Det finns antagligen inget som låter vackrare än Ingrid och Fredrik tillsammans. När de samtalar om stort och smått och uppmuntrar och bekräftar varandra. Mina allra finaste. Mina allra närmaste. Mina allra viktigaste.

När vi skulle iväg i morse börjar Fredrik leta efter Ingrids kurabyxor och jag förundrades. Hur kan man komma på att det behövs kurabyxor? Sådant övergår mitt förstånd. Min hjärna verkar helt sakna den frekvens som bearbetar kurabyxor och dylikt.

Och nu tycker du kanske att jag är en lite småcharmigt avslappnad mamma och att Fredrik är en hejdundrande pappa som förser sitt barn med glaon. Men vad skulle vi tycka om en pappa skrev på sin blogg att han omöjligt kan komma ihåg sådant kurabyxor? Kanske att han är en oengagerad, lat och slarvig pappa som lastar över allt ansvar på mamman? Kanske?

Jag jobbar igen. Jag orkar tänka och läsa igen. Vilken lycka! Maginfluensa ger helt klart perspektiv på tillvaron. Nu är det ren lyx att alla är friska och alla orkar och alla vill. Sådant jag tog för givet för en vecka sedan känns mirakulöst idag. Och jag tycker egentligen om det, att känna en enorm tacksamhet för att alla är friska igen. Hälsa är verkligen livet.

Jag vet inte vad som har hänt med våra rutiner kring Ingrids läggdags, men det är definitivt något som förändrats. Drastiskt. Från att i lugn och ro först sjunga Gud som haver, sedan tacka och be och slutligen avsluta med Sov lilla vän har läggdags blivit ett party där Ingrid alltid i något skede ropar Skaka rumpa åt mig. Det har verkligen kommit smygande. Vi har nämligen aldrig någonsin fattat ett medvetet beslut om att vi vill ha urartad och vild stämning kring läggdags. Men så har det blivit. Och jag ser det inte riktigt som ett problem, mera som ett intressant fenomen.

Igår frågade Ingrid, full av beundran, efter sista sången:

– Mamma, var har du lärt dig dansa knasdans?

Jag tror hon uppskattar läggdags som det är nu. Och så länge hon mera än gärna går till sängs varje kväll även om det ofta för med sig ett par timmar egen vakentid i rummet så tänker jag inte göra några drastiska förändringar. Det är helt klart värt den där lite småförnedrande känslan som infinner sig när hon uppmanar mig att skaka loss till en klassisk tonsatt aftonbön.

Sjukdom är ju aldrig roligt, men sjukdom i kombination med föräldraskap är helt värdelöst. Dessutom har jag spillt blåbärssoppa både på våra vita lakan och min vita tröja. Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång.

Ja, jag vet inte.

Och så fick jag plötsligt riktiga problem och slapp grubbla på min hårfärg. Helt oväntat och helt ovälkommet var det min tur att bli sjuk i natt och nu ligger jag i sängen och tar små små klunkar av gul lemonad medan Fredrik tar hand om mig. Och medan Ingrid känner en viss avund.
– Pappa, jag vill inte ta hand om mig själv. Du måste ta hand om mig också.
Däremellan är hon väldigt stöttande.
– Oj, mamma, jag är så ledsen då du är sjuk. Så ledsen och arg.

Och jag vet precis vad hon menar.

Och så kom dagen då Ingrid flyttade hemifrån. Flytten gick i och för sig inte längre än till det egna rummet, men i alla fall.

Speciellt tyst är det ändå inte på hemmaplan trots att vi är bara två vuxna kvar. Minst varannan minut höjer den utflugna fågeln sin röst för att kommunicera sitt missnöje med den nya boplatsen. Det är ensamt och tyst och hon har ingenting att göra. När hon inte ropar ut sin saknad efter oss skriver hon brev där hon berättar om sin kärlek. Men det hjälps inte, konstaterar hon nyktert mellan varven. Hon kan komma hem igen först imorgon.

Om det här ropandet fortsätter hoppas jag innerligt att hon ångrar sig och kommer hem igen om en kvart. Dessutom skriver hon oss ur huset. Miljön gråter över hennes pappersbruk.

skrev min syster och skickade en bild på en mörkare version av mig själv. Och inte vet jag om det är det faktum att jag är ganska sunkig just idag som fick mig att känna att jag nog är rätt vass på bilden. Och nu tror jag ju att det beror på hårfärgen. Och trots att jag oftast gråter och alltid ångrar mig överväger jag plötsligt ett byte av hårfärg. Så här till våren. Ni brukar ju vara bra på att döda min lust att klippa pannlugg. Kan ni göra detsamma med min lust att byta hårfärg?

Ännu om det här med små barn och bekymmer i samma storlek… Idag när vi fredagshandlade påmindes jag om en tid i mitt liv, en tid då jag nog kände mig ganska bunden av moderskapets bojor. Under den här tiden fylldes jag nämligen av enorma frihetskänslor när jag ensam fick gå och föra butiksvagnen från bilen till vagnparkeringen. Jag kände mig så fri att jag kände mig nästan lite skyldig. Får man ha det såhär bra liksom?

Föräldraskap lär en nog att uppskatta det lilla. Frågan är ju om alla verkligen vill lära sig det. Vill man tycka att femton ostörda minuter med en tekopp och en bra bok är nästan för bra för att vara sant? Får man ha det såhär bra liksom? Eller vill man tycka att det hör till en rimlig del av en dag?

Ja, inte vet jag. Men jag vet att jag ligger i sängen och surfar och Fredrik i samma säng och slumrar. Ingrid bygger en djurpark i duplo i sitt rum. Och nog har vi det bra. Får man ha det såhär bra liksom?

Av alla intressanta och tankeväckande texter jag läst idag (vilket faktiskt är ganska många såhär i studentexamenstider) så är pappersversionen av den här nog den mest inspirerande och utmanande. Jag ÄLSKAR när folk gör bra saker. Ja, älskar.

Jag tycker också om när folk vågar berätta om det goda de gör. Att de sväljer rädslan för att verka vilja skryta med sina prestationer och att de inte heller fruktar motargumenten som ofta går ut på att man ändå inte gör tillräckligt och att man därför lika gärna kan ge upp.

Nej, förstås gör vi inte tillräckligt. Ingen av oss gör väl det. Alla av oss hoppas väl att vi ska göra mera om fem år och tjugo år när vi blivit lite mera det vi vill vara. Men det förminskar ju inte alls det goda vi redan gör. Tvärtom. Det visar vart vi är på väg och att vi är det.