för världens sötaste Arvid som fyller två månader idag!

Vi tycker ju förstås att han är finast. Och ni som inte har fått träffa honom ännu kanske tror att vår bedömning är något osaklig eftersom han är vår egen. Ni kanske tror att han egentligen är högst alldaglig, men så är det nog inte. Tror jag bestämt.

Under de senaste fyra dagarna har vi avlagt en visit per dag hos olika barnfamiljer i vår vänskapskrets. Och alla vuxna har blivit alldeles till sig över hans lugn och hans glädje. Jag citerar en av dem ”En sådan här bebis skulle vi ju nog kunna ha när som helst”. Och en annan: ”Man blir ju nog lite bebissjuk. Men jag skulle ju inte kunna få just honom”.

Jag förstår dem. Han har bjudit oss på två helt sjukt harmoniska första månader. Jag trodde aldrig aldrig aldrig att det kunde vara så här lätt att leva med en bebis. Ingenting har varit problematiskt, allt har fungerat. Jag förstår ingenting. Varje dag har jag varit förundrad. Varje timme, faktiskt.

Och jo, jag är fortfarande medveten om att det nog kommer att komma tuffare tider. Men det gör på inget sätt den här första tiden mindre rosenröd. Snarare tvärtom.

Ingrid äter, sover, leker, andas och lever i luciaklänning. Jag har verkligen ingen rätt att döma eftersom mitt eget intresse för luciatraditionen största delen av mitt liv har varit på gränsen till osunt stort. Nu har det lugnat sig. Tror jag.

Igår besökte vi kompisar. Ingrid hade naturligtvis den vita klänningen, vilket passade bara bra eftersom den jämngamla dottern i huset också hade en luciastass. Vi fick se ganska många luciatåg under eftermiddagen, vilket också passade bara bra eftersom våra döttrar är fyra år gamla. Om de håller på på samma sätt om tio år kan man bli orolig, men än så länge är det rimligt och till och med trevligt.

Men i alla sammanhang passar det ju inte lika bra. Jag är inte den som skäms i onödan, men när Ingrid vandrade omkring på prisma i luciaklänning när december knappt hade börjat kände jag något som starkt påminde om skam. Jag vet egentligen inte varför.

En ny läsare är född. En kraftigt begränsad sådan. En stundvis helt hjälplös sådan. En som blir alldeles matt av ansträngning efter en liten stund men en som snart vill igen. En liten läsare.

Det är på inget sätt mirakulöst att som 4-åring kunna läsa några lättlästa ord. Och samtidigt är det på alla sätt just precis mirakulöst varje gång det föds en ny läsare, hur och när det än sker.

Det är nu vi skapar den jul som vi kommer att ha i vår familj. Det är nu vi formar traditioner och värderingar. Och jag vet med hela mitt hjärta att jag vill att julklappar ska vara en del av vår jul. Men jag känner mig ytterst osäker på det här med tomten.

Tomten finns inte. Tyvärr. Det hade ju varit väldigt praktiskt och billigt om han fanns. Och framför allt – väldigt rättvist. För jag inbillar mig att tomten om han fanns skulle ge alla barn lika många julklappar. Eventuellt lite färre åt de som redan drunknar i saker, för att det också är en form av rättvisa. Men rimligt och rättvist skulle nog tomten hantera sitt uppdrag. Om han fanns alltså.

Men nu gör han ju inte det. Så hur ska vi hantera honom i vår familj? Jag vet inte. Hittills har barnen varit så små att det inte spelat någon roll hur vi gjort och vad folk har sagt. Minnet är kort och fjolårsjulen är alltid långt borta i ett litet barnaliv. Men nu måste vi börja bestämma.

Mitt största problem med tomten är inte att mina barn en dag ska darra på läppen och undra hur de någonsin ska kunna lita på något jag säger om tomten inte finns. Det tror jag de och vi skulle komma över.

Nej. Mitt största problem är att jag vill att julklappar också för mina barn ska vara något de ger och får. Och med tomten med i ekvationen får givandet lätt en undanskymd roll. Varför skulle man ens behöva ge om en överjordisk tomte fixar allt? Det är inte rimligt. Dessutom vill jag att mina barn ska tacka sin  mormor för de julklappar de får av henne, inte ge tomten äran. Och för det tredje är tomten som fenomen ganska dramatiskt och spännande och det kan vara svårt att göra Jesus till julens kung när tomten är med och tävlar. Jag inbillar mig att mormor, hur fantastisk hon än är, inte stjäl showen på samma sätt.

Egentligen frågar jag alla er med barn och äldre barn: hur har ni gjort och hur har ni tänkt? Jag tycker som sagt att vi kommit lätt undan hittills på grund av barnens ringa ålder, men nu börjar det på allvar.

Jag är inte skeptisk till tomten för att jag vill förstöra mina barns jul och göra den fattig. Jag är skeptisk till tomten för att jag vill ge dem en verkligt rik jul som på riktigt vittnar om det som vi alla redan vet i teorin; att gemenskap, kärlek och frid är det viktigaste.

Är det bara jag eller har vi skapat en rutten julklappskultur? Är det inte något som är allvarligt fel när en massa människor ägnar en massa tid och pengar åt att köpa saker åt folk som redan har tillräckligt eller för mycket?

Jag vill ha en julklappskultur helt utan måsten. Åtminstone när det gäller vuxna människor. Du måste inte köpa något åt mig bara för att jag råkar vara din vän, din syster, din dotter eller din fru. Om du hittar något som du vill köpa åt mig så tar jag förstås emot gåvan med glädje och tacksamhet, men jag blir verkligen inte glad om du känt dig stressad och pressad i jakten på min julklapp. Då ser jag faktiskt mycket hellre att du låter bli.

Jag vill ha en julklappskultur där det är helt okej att du ger mig en bok och jag ger dig ett paket servetter. Och ingen ska bli obekväm. Jag vill ha en julklappskultur där det är helt okej att jag ger dig en julklapp utan att du ger mig någon. Och ingen ska få dåligt samvete.

Jag vill ha en julklappskultur som handlar om vad givaren vill ge. Jag är allergisk mot så exakta önskemål att de liknar beställningar. Då handlar det ju bara om vilken plånbok som står för kalaset och det känns onekligen som om vi då befinner oss ganska långt från kärnan i att ge gåvor åt dem vi älskar.

Jag vill ha en julklappskultur där jag helt utan skam och problem kan meddela att jag i år inte har köpt några julklappar alls eftersom jag är arbetslös eller vårdledig eller studerande. Jag vill inte överhuvudtaget ge julklappar åt människor som jag inte vågar säga sådant åt, om ni förstår hur jag menar.

Jag vill helt enkelt ha en ny julklappskultur, en som inte leder till att redan överstressade människor blir ännu mera stressade och lägger pengar på fel saker. På inget sätt hjälper det oss att minnas det mirakel som julen egentligen handlar om. På inget sätt hjälper det vår redan överbelastade jord. På inget sätt hjälper det. Så kan vi inte bara sluta?

Något av det värsta jag vet är att vara på mingeltillställningar utan bas. Basen – den där människan eller gruppen människor man alltid kan falla tillbaka på mellan mingelportionerna. Utan bas är det katastrof för mig.

Och därför är jag inte på bloggala ikväll. För i min vänskapskrets finns egentligen ingen som vill vara min stadiga bas på en sådan tillställning. Mina vänner är världsbäst men/och de tillhör i regel inte den finlandssvenska bloggvärlden.

Så jag sitter på soffan och följer galan på x3m:s hemsida. Och tänker att velour är skönare än festklänning. Och att familjen är en bra bas. Också nu.

Och att jag kanske kommer på gala igen nästa år. Om jag får nya vänner. Eller om jag lär mig att mingla utan bas.

Jag och mina två äldre yngre systrar är födda inom fyra år och en vecka. Jag kommer knappt ihåg någon åldersskillnad någonsin. Vi var en enhet, en hög. Vi hade samma fritidsintressen och samma kompisar i lekparken bakom huset. Att få ha så jämngamla syskon är en gåva.

En gåva som mina barn inte fått. Med en åldersskillnad på drygt fyra år kommer de inte på länge, länge (om någonsin) att vara jämngamla. Det är ett faktum som jag sörjer mindre och mindre ju mer jag ser av den syskonkärlek som växer fram mellan dem. I ärlighetens namn mest från Ingrids håll. Av förståeliga skäl.

De senaste dagarna har Arvid ibland avlagt visiter i Ingrids rum. Då får de en liten stund för sig själva. Ingrid pratar och sjunger. Arvid jollrar och viftar. Ropar till ibland till systerns fasa.

– Nej, älsklings-Arvid. Du får inte ropa för då kommer mamma och pappa och hämtar dig.

Igår var han där en hel halvtimme. Jag hann motionscykla tolv kilometer. Och dricka vatten. Och när jag sedan hämtar honom är det en sista grej som de måste göra. Ingrid måste viska en sak åt honom, en hemlighet.

Vad det var för hemlighet har jag ingen aning om. Det var en hemlighet mellan två syskon.

Ingrid talar i sömnen. Förstås. Den svaga sömnen rinner liksom över på alla områden. I natt sov hon i sin Luciaklänning. Och någon gång vid en tidpunkt då man bara borde sova och absolut inte diskutera upplyste hon oss om att Astrid Lindgren också ska vara Lucia.

Idag har jag dammat av hela registret. Känsloregistret.

– Jag var harmonisk och decemberglad när jag steg upp med Arven 7.15

– Sedan blev jag irriterad

– Sedan blev jag bitter (så otroligt oattraktivt)

– Sedan blev jag glad för en väns skull

– Sedan blev jag arg för en annan väns skull

– Sedan var jag plötsligt bara en hög av tårar och skam

 Och den högen fick sedan besök av en kollega/kompis och hennes två döttrar.

Så då tog jag mig samman. Och det lönade sig. För det blev en fin och inspirerande stund här på eftermiddagen och mitt humör svängde. Igen.

Och tur det. För om en liten stund kommer en av Arvdis gudfäder på besök, en av de bästa typerna jag vet. Och då vill jag inte vara en destruktiv hög.

Ja vet ni. Livet som känslomänniska.

Eller som Fredrik nog skulle säga nu; Ja vet ni. Livet med känslomänniska.

Igår vaknade jag och läste lite morgonnyheter. Läste bland annat att julkyrkan lockar allt färre besökare. Artikeln hade då 0 kommentarer. Nu, ett dygn senare, har den 82. Och igen… Jag blir bara lite ledsen och matt av diskussionerna som förs där. Varför blir det alltid så?

När den omedelbara sorgen och mattheten lagt sig, vilket den gör ganska snabbt, blir jag fascinerad. Varför har så många ett så enormt stort behov av att så fort tillfälle ges kritisera, förminska och ifrågasätta kristen tro? Inte sällan också håna kristen tro? På vilket sätt skadar det dem eller er att en del människor tror? På en gammal bok? På en gubbe på ett moln? Eller hur det nu brukar framställas.

Ofta har jag fått höra att ett stort problem med kristna är att de inte låter andra tro som de vill, att andra provoceras av att kristna prackar sin tro på dem. Men ganska ofta verkar också icke-kristna ha svårt att låta kristna tro som de vill. Och varför är det per automatik mindre problematiskt?