Jag låtsas att ni har frågat. Att jag liksom inte fått en ledig stund eftersom någon hela tiden undrar hur det går med min stickning.

Det är alltså inte sant. Ingen har frågat. Men jag berättar ändå eftersom den här bloggen i någon mån är my party och jag gråter om jag vill.

Gråter eller visar upp alster som ingen direkt eller ens indirekt har bett om att få se.

Här kommer min nyaste tröja. Januaristickningen. Jag tycker den ser ut nästan som en riktig tröja.

Om du blundar och föreställer dig exakt samma tröja i svart men med oanständig längd har du decemberstickningen.

När jag går hemifrån börjar Hilde gråta. I ärligetens namn gråter hon rätt ofta också när Fredrik går, men hon är och förblir vårt mest mammiga barn hittills.

Men när jag gick hemifrån i dag grät hon inte. Alls. Jag vinkade, sa hejdå, stängde dörren och var beredd på gråt. Men nej.

Hon hade ju Iitu.

Från och med i dag har hon – har vi – Iitu i vårt liv. Visserligen har vi haft henne i vårt liv rätt länge redan, men från och med i dag får vi ha henne mer än vanligt. Tre dagar i veckan kommer hon nämligen att hänga med Hilde eftersom jag kommer att hänga i skolan igen.

Jag är så lycklig och jag är så trygg. Iitu är ljuvlig. Hon är rolig, hon är stark, hon är godhjärtad, hon är smart. Hon är livlig och lugn i en perfekt balans. Dessutom kan hon både klippa hår och köra lastbil. What’s not to like?

Vi fick en fin första dag. Det kommer kanske bakslag någon gång, men en bättre start kunde vi inte ha fått och åtminstone jag behövde en god start.

Jag lämnar ändå över det dyrbaraste jag har i en annan människas händer. Och det här är nog väldigt bra händer.

Hon i somras. När hon var mest och helst i mina händer.

Mycket kan man säga om Arvid, men han är en väldigt fin storebror. Vi har pratat mycket om att det är viktigt att Hilde får känna sig trygg med honom och han har lyssnat. Till skillnad från många andra gånger när vi pratat om saker.

I dag tittade han henne allvarligt i ögonen och klappade henne på huvudet.

– Jesus älskar dig, Hilde, förklarade han.

Och lektionen slutade inte där.

– Jesus vill alltid leka med dig. Sidu Hilde, Jesus bor i ditt hjärta.

Stunden doftade himmel.

En liten stund senare närmade vi oss mer jordiska sfärer när han lyckligt utbrast:

– Alltså, Hildes rumpa är så rolig!

Och en alldeles för liten stund efter det var vi SÅ på jorden att jag inte ens orkar skriva om det.

Att leva med en Arv är tvära kast. Oftast ljuvligt, ofta jobbigt, aldrig tråkigt.

Deras allra första möte. Välsignad är du, sa han till sin lillasyster då.

Om Gud har ett kylskåp finns ditt foto på det.

Det finns många bilder av Gud. Många dåliga och många bra. Bilden ovan läste jag om för första gången när jag var typ sjutton och aktivt började söka efter bilder av Gud. Och jag förstod den. Den talade till mig. Den må vara naiv och enkel, på gränsen på banal. Men den talade till mig.

Och då är det en bra bild.

I dag påmindes jag om den igen och den talade fortfarande till mig. Kanske ännu tydligare nu när jag har ett eget kylskåp.

Det finaste och viktigaste en människa har, det har hon på sitt kylskåp. Att jag får tro att jag har en given plats på Guds kylskåp är typ det största som finns.

Men det finns en sak som är ännu större; att jag får tro att din plats där är precis lika given.

På mitt kylskåp. Om inte Hilde har härjat fritt. För på hennes kylskåp skulle de här två också finnas så hon älskar att bära omkring på dem.

Alltså, livet. Hörni. Mycket kan man säga om det, men inte är det rättvist. Alla drabbas i någon mån, men att försöka påstå att vi drabbas rättvist är en lögn som är både vidrig och farlig.

Jag blir alldeles matt varje gång livet sparkar på dem som redan ligger. Att det täcks!

Och på något sätt landar kanske dagens demonstration ändå där. Att många av dem som demonstrerat i dag har sett livets orättvisa på alldeles för nära håll. Jag säger inte att strejk är rätt eller fel, men jag säger att vi måste erkänna att det finns en massa orättvisor som vi faktiskt måste försöka få bort.

Att påstå att de arbetslösa bara ska skärpa sig och sluta klaga är hårt. Att påstå att alla hade samma möjligheter är en lögn. Som är både vidrig och farlig.

Mig är det inte synd om. Fast jag har tyckt orimligt och skämmigt mycket synd om mig själv de senaste dagarna. Blir så arg på mig själv när jag gör så. Jag ska bara skärpa mig och sluta klaga.

Jag önskar att vädret hade varit det värsta med den här dagen, men nej. Kanske indirekt då. Men kanske ändå nej.

Lite räddades läget ändå av vännen som tål all bitterhet i världen (åtminstone i min värld), av en oväntad win-win-situation via en annan vän och sedan av den tredje vännen som grävde fram sin bil ur en snögrotta för att hämta matkassar med mig på kvällskvisten.

Man kan stava till kärlek på många olika sätt och också i dag har jag fått se flera av de sätten. Till och med i dag. Kanske rentav ovanligt tydligt just i dag.

Lite lite lite räddades dagen också av aftonbönen med Arvid. Jag frågade om han hade något tillägg till klassikern Gud som haver. Som exempel brukar jag ofta tillägga att jag tackar för min familj och för att jag får vara Arvids mamma. Typ sådant.

Arvid? Not so much.

– Käre Gud, gör så att jag får en rullator i morgon.

Mindre då. Men samma då.

Jag är som folk är mest. Jag läser om bilskoleläraren som anklagas för sexuella trakasserier och i dag läser jag om hur bilskolans ägare svarar på det.

Han svarar dåligt. Bär inget ansvar och verkar egentligen inte heller tycka att den utpekade läraren ska göra det.

Jag blir så upprörd. Som lärare är vi faktiskt ansvariga för andra människor. Andra människor lägger sina barn i våra händer och då ska de händerna veta vad de gör. De ska aldrig någonsin röra på ett sätt som känns obehagligt. Aldrig någonsin.

Och på något sätt är ju det här om möjligt ännu viktigare i den märkliga situation som en körlektion ändå är. I ett klassrum är det ju oftast ganska många par ögon och öron på plats och det finns en trygghet redan i det, men i den där bilen är det oftast bara en elev och en lärare. I ett slutet fordon som den som kör dessutom inte till fullo behärskar. Snacka om utsatt läge. Snacka om att mer än någonsin vara mån om att vara en trygg och stabil vuxen människa. Inte en skum typ som ställer frågor om sexliv och föreslår otrohet.

Blä.

Eftersom jag är som folk är mest läser jag kommentarerna också. Och där finns – förstås – en som stör mig. Den pensionerade bilskolläraren som tycker det är synd att vi i dag känner oss kränkta för så mycket. Som minsann också har blivit utsatt för direkta närmanden av kvinnliga elever – mest kvinnor i medelåldern – men som inte blev störd av det utan bara tyckte det var humoristiskt och patetiskt.

Suck.

Varje sådan kommentar påminner om att vi måste fortsätta prata. En viktig diskussion har kommit igång, men den är långt ifrån avslutad. Vi får inte sluta prata.

Och vi får inte sluta tänka på det, vi som dagligen får ansvara för andra människors barn. För andra människor. Vi har det värdefullaste som finns i våra händer.

Han somnar helst i vår säng, vår Arv. Sedan bär vi över honom till hans egna när vi själva går och lägger oss. Vi har hittat ett sätt som fungerar och alla småbarnsföräldrar vet att man håller fast vid sådana sätt.

Ibland kan vi se spår av hans närvaro i vårt sovrum. Han kan ha öppnat någon byrålåda. En bilderbok kan ligga i sängen. Ett mjukisdjur kan finnas på golvet.

Lite sött.

Häromkvällen fick vi se lite för många spår. Nu var det inte lägre lite sött. Inte heller mycket sött. Utan bara jobbigt. Jag borde ha tagit bilder, men jag hade inte sinnesnärvaro nog för det. Så nu försöker jag med hundra ord ge er det som några bilder inte kan ge:

• en bokpärm hade fått sig en omgång med nagellack. Dagen därpå förklarade han att han naturligtvis inte ville förstöra boken, han ville bara göra den finare. Fåret som borde vara vitt är nu mörkrosa och det här nya färginslaget håller sig inte inom konturerna. Boken är absolut inte finare.
• Ingrids tandställning hängde i lampskärmen ovanför sängen. Den var liksom noggrant fastsatt där, omsorgsfullt inpetad. Den borde ju naturligtvis ha varit i Ingrids mun och just det kan man ju inte anklaga Arvid för. Däremot kan man absolut anklaga honom för att gummibanden som möjliggör användning av tandställningen nu är spårlöst försvunna. Han förstod inte varför. ”Jag lade ju dem här på golvet” förklarade han. Som om golvet någonsin har varit en bra förvaringsplats för små, lätt genomskinliga föremål.
• en badhandduk hade blivit sönderklippt, fått ett rejält hack. Så där så att den nu faller fint över axlarna när man vill ha den som superhjältecape.
• vårt täcke var tungt, märkte jag när jag kröp ner under det. Och jo, nog fanns det objudna gäster inne i påslakanet. En dator, en hög troligtvis helt slumpmässigt utvalda klädesplagg, en tömd penal, innehållet från den tömda penalen (jag gissar på tjugofem pennor varav många var tuschpennor utan kork samt ungefär ett dussin suddgummin) och några böcker. Eller rättare sagt 32 böcker. Jag hade sinnesnärvaro nog att räkna.

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju för all del väldigt taktiskt att ställa till med bus när man borde sova och att bli påkommen först när man väl somnat. För inte var det ju så att vi väckte honom där vid halv elva, ställde honom till svars och lät honom tömma påslakanet själv. Den björn som sover ska inte väckas, det vet också alla småbarnsföräldrar. Så det var nog vi som fick röja undan efter hans framfart.

Måste älska kreativiteten och handlingskraften. Men den kunde ju så väldigt gärna få kanaliseras till något mer konstruktivt.

Han var uppriktigt förvånad och besviken när han inte fick somna i vårt rum kvällen därpå. Han förstod inte alls att det var en rimlig konsekvens av att ha gått bärsärk i andra människors sovrum. Och i den stunden insåg jag att vi nog ser på världen och livet och allt annat på väldigt olika sätt, min Arvid och jag.

Jag har mycket att lära honom.

Han har mycket att lära mig också.

Hon har hittat ett fotoalbum från när hon var alldeles ny på jorden. Konstaterar att hon nog var väldigt gullig och att hon på vissa bilder med vissa miner nog var väldigt lik Hilde.

Det är sant.

Hon säger ingenting om mig på bilderna och det är på alla sätt sunt. Jag har förstås inte förändrats i lika hög grad som hon sedan hösten 2008, men nog har tiden satt sina spår i mig också. Samtidigt som jag nog är betydligt mera utvilad, harmonisk och tillfreds nu än jag var då.

Så lite jag visste om allt som skulle komma! Där fanns den där bebisen som inte ens kunde sitta utan stöd. Jag kunde på något plan föreställa mig hur det skulle vara att ha ett barn som kunde krypa. Kanske ställa sig upp. Men hur skulle det kännas att ha ett barn som kunde gå omkring i lägenheten? Säga några ord? Äta själv?

Det var omöjligt att tänka sig.

Nu kan hon gå omkring, säga betydligt mer än några ord och hon klarar av betydligt mer avancerade saker än att äta själv. Det har hänt så mycket och alla skeden på vägen har haft sin charm och sin kamp.

Den där oförmågan att tänka sig framtiden finns fortfarande kvar. Just nu kan jag inte föreställa mig hur det kommer att vara att ha ett barn som hänger på sociala medier, väljer gymnasium och tar körkort.

Det är omöjligt att tänka sig.

Men jag litar på att också alla de skeden vi har framför oss kommer att ha sin charm och sin kamp. Och jag vet att tiden kommer att gå snabbt.

För det här var ju typ förra veckan:

En av vinterns absolut mysigaste kvällar hoppade hon och jag i bilen när småsyskonen lagt sig. Vi tog med oss varsin stickning och bänkade oss på ett café.

Vi pratade och vi stickade och vi fikade. En kvinna kom fram och pratade länge med oss, helt tagen av att se oss sitta och sticka tillsammans mitt i allt annat.

Själv var jag också tagen. Så där som jag alltid är när jag får tumistid med henne. Tagen av hur smart och reflekterande och rolig och observant och analytisk hon är. Min ljuvliga förstfödda. Så festlig att hänga med! Tänk att jag får höra ihop med just henne.

Tacksam. Glad. Stolt.

I just den ordningen.