Jag vet inte om vi någonsin har uträttat så mycket på så kort tid som när vi igår handlade till Arvids första kompiskalas. Vår barnvakt (Ingrid) var ytterst motvillig, därav det rasande tempot. Trots piskan på ryggen fick med oss precis allt vi hade på listan. Allt fanns och inget glömdes och när vi stod i kassakön med våra fullproppade korgar på hjul noterade jag hur barnen i kön till höger om oss stirrade ogenerat storögt på oss och våra shoppingkorgar och viskade med varandra.

Till sist sa jag vänligt till barnen att vi ska ha födelsedagskalas och att det är därför vi har så orimligt mycket godsaker i våra korgar. Och ungefär samtidigt hörde jag hur pappan i kassakön till vänster förklarade för sitt barn att heillä on varmasti joku juhla.

Vi var alltså de personerna igår.

Och idag var vi de personerna som hade osannolik flow med vädret när sonens kalas inleddes med en timme fotboll med delar av lagkompisarna. Han var ett lyckligt kalasbarn. Han är alltid lycklig när han får vara med dem.

Ljudnivån när kalaset fortsatte hemma hos oss var stundvis lika hög som lyckonivån. Vi andra i familjen satt och åt kalasmat i köket för att komma undan det värsta. Och där satt vi och tyckte det var lätt att vara tacksamma. Det är på riktigt helt ovärderligt att ens barn har bra typer som kompisar. Jag slutar aldrig att förundras över hur fint det är att det får vara så. Tänk om vi inte hade flyttat hit, tänk om vi inte hade fått ha de här elvaåringarna i vårt liv. Sorgliga tanke.

Det går inte att få ett bättre väder om man kör utomhuskalas i oktober. Der går inte. Men det går inte heller att få ett bättre gäng fotbollskompisar. Det går inte. Och det är faktiskt viktigare.