Det är mycket Bullerby hos oss just nu och jag tycker om det. Som liten var jag Britta ungefär lika ofta som jag var Amanda och det känns fint att se Ingrid föra traditionen vidare. Även om hon alltid helst är Lisa. (Jag minns när hon på jullovet sa strängt åt sin kusin Edith, ett halvt år äldre: ”Nej, nu vill jag vara Lisa. Jag har varit Britta hela dagen!”) Det kommer säkert att gå över. Med tiden måste hon ju inse att Britta är drömrollen i den här leken.

Jag älskar berättelserna. De är så brutalt enkla och vardagliga och okomplicerade och fantastiska. Det finns i ärlighetens namn bara en sak som retar mig med Bullerbyn och det är Lasse. Eller främst hans attityd till sig själv och kanske ännu mera alla andras attityd till honom. Hur det i alla sammanhang tas för givet att han är bäst på allt och får bestämma allt. Jag försöker andas en gång till och ta det med humor och det fungerar ändå förvånansvärt ofta. Försöker placera Lasse i sin kontext som äldsta son i bondgården i mitten. Och det hjälper mig.

Men jag älskar som sagt det allra mesta. Farfar, långsamheten, påsk- och julförberedelserna, Olles kärlek till Kerstin och kanske allra mest: Olles pappas kärlek till Olle när han ordnar så att den olyckliga skomakarhunden Svipp får bli en lycklig Bullerbyhund.

Jag har aldrig förstått mig på uttrycket små barn och små bekymmer och stora barn och stora bekymmer. Nu är ju mitt perspektiv kort och jag inser att jag bäddar för spydiga kommentarer om att jag kan återkomma när jag har barn som skriver studenten. Men också en människa med begränsat perspektiv får tycka. Och enligt alla konstens regler borde väl regeln i så fall också lyda mindre barn mindre bekymmer och det kan jag ju uttala mig om. För Ingrid har varit mindre än nu.

Men aldrig har väl bekymren varit så små som de är nu. Och det här säger jag rakryggat dagen efter en natt då vi vakat med en mörtpigg dotter mellan 03.34 och 05.51. Vår tillvaro är en dröm.

Idag har hon varit på jobbet med mig mellan halv elva och halv tre medan jag läste elevtexter. Sedan hade vi den mest harmoniska och mysiga handlingstur en människa kan drömma om. Och nu äter vi rågbröd framför Alla vi barn i Bullerbyn och på något plan känner jag att tillvaron alltid är angenäm med en människa som förstår att uppskatta en bra film.

Jag har någon bestämt mig för att det är under min värdighet att påverkas negativt av väder. Den bestämmelsen utmanades verkligen när jag tittade ut genom fönstret i morse. Vad händer?

Ikväll får jag somna till ljudet av tonåriga flickröster i rummet bredvid. Där ska två av mina favoriter sova i natt, på varsin soffa trots att den ena är väldigt kort. Soffan alltså. Fem av de andra favoriterna har åkt hem till natten och den sjätte blir snart hämtad av sin pappa.

Jag kände mig sådär fruktansvärt fredagstrött före de skulle komma ikväll. Och jag känner mig trött också nu när jag får ta natt med gott samvete. Trött, men rik. Allra mest rik. För att de vill finnas i mitt liv, för att jag får finnas i deras och för att jag får tro att det spelar roll och har betydelse.

Det finns väl egentligen bara två sätt att leva; som om allt spelar roll eller som om ingenting spelar roll. Jag har valt det där första. Och aldrig ångrat det.

Jag saknar inte Ingrid. Det är lätt att älska henne också på avstånd. Det blir roligt att ses snart igen, men just nu njuter jag så enormt mycket av att få rå om mig själv att jag inte riktigt klarar av att sakna aktivt. Och med tanke på att hon inte ens hinner prata med mig på telefonen för att det finns så mycket roligt och så många roliga människor så tänker jag mig att hon nog älskar mig också på avstånd.

Visst kunde jag tänka att hon nog glömt mig. Eller att hon känner sig övergiven av mig. Eller sviken av mig. Men jag tror att hon tar det här lite som jag själv. Vi vet båda två att vi nästan alltid är tillsammans alla dagar. Och att det ibland är annorlunda. Men att det snart blir som vanligt igen.

Ingrid har idag åkt tåg upp till Österbotten för lite vårsemester hos sin farmor och farfar. Jag känner att precis alla vinner. Farföräldrarna får umgås med Ingrid, hon får umgås med dem och jag och Fredrik får umgås med varandra. Ibland är livet nästan ännu bättre än vanligt.

Och det där som händer när någon annan säger det bättre än man gjorde själv.

Basse efterlyser i Malins kommentarsfält någon som satt sin under tvååring på dagis och INTE haft ångest av det.

Jag har. Faktiskt. Helt utan ångest lät jag Ingrid börja på dagis när hon var ett år två månader och en vecka. Och jag skriver mycket medvetet jag här och inte vi, eftersom det kan hända att mannen i huset hade någonting som liknande ångest ibland.

Ingrid mådde bra. Jag mådde bra. Fredrik mådde bra. Dagis var det absolut bästa alternativet för vår familj just då. Så varför skulle jag ha ångest?

Och vet ni vad? Om jag hade haft minsta lilla antydan till ångest skulle jag ha avslutat dagiskarriären där och då eller åtminstone tagit en enormt lång paus. Hellre lever jag faktiskt på makaroner och havregrynsgröt än fattar beslut som jag tror att påverkar min dotter negativt.

Jag älskar min dotter. Fredrik gick förbi hennes rum just.
– Ingrid, är du ledsen?
– Nä, jag är sur.
– Okej.
– Jag hittar inte på något att göra.

Bra problem när klockan närmar sig halv tio en vardagskväll och man är tre år.

Om jag skulle använda uttrycket dra på trissor skulle jag göra det exakt nu. Två dagar i rad har vi kokat potatis. Vi brukar inte koka potatis ens två gånger i året.