Vi är inte själsfränder, hon och jag. Våra själar sjunger helt olika sånger. Ingen sång är bättre än den andra, men de är olika. 

Olikheterna till trots är hon min äldsta vän. Och med tanke på det fick jag henne konstigt sent. 

Hon är inte bara den äldsta, hon är också en av de absolut bästa. Den av de bästa som bor längst bort och delar minst av min vardag. Och en av de människor i hela världen som jag längtar mest efter till vardags. 

– Visst tror ni att vi alltid kommer att ha varandra? frågade jag henne och hennes man i dag. För han kom också in i bilden för drygt tio år sedan och passade helt perfekt in i den bilden. Och dessutom finns det tre underbara barn nu som alla kramade om mig när vi sa hejdå i kväll. Att få en vän som sjuttonåring och sedan inse ett halvt liv senare att man fick en hel familj av vänner – det är stort.

De svarade förresten ja. Vi hör ju ihop. Vi fem och de fem. I deras hem är jag lika mycket mig själv som i mitt eget. Det finns inget jag inte kan göra, säga och vara tillsammans med dem. 

När jag som tonåring sökte mig fram i vänskapens ofta förvirrande landskap hoppades jag att vänskap kunde dofta så här. Men jag vet inte om jag vågade tro. I dag vet jag. 

Tänk det.

Nu är hejdå sagt för den här gången. Aldrig vänjer jag mig. Och hon vänjer sig inte heller. Det finns nämligen en sång som både hennes och min själ sjunger helt samatämmigt; den om hur smärtsamt det är med farväl.

Hon och jag. När vi sa hej förra gången. Snart igen, älskade du.

Jag ser värre ut än jag mår. Betydligt värre. Nästan dagligen slås jag av hur trött och sliten jag ser ut när jag möter min egen spegelbild. 

Jag ser nu ut som jag mådde de där dagarna då jag var som skörast. Och jag förvånas när jag ser mig själv, för egentligen mår jag ju ganska bra. 

Eller egentligen mår jag ju jättebra.

Visst, det börjar kännas att jag inte sovit speciellt många timmar i sträck på en dryg månad. Och visst, det finns stunder då jag känner mig trött, matt och låst och frustrerad. Men jag mår faktiskt bra. 

Alla gånger väljer jag att se sliten ut framom att känna mig sliten. Aldrig får man ju välja. Men ni förstår hur jag menar. 

Varje dag då själen samarbetar är en bra dag. En dag värd att tacka för.

Bild: Matilda Audas Björkholm 

1. Gjorde du något i år som du inte gjorde förut?

Jag gav ut en bok, jag hade förlossningsvärkar hemma och jag stickade en tröja (egentligen flera).

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Gav inga och då är de förstås svåra att hålla. Ännu svårare än de man ger.

3. Fick någon du känner barn?

Jadå! Världen blev bland annat en Amos, en Ellinor och en Elliot rikare. Alla tre landade i ovanligt goda hem.

4. Dog någon som stod mig nära?

En liten som skulle ha stått mig nära dog redan i magen. Också en annan människa fattas. Det blev två begravningar i år.

5. Vilka länder besökte du?

Jag besökte Sverige i februari, i juni och i september. I mars åkte jag till Schweiz för första gången i mitt liv.

6. Är det något du saknade 2016 som du vill ha 2017?

Världsfred, jämställdhet och rättvisa. Och löpning. Och golv i sommarhusets nedre våning.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Lätt! 27 november.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Lika lätt!

9. Vilket var ditt största misstag?

Jag gör hela tiden misstag. Jag kommer för sent, jag glömmer bort saker och jag slarvar bort saker. Men mitt största misstag är att jag många gånger valt mig själv framom andra och det lätta framom det rätta.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Troligtvis tandläkartjänster.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Boende.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Alla fina läsarkommentarer för blogg och bok och andra skriverier, att graviditetsillamåendet gick över till sommaren och att Fazers Present-konfekt är så förmånlig trots att det är den enda konfektask som jag äter alla bitar ur.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag var rejält illamående i april och maj. Men det var ju snarare ett friskhetstecken; att kroppen kan leverera nytt liv. Har faktiskt inte uppsökt läkare för min egen skull en enda gång sedan vi flyttade till Helsingfors i maj 2009. 

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2016?

Hildesången. (Jag är ju på inget sätt någon musikmänniska.)

15. Mådde du bättre eller sämre 2016 än du gjort tidigare år? 

Bättre nog. Trots att min redan känsliga själ fick nya sår, trots att livet som redan kändes så skört tedde sig om möjligt ännu mera så.

16. Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?

Det blir aldrig tillräckligt med väntid. Så mer av det, absolut.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Tjat och tillsägelser på hemmaplan. Önskar också att det hade funnits färre orsaker till sådant.

18. Hur var din julafton?

God! Vi hade pyjamasmys i soffan till Musse Pigg och hans vänner firar jul (kanske världens bästa julfilm). Sedan julklappar, julgröt, julkyrka (mef Hilde-Jesus) och sedan julmiddag och julövernattning med bästa vänner.

19. Blev du kär?

Bättre. Jag förblev kär.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Tv och tv. Kanske The Crown.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Som vanligt inte. Jag lyckas glömma den här mystiska frågan varje år.

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2016?

Omöjligt att säga. Men här kommer några bra: 

Svart kvinna

När hundarna kommer

Det blå mellan himmel och hav

Ljuset vi inte ser

Flickorna 

Naondel

Madeleine F.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Min vän Kaj spelade och sjöng verkligt bra i Pleppo 2. Jag var imponerad. 

24. Önskade du dig något som du fick?

Ett barn. Kan man önska något lika mycket? Kan man få något lika fint?

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Jag önskade några vänner barn som de inte ännu fått. Den sorgen. På något sätt håller den oss alla på mattan.

26. Vilken var årets bästa film?

Bridget Jones baby. Ser man en film två gånger PÅ BIO så är den bäst.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag blev uppvaktad med frukost på sängen. Mamma ordnade kalas. Och på kvällen kom en av mina bästisar med familj på övernattning till sommarhuset.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Januari-maj: normal. 

Juni-november: graviditetsvänlig. 

December: amningsvänlig.

Och ja, jag längtar passionerat efter min normala klädstil.

30. Vad fick dig att må bra?

Att umgås, tro, hoppas, läsa, skriva, blogga, sticka och promenera.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Mitt sug på och min fascination av kändisar vat bägge ytterst begränsade.

32. Vem saknade du?

Allra mest den lilla pojke jag aldrig fick lära känna.

33. Vilken var din bästa månad?

Bäst under ett gott år var juni, oktober och december.

34. Finns det något du kunde ha gjort annorlunda?

O, ja. 

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag kommer att jobba mindre. Mindre än någonsin sedan jag började jobba. 

Jag kommer att vara mer med Hilde. Vi fick ju så lite tid tillsammans förra året. 

Jag kommer att ha drömsommaren. 

Jag kommer att ha ett lugnare och mindre stressigt år. Bara en förälder i familjen jobbar. Hurra!

Men inget av det där vet jag med säkerhet. Förstås. Jag hoppas och har nåden att få tro. 

Och att det är en nåd vet jag så väl.

Gott nytt år! Må ditt nya år blir allt du hoppas på och må också du få ha nåden att våga tro på det du hoppas på.

För ett år sedan valde vi att öppna en dörr. Vi vågade vilja dig. Vi var på nyårspromenad i Solf, din pappa och jag. Och någonstans där mellan de vackert julpyntade husen konstaterade vi att vi kör. Att vi inte har en aning om hur det går och om det går. Men vi kör. 

Och vi körde. 

Och nu är du här hos oss. Redan. Bara ett år senare, en hel liten människa med en hel månad på nacken. Tänk att det var dig vi öppnade dörren för då vi bytte år förra gången. Älskade lilla Hilde. 

Nyårsdagen till ära bjuder jag – ytterst frimodigt – på ett litet videoklipp. Se Hildes fullständiga ljuvlighet. Och se mig – betydligt mindre ljuvligt, men dock – sjunga Hildesången. 

Gott nytt år, du! I morgon tittar vi tillbaka på det år som varit.

​

​

– Hej, fadder! myser hon och kryper upp i min famn. 

Ingen myser som hon, det vet alla som har träffat henne. Min guddotter Inga, 6 år. 

Hon markerar gärna revir genom att till vardags kalla mig fadder, och hon gör det så bra att det här med fadderskap plötsligt känns som den främsta relation man kan ha. Det insåg jag den dag då en storgråtande Arvid kom till mig.

– Mamma, jag vill att du är min fadde, fick han förtvivlat fram mellan tårarna.

Jag försökte övertyga honom om att det nog är minst lika fint och nära att vara förälder.

Jag lyckades inte.

Och visst; att få vara fadder är fint. 

Att få vara hennes är underbart.

Bild: Matilda Audas Björkholm

(Notera gärna hur vi händer våra händer, min guddotter och jag.)

Den är kränkande mot finlandssvenskar.

Den är kränkande mot kristna.

Men framförallt är den kränkande mot alla de människor som lever i slaveri och ofrihet, mot alla dem som lever ett liv där piskrapp är en verklighet. Och att kränka dem som redan är sönderkränkta är bara vidrigt.

Dessutom är den kränkande mot sannfinländska unga, sätter dem i ett sämre ljus än jag tror att någon förtjänar. Men det vet jag inte om de ser själva. 

Du kanske trodde att det här var en hyfsat vanlig mellandagsonsdag. Du trodde fel. I dag var det nämligen julafton hos mamma och pappa. Vi firar ju aldrig julafton på julafton numera, vi firar julafton den dag då alla kan vara tillsammans. När den dagen än råkar komma så är det vår julafton. 

Och jag älskar det. Förstås. Att människorna och gemenskapen är viktigast blir så tydligt när man väljer dem framom ett visst datum. Kalkon, julsånger, julklappar, julgröt och godisbord fungerar lika bra den tjugoåttonde december som den tjugofjärde. 

Men utan föräldrarna och systrarna och deras bihang fungerar ingenting lika bra. 

Jag och mina systrar. Av alla gåvor livet har gett mig – och de är många – är de bland de allra finaste. Att jag får vara deras storasyster är stort. Är så otroligt glad och tacksam och stolt över dem. 

Bild: Tobias Björkholm

För tjugo år sedan var han Pippis pappa när jag var Annika. Nu är jag bloggare och han är min största supporter. Han läser det mesta jag skriver och han gillar dessutom. Är enormt generös med uppmuntrande ord.

I kväll fick jag träffa honom igen, kanske för första gången sedan tidig höst 1996. Och under kvällens möte slog det mig att han är ovanlig, denna livslevande Pippipappa. 

Jag tror ju att en förkrossande majoritet av dem som läser min blogg är kvinnor. Jag tror att de flesta som köpt och läst min bok är kvinnor. Annat skulle vara konstigt. Det är ju ingen nyhet att män i regel lyssnar på musik gjord och framförd av män, läser böcker författade av män, ser filmer gjorda av män och delar kolumner skrivna av män.

(Och så täcks en del män ibland beklaga sig över att det är omöjligt att veta hur kvinnor tänker. Ta reda på, liksom!)

Just därför är han så ovanlig, så fräsch. Han är en äldre man som läser en yngre kvinnas tankar. Och jag tror att han med det gör sin egen värld större och vår andras värld bättre.

Det är tråkigt att han är så unik. Men det är väldigt fint att han finns. 

Till exempel så här kan det se ut när den här kvinnan tänker tankar som andra kvinnor – och några män – sedan kan ta del av. Om de vill. Bilden är tagen av den vän som jag alltmer börjar se som min själsfrände. Den första texten i min bok första bok skrivs när bilden tas.

Hon blir fyra veckor i dag och/men har redan hunnit göra rollen som världens frälsare två gånger. Hon gör en rätt övertygande rolltolkning, skulle jag påstå. Men objektiv är jag ju inte. 

Objektiv är jag nämligen aldrig när det kommer till henne. 

I gårdagens julkyrka satt jag med min Hilde-Jesus i famnen och tänkte på julens mirakel. Det mirakel som känns ovanligt stort och nära när man firar med en egen liten. 

Tänk att hon kom till oss. 

Men ännu mer; tänk att Han gjorde det. Till brustna människor i en brusten värld. Inte för fin för någon av oss. Vilket glädjebudskap! 

God jul

I dag har jag varit arg. Inte farligt arg någon gång men arg farligt många gånger. Jag orkar inte gå in på detaljer som en del aldrig kommer att förstå och som andra förstår alldeles för väl, men om jag hade fått ens en cent per gång som barnen grälat i dag hade jag kunnat köpa en mindre bostad var som helst i vårt land.

Så jag var frustrerad och trött och besviken (mest på mig själv) när Hilde och jag tog en kvällspromenad för att uträtta några sista julärenden. Nästan ingen var ute. Men några var. 

En man jag mötte var märkbart påverkad av något. Jag vet att många väljer att bli påverkade av saker och ting för att fira och festa, men när någon är helt ensam och i uselt skick kvällen före julafton känns det inte direkt som fest. Det känns bara sorgligt. Jag tänker, som jag alltid gör, att Gud längtar ihjäl sig också efter den här människan. Och jag tänker, som jag gör när jag är väldigt mycket mamma, att också den här människan är någons barn. 

Jag pratade inte med honom. Mötte knappt hans blick, men ändå hände något med min frustration och trötthet och besvikelse. 

Jag kände plötsligt bara tacksamhet. Som jag gör varenda dag, också de dagar då jag har varit som argast landar själen till sist i den tacksamhet som är mitt grundäge.

Jag vet att jag säger det ofta, men ni kan trösta er med att jag tänker, känner och lever det betydligt oftare än jag säger det; jag har så mycket att vara tacksam för. Och jag förstår att min tacksamhet kan vara provocerande för den som saknar mycket av det som jag envist tackar för. Å andra sidan vet jag inte om det finns något som provocerar mer än människor som borde visa tacksamhet men inte gör det. 

Den här dagen före dagen blev inte riktigt vad jag hoppades på, men det här livet är mer än jag vågade drömma om. Livet är som det är också när det är jul, har många sagt på olika sätt de senaste dagarna. I mitt fall är det en bra sak. Att livet är som det är. 

Och igen; tacksamheten. 

Även om min själ landar i tacksamhet alla dagar har den ovanligt lätt att hitta dit just nu. Vägen till tacksamheten blir kort med ett nyt mirakel.

Bild: Matilda Audas Björkholm