ett förbund om att inga engångstallrikar till kalaset inhandlas förrän efter höstlovet.

Men önskningar. Dem kan vi tala om.

– Jag önskar mig en ny mamma, säger Hilde.

Och jag borde verkligen sluta fråga där. För jag är nästan aldrig så pigg och utvilad och balanserad att jag har råd med fortsättningen. Men eftersom jag uppenbarligen inte heller är speciellt självbevarande så frågade jag försiktigt varför hon vill ha en ny mamma.

– Jag vill ha en till helt likadan som du för jag tycker så mycket om dig!

Jag borde verkligen inte sluta fråga där.

Och så plötsligt vaknar jag en dag och vet inte riktigt varför det gör ont. Alla har ju ont ibland, det är inget märkligt med det. Men för mig är det märkligt att inte veta varför.

Så jag vänder och vrider och känner efter. Landar till sist i två ting; en självinsikt och en livsinsikt. Livsinsikten består i att vårt liv för det mesta har inga eller för små marginaler. Så när tonåringen missar bussen rubbas alla mina cirklar och omkullkastas mina planer. Sådant jag ville ryms plötsligt inte in – och det är ju inte rimligt att det hänger på tjugo minuter. Men ibland gör det bara det och det finns en smärta i den insikten.

Självinsikten kan jag inte bjuda på ännu. Den har jag bara testat på Fredrik. Han tror den kan stämma.

Det blir bra under dagen. Inte för att marginaler mirakulöst faller ner från ovan men för att tillräckligt mycket blir tillräckligt rätt eller tillräckligt bra. När kvällen kommer gör det inte ont längre. Det är egentligen bara lite ömt.

Att leva. Vilken grej.