Vågar jag kalla henne vän? Jag tror det. Vi snubblade över varandra på ett ganska fult sätt för kanske femton år sedan och möttes igen med mildare sinnelag tio år senare. Fann flera nyanser i den andra, och troligtvis också i oss själva. Människor gör sig bättre i nyanser.

För några år sedan sprang vi på varandra på bokmässan i Helsingfors, skippade kallprat och artighet och delade i stället missfall bland böckerna. Samt tokhyllade Lars Sunds Tre systrar och en berättare. (Läs den.)

Vi ses sällan, skriver till varandra ibland. Och vi har en kort väg till varandras smärtpunkter och ljusglimtar. Jag tror nog jag vågar kalla henne vän.

I dag har hon sommarpratat om längtan och sekundär barnlöshet. Lyssna på det. Hon har satt ord på den sorg som bor i alldeles för många hjärtan och hennes berättelse – utan garanterat lyckligt slut – är så väldigt viktig. Vi har nämligen alla någon i vår närhet som bär på just den sorgen. Så vanlig är den sorgen och den längtan, trots att det ofta är så tyst kring den.

Karin. Om jag skulle vara ett filippinskt barnhemsbarn skulle jag alla gånger välja er. Lyckligt det barn som får göra er fyra till fem.