Min systerdotter har plockat en bukett blommor (jag misstänker att sådana som förstår sig skulle kalla dem ängsblommor).

– Till alla föräldrar! säger hon högtidligt när hon överräcker den till oss.

Och just så är det i vårt sommarliv. Alla föräldrar. Vi är en familj med många föräldrar. Ofta tänker jag att två vuxna egentligen är för lite, att fyra känns betydligt mer rimligt. Två kan fara ut och springa utan att lämna en ensam med alla barn. Några kan handla mat medan en annan klipper gräs och ytterligare en förbarmar sig över disken. Det finns många som kan skjutsa barnen till kusinklubb, spela sällskapsspel och läsa högt. Det finns till och med någon som vill se VM-matcher med dig. Det finns helt enkelt fler möjligheter, fler konstellationer och fler som bär tillsammans.

Fler och bredare marginaler. Och det ger ett helt annat lugn.

Vår sommarfamilj innebär förstås också att tre barn blir sex barn. Fler som kan strejka, krångla, vägra och trotsa. Men mest av allt; fler som kan leka, spela, hänga och hitta på. De är nästan aldrig i samma värld som vi. De är detektiver, barnen von Trapp, figurer i Astrid Lindgrens berättelser, medborgare i Sherwoodskogen eller något annat härligt.

Vi har det väldigt bra. Jag tror bestämt att det är det här som är att leva idyll.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Att ha en ettåring är att längta hela tiden.

Ofta längtar jag efter andningshål och pauser. Hon är genomljuvlig men genomlivlig och vissa dagar är alla hennes vakenminuter minuter med förhöjd puls och jag suktar efter lugn och ro.

Sedan – när andningshålen och pauserna väl blir mig givna – längtar jag efter henne så att det nästan gör ont. Jag känner mig på något sätt lite naken och tom och halv när hon inte är hos mig eftersom hennes närvaro är så intensiv.

Ja. Att ha en ettåring. Det är att längta hela tiden.

Ibland händer det att han glömmer bort att låtsas vara svalt inställd till mig. Ibland händer det när han sitter på solvarma klippor i min famn och säger:

– Det här är jätteskönt. Jag vill alltid sitta här.

Men jag glömmer inte bort de stunder då det händer. De stunderna går rakt in i mitt hjärta och blir kvar där.

Jag vet att vi fortfarande skriver juni, men jag tror mig veta att vi redan haft en av sommarens bästa dagar.

Jag hade träningsvärk i rumpan dagen därpå. Om det var den skumpiga båtfärden eller den sysselsättning som påminde om bergsklättring vet jag inte, men det var SÅ värt det.

Och de här bilderna. De här bilderna!!! Ibland är hon ännu bättre än vanligt, min älskade syster Matilda Audas Björkholm. Spana in henne på instagram, på matildastillvaro. Om du vill ha mer skönhet i ditt liv. Och det vill du ju.

Jag vaknade för tidigt i dag på morgonen och tassade ner till köket för att fixa Hildes morgongröt. Medan den snurrade i mikron satt jag mig ner i soffan i vardagsrummet och tittade rakt fram för att mötas av det här:

Här vilar min själ. Kanske bättre och mer än på någon annan plats.

Jag förstår att det finns människor som skulle ha svårt att hitta vilan här, som bara skulle se arbete som borde göras eller som borde ha gjorts redan för tio år sedan. Men vi ser ju mer än så. Vi ser ju också allt det som faktiskt redan har gjorts.

Ja, det är ovanligt att ha duschen i salongen. Men en gång i tiden tvättade vi oss ute i trädgården.

Ja, det är lite skralt med golv i den här ändan av rummet. Men största delen av rummet är numera täckt av ett jättefint trägolv.

Ja, placeringen av varmvattenberedaren är något alternativ. Men det har funnits tider då vi kokat upp vatten för att kunna diska.

Ja, det är märkligt att höra väldigt, väldigt väl när någon spolar på toaletten på övrevåningen när man sitter i soffan på nedre. Men i perioder har vi knappt vågat använda toaletten för att spolningen varit så opålitlig.

Vi har kommit en lång väg.

Han är inte alls vad jag trodde att jag ville ha. Men han är mer än jag trodde att någon kunde få.

Jag kunde säga att han är rolig, varm, trygg och stark. Men jag väljer att säga att han är den snällaste jag vet. Snäll var länge det ord jag trodde att man använde när man ville säga något positivt om någon lite tandlös och blek som det var svårt att säga något positivt om.

Nu vet jag bättre.

Nu vet jag att snäll är det bästa. Det roligaste, varmaste, tryggaste och starkaste.

Han är min. Min bästa vän. Min älskling. Och i dag fyller han 38 år.

Vi firade med kalas i dag. Samlade ihop delar av både hans och min familj och firade Fredrik. Jag tänkte att det förstås inte finns perfekta familjer, men det finns många olika bra. Det var fint att få vara tillsammans. Stunden när min svärmor, min moster, min stödson och min systerdotter spelade badminton tillsammans är en av de där stunderna som jag tar till hjärtat och begrundar.

I vår sommarträdgård. Fotade av syster Matilda.

Jag har stickat alldeles för lite den här våren. Alldeles för mycket annat kom emellan och då kan det ju lätt bli så. Men mellan allt det där andra som kom emellan hann jag sticka åtminstone den här. Och jag tycker nästan orimligt mycket om den. Ännu mer tycker jag om min syster som lärde mig sticka och som tog bilderna en kväll när vi kvällspromenerade i vårt sommarland.

En flitig läsare undrar kanske nu om jag inte har stickat den här tröjan tidigare. Och jo, det har jag. En i svart. En i vitt. En i en märklig blå. Alla sedan nyår.

En ännu flitigare läsare nöjer sig kanske inte med svaret. Har jag inte stickat också just en grå tidigare? Och jo, det har jag. Men den var nog alldeles för stor, trots att jag levde i den under sensommaren förra året och till och med har den på mig på mitt andra bokomslag. Så nu har den fått ett nytt hem och jag har fått en ny grå. För om jag tyckte så mycket om en alldeles för stor grå, hur mycket ska jag då inte tycka om en alldeles lagom grå?

I vanliga fall sminkar jag mig nästan alla dagar. Av kanske fåniga principskäl går jag till jobbet osminkad typ en gång i veckan, men oftast går jag dit med mascara på mina ögonfransar.

När det är semester sminkar jag mig nästan inga dagar. Två gånger har jag rotat fram min mascara den här sommaren. Jag har inte ens plattat håret ännu, fast jag har tänkt göra det efter varje hårtvätt.

Är det månne det här som är att let yourself go? Ni vet, det som 50-talets hemmafruar varnades för? Så att deras män inte skulle börja sukta efter andra kvinnor? Ni vet, det som vi kvinnor fortfarande varnas för men nu med moderna och rumsrena motiv som självrespekt och kontroll?

Kanske. Må så vara.

Just nu gör det mig nämligen väldigt väl, det här med att letta mig själv go. Och att göra sådant som gör själen väl är ett verkligt gott råd. Till 50-talets hemmafruar och till kvinnor och män av i dag.

Osminkad. Oplattad. Ofiltrad.

Obrydd.

Han är fem år, min son. Hon är snart elva, min guddotter. De sitter bredvid varandra i soffan. Äter chips och kollar fotboll. Och plötsligt tittar han på henne och säger:

– Du är nog en gullig flicka du. Jag tror jag ska bli kär i dig.

Det finns mycket fint i det. Att han vågar tycka om och berätta det. Att hon inte skrattar åt utan skrattar med och säger att han säger fint. Att inget annat barn heller hånar.

Mina barn kommer förstås att välja de flesta av sina vänner själva, men de vi väljer åt dem – våra vänners barn – är verkligt fina vänner. Och det känns bra.

En gammal bild. Från en sommar då han hade hår som en medeltida prins. Eller Jonatan Lejonhjärta.

Vi satt i bilen och lyssnade på radio Vega. Älska radio Vega. Danny Saucedo skildrade sin smärta över att han var tvungen att gå från sin babe. Och någonstans i hans brinnande bröst finns den här meningen:

Det brister i rösten varje gång,

varje gång jag säger ditt namn.

Och jag såg på mannen jag älskar över allt annat. Mannen jag varje dag – ja, varje dag – är tacksam över. Och jag konstaterade att min röst ingen gång, ingen gång brister när jag säger hans namn.

Trygg är jag i det.

Men om det finns någon där ute som tror att det är sann kärlek bara om det brister i rösten kan den personen komma att bli besviken och/eller förvånad. För kärleken tar sig många olika uttryck och ganska sällan är bristande röst ett av dem.

Det kan vara det vanligaste, mest naturliga och självklara samt minst dramatiska som finns. Samtidigt det största och finaste och bästa.

Också helt utan darr på rösten.