Nu har ju Fredrik ingen blogg, men om han hade haft det så tänker jag mig (i all ödmjukhet) att hans senaste inlägg hade haft rubriken ovan. Resten av inlägget kunde ha sett ut ungefär så här. Fortfarande i all ödmjukhet:

Jag har varit borta i tre dagar och i tre nätter. Under tiden har Ingrid varit spysjuk och Amanda har förstås haft det ganska tungt på hemmaplan. Ändå hade hon städat tills jag kom hem idag. Hon hade inte bara plockat och dammsugit utan också kastat bort mögliga och/eller utgångna produkter ur kylskåpet, sorterat Ingrids filmer i rätt dvd-fodral och tvättat en maskin kläder. Hon hade till och med köpt nya dynor till sofforna och en vas med tygblommor till vardagsrumsbordet. Hon är verkligen helt otrolig.

Ungefär sådär kunde det ha sett ut.

Det är helt underbart att ha Fredrik hemma igen. Som jag saknat. Som jag älskar.

Både Gud och Ingrid höll sin del av dealen den här natten. Ingrid har vaknat till en enda gång och det var klockan fem när hon ville ha en puss och en kram samt upplysa mig om att hon vill äta gröt på morgonen. Sedan somnade hon om.

Jag däremot har inte sovit alls sedan klockan fem. Jag har helt utan överdrift spelat bejeweled 2 på telefonen i nästan två timmar medan jag funderat på stora frågor. Och stora frågor för mig just nu handlar väldigt långt om det märkliga faktum att Ingrids sjukdom och Fredriks frånvaro har sammanfallit inte mindre än fyra gånger under det senaste året. Vi minns:

– maginfluensan i samband med Kaulresan till Stockholm i april 2011

– urinvägsinfektionen i samband med LC i januari 2012

– feberattackerna i samband med sportlovet i februari 2012

– maginfluensan i samband med pastoralkursen i mars 2012

Jag förstår inte hur det är möjligt. Fredrik är ju nästan aldrig borta. Hon måste ha blivit sjuk typ 80% av gångerna han varit borta.

Om inte det skulle vara så märkligt att det är nästan magiskt skulle jag vara lite bitter just nu. Istället är jag förundrad, på gränsen till fascinerad. Och ska ringa och sjukanmäla till dagis nu innan jag försöker somna om och samla på mig några värdefulla minuter. Att börja dagen vid fem-tiden är no way to live.

Käre gode Gud, gör så att jag får sova gott i natt. Jag ser hellre att Ingrid spyr tio gånger imorgon än två i natt. Om det fungerar så. Nu vill jag bara bara bara sova. Amen.

Jag tror faktiskt att det finns människor som det är mera synd om än mig. Antagligen är det mera synd om de allra, allra flesta. Om inte alla. MEN. När Ingrid just, efter drygt 1,5 dygn helt utan symtom, kastade upp på tamburgolvet så brast nog någonting i mig. Ni måste komma ihåg att jag fortfarande är ensam hemma med henne och att jag i två dagar skött både henne och jobbet halvhjärtat och har enorma samvetskval gentemot båda.

Det är fritt fram att tycka synd om mig.

På tal om Kony… Det är intressant och lite skrämmande att vi lever i en värld där det anses vara värre att vara lite för naiv och godtrogen än lite för cynisk och hårdhjärtad.

Det här inlägget kommer inte att gå till historien som ett av min bloggkarriärs mest positiva. Men det är en lägesrapport från det som närmast kan kallas sjukstugan.

Jag är kanske den som lider mest för tillfället då jag fortfarande är däckad av en ytterst besvärande trötthet. Natten var verkligen inte nådig. Och att få ihop morgondagen med äran i behåll har varit något som närmast liknar ett skämt. Jag är helt slut som människa.

Ingrid mår väl. Hennes aptit har varit lagd åt det mindre hållet och jag har ogärna trugat i henne sådant hon inte spontant bett om, men i övrigt inget avvikande sedan fyra i natt. Lite lättirriterad. Men vem är nu inte det?

Berätta något roligt. Om du kan. Nästan vad som helst ter sig roligt just nu.

Det här inlägget går under kategorin föräldraskryt. Om sådant känns jobbigt för dig kan du sluta läsa nu. Eller fundera på varför det känns jobbigt.

Ingrid har under natten kastat upp sju gånger. Och inte en enda gång hamnade ens en droppe eller ett stänk (med vilken enhet mäter man spyor?) utanför ett för ändamålet helgat föremål.

Ja, det underlättade. Men hemska saker vad jag är trött. Det händer något med människor som inte sover egentligen alls före 04.30.

Ingrid kommer smygande ur sitt rum efter läggdags för att viska. Hon lovar att det är sista sista sista gången hon kommer upp ikväll.

– Mamma, jag har ont i magen. Jag har så ont i magen att jag nästan dör.

Och jag tänker att hon är överdramatisk. Men jag undrar inte alls var hon fått det.

Tills hon inte ens sju minuter senare sitter och spyr i ett fat i sitt rum. Oj, den lilla.

Och Fredrik är bortrest. Så att sådant.

Jag hann gå nästan tjugoåtta år på jorden före jag insåg att det inte kliar i alla munnar av äpplen. I en bisats råkade jag säga i ett stort sällskap:

– Ni vet sådär som det kliar när man äter äppel.

Och ingen visste. Förutom en allergiker.

Allergi brukar i allmänhet hos mig leda till allvarligare problem än lite besvärade kli så jag tog för givet att det där kliet var en sund och fullt normal konsekvens av äppelätande. Så jag har fortsatt tugga i mig äpplen ibland. Det är värt lite kli.

H. det kändes inte alls konstigt och självmedvetet att ta en bild på sig själv och ett äpple.