Åtta dagar senare är vi äntligen tillsammans igen. Först alla fem. Och nu alla tio. För ja; sommartid är vi faktiskt tio.

Det blev åtta dagar utan Ingrid. Sedan hon kom till oss har vi nog aldrig varit ifrån varandra så länge. Nu är det ännu finare än vanligt att få vara tillsammans. Vi har kramats många, många gånger i dag. Jag har fått ha min tioåring i famnen mer än på väldigt länge.

Utan att någon bad henne berätta om sin saknad kom det:

– Jag har saknat Arvid allra mest.

Och han? Solen själv är tillbaka i hans liv.

Vi fem. Fotograferade av Maria Hedengren.

Vågar jag kalla henne vän? Jag tror det. Vi snubblade över varandra på ett ganska fult sätt för kanske femton år sedan och möttes igen med mildare sinnelag tio år senare. Fann flera nyanser i den andra, och troligtvis också i oss själva. Människor gör sig bättre i nyanser.

För några år sedan sprang vi på varandra på bokmässan i Helsingfors, skippade kallprat och artighet och delade i stället missfall bland böckerna. Samt tokhyllade Lars Sunds Tre systrar och en berättare. (Läs den.)

Vi ses sällan, skriver till varandra ibland. Och vi har en kort väg till varandras smärtpunkter och ljusglimtar. Jag tror nog jag vågar kalla henne vän.

I dag har hon sommarpratat om längtan och sekundär barnlöshet. Lyssna på det. Hon har satt ord på den sorg som bor i alldeles för många hjärtan och hennes berättelse – utan garanterat lyckligt slut – är så väldigt viktig. Vi har nämligen alla någon i vår närhet som bär på just den sorgen. Så vanlig är den sorgen och den längtan, trots att det ofta är så tyst kring den.

Karin. Om jag skulle vara ett filippinskt barnhemsbarn skulle jag alla gånger välja er. Lyckligt det barn som får göra er fyra till fem.

Jag har – tyvärr – hört samma historia förr, men den här gången släpper den mig inte. Kanske kontrasten och krocken blev för stor. Mellan mitt eget sommarparadis och någon annans sommarhelvete.

Jag talar om den sextonåriga flicka som blev våldtagen under regattaveckoslutet i Hangö. Av två män i 30-40-årsåldern. Eller egentligen talar jag om de två män i min egen ålder som nu misstänks ha våldtagit en sextonåring. Det är så vidrigt. Det finns absolut inga ursäkter och inga tänkbara förmildrande omständigheter.

Hur jag kan veta det? Lätt. Det kan nämligen inte ens kan finnas sådana.

Jag tänker förstås att flickan kunde vara någon av mina elever. Någon av Fredriks syskonbarn. Någon av församlingens hjälpledare. Men egentligen räcker det ju med att det är någon.

Och det är det.

I en värld där sådant händer, betydligt oftare än vi får veta och tror, måste vi sluta säga saker som att samtyckeslagar är svåra och att #metoo har gått för långt. För vi har så uppenbart en lång väg kvar tills vi lever i en värld där ingen människa längre tror sig ha rätt till någon annan människa.

Det var en gång en väntan på en födelsedag. En väntan som blev alldeles, alldeles för lång. Jag påminner den som behöver påminnas med en liten text innehållande stor smärta.

Jag hade nästan hunnit glömma hur det var förra året. I går blev jag påmind. Vi talade om att vi ska på kalas på tisdag. Två stycken till och med. Och så råkade jag säga att jag också har födelsedag på fredag.

Reaktionen kom orimligt snabbt. Och den var orimligt tydlig.

– Varför pratar ingen om min födelsedag? snyftade han.

Visserligen trött efter en intensiv dag i solen där tonåriga kusiner turats om att försöka matcha hans ständigt höga energinivå.

Men ändå.

– Kanske för att din födelsedag är i oktober, svarade jag försiktigt.

– Ändå! Det känns inte så bra för mig att alla bara talar om andras födelsedagar hela tiden, förklarade han som har en ständigt hög nivå vad gäller känslokontakt.

Älskade stora lilla. Lilla stora.

Det lär alltså bli en lång väntan i år också. Men jag lovade att vi kan börja prata om hans födelsedag redan nu bara vi inte börjar gnälla och tjata om den någonsin.

Han började genast prata om den. Funderar på att ha ett sexårskalas med paprikatema. Det låter onekligen som ett tema som skulle förutsätta en förälder med ständigt hög kreativitetsnivå och Arvid har välsignats med noll sådana föräldrar. Snarare minus tre. Men i det här skedet får alla blommor blomma. För det är ju verkligen inte så att kalaset ska ros i land nästa vecka. Eller månad. Eller ens månad efter det.

Det hinner komma och gå många paprikor och teman, tänker jag hoppfullt. Samtidigt som jag stålsätter mig. Födelsedagsväntan 2018. Bring it on.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag står vid graven och inser att det är ohyggligt svårt att tro just här. Att tro på en kärleksfull Gud. Den här graven borde ju inte finnas om han finns och kvinnan bredvid mig borde få ha två barn hos sig.

Samtidigt är det ohygglig lätt att tro vid den här graven. Hela jag bara måste tro på en kärleksfull Gud just här. Jag behöver hoppet om en trygg himmel där barnen finns nu och där hon en dag får återse sina älskade små. Jag behöver det så mycket att det blir mig givet helt utan kamp.

Det är det hoppet och den tron som en del brukar säga att bara är de svagas sätt att överleva.

Och jag tänker bara; må så vara.

Om det så gör mig svag i någons ögon kommer jag att hålla fast vid det hoppet och den tron så länge jag lever. Vid den här graven och på alla andra platser. Medveten om att jag och de flesta andra ibland behöver en styrka större än vår egen.

Så här ser de ut. Mina två förstfödda. I min systers blick. I hennes älskande blick. Hon har fångat dem. Hon har fångat deras sommarlov och sommarliv.

För en knapp månad sedan fyllde Ingrid 10. Vi bakade kanelbullar och vi bakade en tårta. Jag vet att det hände, jag har ögon- och smakvittnen men jag kan inte för mitt liv minnas det. Och det känns som minst fyra år sedan.

Lite samma sak är det med vårt hem. Jag vet att vi har ett hem – dessutom ett som jag aktivt tackar för varje dag – men jag kan inte minnas hur det känns. Jag vet hur många rum vi har och jag kan rita en planlösning med förbundna ögon, men att koka pasta, duscha och tvätta kläder där… Hur är det? Har jag gjort det?

Om någon undrar hur ledig jag är så finns väl svaret i insikterna ovan. Jag är oförskämt ledig. Så där som man kan vara när man får vara ledig 450 km från sin vardagsverklighet.

Efter en alldeles för intensiv vår känns det som om jag äntligen hinner med livet. Jag stickar igen! Jag springer vid tacksammare tidpunkter på dagen. Jag hinner läsa nästan lika mycket som jag vill. Jag förmår tänka och känna efter. Och det bästa av allt: jag har tid att vara med de människor som gör mitt liv.

Hur ett eget och en annans jobb ska rymmas in i det här livet när hösten kommer övergår just nu mitt förstånd. Det finns liksom inga tomma luckor att fylla! Men det har å andra sidan alltid gått förr och det kommer naturligtvis att gå alldeles utmärkt igen. Jag kommer att gråta när våravslutningen kommer emot nästa år också för att jag älskar älskar älskar mitt jobb och vid det laget har glömt att jag trivs med livet också när jag är ledig.

Någon kanske skulle hävda att jag har svårt med förändring, och någon kan ha delvis rätt. Men åtminstone en stor del av sanningen är att jag har lätt med tillvaron. Också fast den kommer i olika former.

Förnöjsamhet. Kallas det visst.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag vet inte om det är det bästa med sommaren, men det är åtminstone väldigt bra; att jag får vara med mina systrar. Till vardags får jag ju det så sällan. För sällan.

De är smarta, de är roliga och de är fina. De gör världen bättre och vackrare. Jag är stolt över dem. Jag tycker om dem.

Med två av dem.

Hon har funnits hos oss i över tio år och även om vi förstås har varit ifrån henne någon dag nu som då har hon nästan alltid funnits hos oss.

I dag har hon åkt på resa. Sitt livs längsta, i flera olika bemärkelser. Och varken jag, Fredrik, Arvid eller Hilde är med henne. Jag skulle ju inte vara jag om jag inte tyckte att det hela är lite dramatiskt.

Däremot var jag inte beredd på hur dramatiskt Arvid skulle tycka att det är. Han grät störtfloder när hon åkte iväg vid lunch och han grät störtfloder igen när han skulle somna för natten.

– Utan henne blir inte lekarna lika roliga!

och

– Hon hjälpte mig alltid på nätterna, fick han fram mellan tårarna.

Nu sover han äntligen lugnt. I hennes sommarsäng.

Det är ju fint att få sakna. Det är en del av att få älska.

Bild: Maria Hedengren

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen. Formulerad av Reinhold Niebuhr 1926. Bedd av många, många.

Det finns beslut som är för stora för en människa att fatta. Det finns till och med ganska många sådana för stora beslut.

Och samtidigt är de största besluten aldrig våra att fatta. De mest avgörande tingen rår vi inte på.

På något märkligt sätt finner jag ändå någon slags sinnesro i det.

Amen.