Ibland kommer jag ihåg hur det var. Hur jag liksom hela tiden bara ville bort. Men jag kunde ju inte. Är man förälder är man förälder. Det är något av det mest oåterkalleliga som finns.

Jag önskar att hon kunde se mig nu, Amanda 26 år ung och övertygad om att det här med att vara förälder inte var hennes grej. Jag önskar att jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Hur det här med att vara förälder visst var min grej.

Jag behövde bara rätt lång tid att landa. Hitta mitt sätt att vara förälder på. Lära mig att leva med oförutsägbarhet och ovisshet och brist på kontroll. Hitta något som påminner lite om frihet mitt i det.

Ibland ser jag en nybliven förälder på gatan och i blicken tycker jag mig kunna ana något av det där jag själv kände då. Och jag skulle nästan vilja gå fram och säga att det kan bli jättebra. Att också en som tvivlar på det mesta när hon drar omkring på en barnvagn kan komma att älska att vara förälder.

Det kan bli jättebra. Det blev jättebra.

Egentligen vill jag bara att hon ska gå ut ur vårt rum. Klockan är nästan halv elva, småsyskonen har äntligen äntligen somnat och jag vill verkligen se Tunna blå linjen med Fredrik.

Men så kryper hon ner mellan oss i sängen, och jag kommer ihåg att det inte finns något bättre än de där stunderna när hon faktiskt vill vara med oss. Inga tunna blå linjer någonstans kan mäta sig med det och jag har absolut inte råd att tacka nej.

Hon har med sig en låda med gamla foton och hon börjar titta igenom dem. Ser sig själv som liten, ser mig som ung. Frågar vem det där är på bilder av mina gamla studiekompisar. Säger märkligt ofta att jag är fin på bilderna. Ser att hon själv var gulligast i världen.

Det går en hel halvtimme och lite till. Ibland nästan stannar världen en sen kväll tidigt i november. Jag ville absolut inget annat.

Det finns mycket man kunde säga om den dag som är idag, men jag väljer att säga en sak.

En sak: när jag skulle borsta tänderna ikväll hittade jag inte min tandborste. Tills jag insåg att den låg under en smutsig, lerig och gräsig fotbollssko.

Det här säger så mycket om mitt liv just nu. Och jag inser att den kan komma dagar i mitt liv när jag kommer att sakna mycket av det som är mitt liv just nu, men just idag känns det inte som om skitiga fotbollsskor PÅ min tandborste hör till de sakerna.

Men så tänker jag på de gravar jag besökt idag. På de människor som skulle ge vad som helst för att det skulle ligga en fotbollssko på deras tandborste. Så länge det är rätt persons fotbollssko, en älskad persons fotbollssko som sorgligt nog aldrig mer kommer att ligga på fel ställe.

Och med något som påminner om tacksamhet tvättar jag av min tandborste.

Den här veckan var en sådan som krävde en målbild. Vi har alla sådana veckor ibland.

Min målbild hette duga. Jag skulle få se fredagens Idol med en syster och en svåger.

Och plötsligt blev målbilden ännu bättre. Jag skulle få ha en syster- och guddotter här också.

Nu hoppas jag på en helg med ganska lite av det mesta. Förutom läsning av skönlitteratur. Tror inte att jag på flera år har läst så lite skönlitteratur som jag läst den här veckan. Vet att jag å andra sidan inte på flera år har läst så mycket studerandetexter som den här veckan.

Han tittar ju rätt mycket på fotboll på tv. För den som kan hitta glädje i nästan vilken match som helst finns det i sanning mycket glädje att hitta. Att leva med honom är i någon mån att leva med studiosnack som ljudmatta. Jag känner igen få fotbollsansikten, men många fotbollsröster.

Det händer att jag hör att någon i studion säger något halvroligt. Han skrattar inte högt, få av oss gör kanske det när vi tittar på något själva. Men jag vet att han har den där glada lite roade minen. Och det händer ibland – senast nu för en liten stund sedan – att jag då går ut ur det rum där jag är och in i det där han är bara för att få se honom ha just den där minen.

För det finns inget vackrare än att få se en människa man älskar ha det bra. Och den som sitter i soffan och småler för sig åt uppladdningsprat – den har det rätt bra.

I nästan tjugo år har jag älskat en man som älskar ett fotbollslag. Aldrig under de tjugo åren har jag känt att jag vill ha en egen speltröja.

Men. Så kom lagets third kit för säsongen 22/23 och jag ville verkligen ha just en sådan speltröja. Många andra vill tydligen också ha den eftersom det inte gick att få tag på den i rimliga storlekar i hela Liverpool. Tro mig, jag gick runt och frågade i orimligt många butiker. Så en sen kväll på hotellet klickade jag hem en egen speltröja. Min första egna. Kanske enda egna. Och ikväll halv elva, när jag hade läst dagens sista elevtext, belönade jag mig med att öppna det paket som kom hem till mig tidigare idag.

Eftersom det är matchdag har jag förstås min speltröja på mig. Eftersom dagen inte gett mig en minuts lustläsning av skönlitteratur hittills har jag förstås min speltröja på mig medan jag läser Ulla-Lena Lundbergs nyaste roman.

Och tvivlar på att någon annan hittills har läst den boken iklädd säsongens third kit.

Den här kvällen i slutet av oktober inser jag plötsligt att jag saknar de andra fotbollsföräldrarna. Vi träffas ju flera gånger i veckan sommartid, oftare än vi träffar våra vänner. Vi samskjutsar och åker ibland buss tillsammans. Vi är där när svetten rinner av brutal sommarvärme och vi är där när vi skakar tänder av köld. Vi är där de där kanske fyra matcherna under en säsong när vädret är optimalt och angenämt på riktigt. Vi hejar oss hesa i vilket väder som helst. Vi suckar tyst men troget när domaren dömer fel. Vi är stolta över varandras barn.

Och där… Mitt i allt som egentligen händer, vid sidan av någon fotbollsplan någonstans, så delar vi livet självt med varandra.

Sedan tar säsongen slut och plötsligt ses vi inte alls. Det är ju på något sätt helt orimligt. Lite som att ha kompisar som man umgås med bara vissa tider på året.

Att vara fotbollsförälder är inte alls som jag hade trott. Det har gett så mycket – och framför allt så många – mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Det är härligt att ha fel ibland. Fotbollsföräldrar, ni fattas mig!

På förra veckans utvecklingssamtal kom det i en bisats fram att Hildes förskolegrupp hade träffat skolans kurator och att barnen då skulle presentera sig. Hilde berättade att hon heter Hilde och att hon har en storebror som heter Jonathan och en lillasyster som heter Cajsa och två hundar. Sedan gick turen vidare till nästa barn.

Jag tycker det är så otroligt roligt. Det finns liksom ingen fördel för Hilde själv med den berättelsen/lögnen. Där finns bara fantasi och kreativitet och glädjen i att få tänja lite på sanningen.

Hellre för mycket fantasi och kreativitet än för lite. Tycker jag. Och fortsätter förundras över Hildes stormrika inre liv.

Jag säger inte att vår minsting börjar bli stor. Inte nödvändigtvis. Men ikväll är Hilde hos sin ena bästis på övernattning. Övernattning! Vi fick just meddelande om att hon har somnat, vi som var beredda på att hämta hem henne till natten.

Och i skrivande stund sitter jag i vardagsrummet och övervakar när Arvid och två av hans bästa kompisar håller på att somna här hemma hos oss.

Samtidigt som jag hör det omisskännliga ljudet av en handfull tonårsflickor som stortrivs med livet och varandra från Ingrids rum.

Det slår mig. Med kraft. Att just nu mår alla mina barn bra. Och jag menar inte just nu som i klockan 22.45 den här fredagen i slutet av oktober, jag menar just nu som i det skede som är nu. Att de får vara så här glada och stabila och trygga och ha så här bra kompisar är nåd i en av mina favoritversioner.

Hilde Nora Birgitta, ett barn av sin tid.

– Mamma, jag har en vision för måndagen, sa hon i helgen.

Älskar att hon hade en vision för måndagen. Det är mer än man kan säga om mig alla helger.