Livet har varit mer sedan han kom. Mer magiskt de tre första åren. Mer kämpigt de följande två. Mer harmoniskt detta sista sjätte.

Det har funnits (många) dagar då han varit min överman. Då jag faktiskt inte haft en aning. Då vardagen bestått av konflikter och strul och bråk. Bara de som i slutändan kunde ramas in med en småcharmig ram hamnade på bloggen. De flesta gjorde det inte.

När det var som värst sa en av mina bästisar en gång att det var fint att han fick komma till just oss. Hon tyckte vi visade sådant tålamod och sådan kärlek. Det är bland det finaste någon någonsin sagt till mig.

Det var i sanning fint att han fick komma till just oss. För han passar oss helt perfekt. Vi behöver och vill ha honom så mycket. Och det år som har gått har varit en räkmacka. Vi har ofta förundrats. Hur kunde det vända så? Lika totalt som plötsligt?

Livet har varit mer sedan han kom. Mer fantastiskt. Mer underbart. Mer.

Bild: Maria Hedengren

Välkommen till mitt liv i dag klockan 16.48.

Vi ska fira vårt födelsedagsbarn klockan fem. Fredrik sitter fast på ett möte. Ingrid vägrar hjälpa till eftersom hon gör läxor. Arvid vägrar hjälpa till eftersom han – jag citerar – faktiskt är väldigt trött. Hilde vägrar inte hjälpa till men förmår heller inte hjälpa till eftersom hon är den hon är. Jag kokar tomatsoppa, värmer mat till Hilde, reder ut femtiosju konflikter mellan Ingrid och Arvid och bevittnar trött ännu fler och inser att gästerna faktiskt kommer om tolv minuter och att vårt vardagsrum ser ut så här:

(Ja, det är en potta mitt i vardagsrummet. Ja, jag tycker också att det finns bättre placeringar av potta.)

Då var jag tacksam över att vi hade bjudit in bara vänner till kalaset. Sådana som klarar av livet som det är och inte som det borde vara.

Dessutom överfölls jag av nåd (eller det som Fredrik ibland kallar ”säkä”) eftersom jag tydligen hade sagt olika tider till olika gäster. Det betydde att bara en vän kom redan klockan fem och hon hjälpte mig sedan ro i land alltihop tills de andra kom en halvtimme senare. Guld är hon. Guld!

Att mitt vardagsrum såg ut så där tolv minuter innan kalasgästerna kom berättar något om mitt liv. Att vi ändå fick en fin kväll tillsammans med våra vänner och vår Arvid berättar mycket mer och mycket viktigare saker om mitt liv.

I morgon är det dags. Äntligen. Väntan har varit mindre smärtfylld i år, men inte mindre. Och i morgon ska han få ha sin födelsedag.

Först i dag blev det svårt (jämfört med förra året när det blev svårt i mitten av juli) och den människa som numera oftast är skön och stabil gick helt bananas.

– Känns det för spännande med födelsedag? frågade jag försiktigt mitt i bananandet.

– Jo, snyftade han. Det är jobbigt att vara populär!

Och med populär menar han förstås i centrum.

I morgon får han vara det ändå. I vårt centrum. Vår underbara lilla Arv. Som är så mycket av så mycket. Som är så älskad i sin myckenhet.

Jag vet att varje barn som föds är ett underverk. Det är så osannolikt att liv ens blir till. Det är så osäkert att det livet sedan får växa och må. Det är så otroligt varje gång världen blir en människa rikare.

Och ändå. Trots att jag vet att varje barn är ett underverk fick jag i dag hålla mitt livs kanske största underverk hittills. I berättelsen om just det här barnet får orden osannolikt och otroligt ännu större betydelser. Vi trodde vi visste vad ett mirakel var och sedan kom det här livet och visade oss hur lite vi visste. Och hur fantastiskt det ibland är att bli överbevisad.

Älskade lilla M. Som i Mirakel.

Med ett av mina egna underverk. De tävlar förstås i en helt egen kategori av underverk.

Tänk att det finns en plats där andningen genast blir långsammare och pulsen går ner. En plats där vilan slår till med enorm kraft och där jag omedelbart kopplar bort det liv som egentligen är mitt.

Det är synd att den här platsen ligger så långt borta, tänkte jag i går när vi avverkat fyra timmar i bil och visste att det fortfarande var en lång väg kvar. Men å andra sidan är det väl kanske just därför som platsen kan fungera som den gör.

Tänk att den här platsen levererar på samma sätt trots att jag den här gången faktiskt är här för att leverera. För att i eftermiddag få prata om några av de saker jag tror allra mest på; Gröt, vänner och Jesus. Vilken lycka!

Välkommen till Nedervetil!

På den här bilden är Hilde ett halvt år ung. Hon ska snart sövas ner och rullas in på magnetröntgen. Hennes hjärna ska röntgas. För att vi ska kunna utesluta farliga ting. Typ sådana som börjar på h och slutar på järntumör.

Det finns en underjordisk avdelning på ett sjukhus där barn rullas ut och in på magnetröntgen på löpande band. Jag hade ingen aning. Ville helst inte veta. Ett ställe där yrvakna, oförstående tvååringar återförenas med sina föräldrar efter uppvak. Ett ställe där tolvåringar försöker se lite kaxigt orädda ut, men kaxighet skär sig mot alla de nyanser som sjukhuspyjamasar produceras i. Ett ställe där ingen förälder alls ser kaxig ut.

Det var i slutet av maj, jag och Fredrik satt i gräset utanför sjukhuset och var pollenallergiska och åt glass medan vår minstings hjärna granskades. Vi som annars förmår se en promenad till husbolagets sopkärl som en dejt förmådde ingenting. Vi gick ner mot stranden. Sedan tillbaka mot sjukhuset. Jag minns att vi var ganska tysta. Även om vi på något plan trodde oss veta att det inte var något farligt med vår Hilde så vet man förstås väldigt lite när ens halvåring är nedsövd.

Någon vecka senare satt vi i ett väntrum på ett annat sjukhus. Smärtsamt medvetna om att en del människor får nyheter här som vänder upp och ner på resten av deras liv. I innerlig bön om att Hilde och vi inte skulle höra till de människorna.

Och vi lämnade det sjukhuset med lätta steg. I enorm tacksamhet. Och i innerlig bön för alla dem som lämnar samma sjukhus med helt andra steg.

Den tacksamheten lämnar mig inte. Den bönen gör det inte heller.

På den här bloggen bor bara det jag kan hantera eller det jag har distans till. Därför har Hildes ögon aldrig flyttat hit, för när det kommer till dem finns det mest bara frågetecken.

Grejen med Hildes ögon är att de är typ finast i världen. Men det är inte bara det.

Den uppmärksamma bloggläsaren har kanske noterat att Hilde ofta har solglasögon på sig. Någon har någon gång frågat hur vi gör för att få henne att använda dem. Svaret är enkelt; hon vill använda dem. För när hon har sina solglasögon är världen lagom ljus. Annars är den för ljus. Hon har solglasögon också i dag när det regnar. Om vi säger så.

Grejen med Hildes ögon är alltså att hon är märkligt ljuskänslig. Hon har också ryckningar i ögonen som kallas nystagmus och har därför varit patient på ögonsjukhus och barnneurologin sedan hon var riktigt liten. Någon orsak till att Hildes ögon beter sig som de gör har vi inte fått veta, men vi märker ju att hon mår bra och oroar oss därmed ganska lite. Trots att svaren är ganska få.

Förra veckan träffade Hilde ögonläkaren och i går var vi där igen för att testa glasögonbågar. Förhoppningen är att glasögonen ska ge hennes ögon mer vila. Om de hjälper henne kommer hon säkert att vilja använda dem. Som med solglasögonen.

Det är få av oss som får glasögon innan vi fyller två år och det är klart att vi skulle vara allra gladast om hennes ögon bara levererade. Men vi har å andra sidan fått utesluta farliga saker och är förstås mest bara oerhört tacksamma över det. Glasögon är kanske lite jobbigt men helt ofarligt. Och nu hoppas vi att glasögonen ska hjälpa vår lilla Hild.

Arvid blev väldigt glad när han fick veta att Hilde troligtvis blir med glasögon.

– Jag hoppas verkligen att Hilde får glasögon, för hon kommer att vara så himla gullig med dem, sa han.

Det tror vi också.

Den här bilden är tagen på Sealife i somras. Där i grottan var det första gången på flera månader som hon inte kisade eller bar solglasögon. Det var liksom första gången på flera månader som jag såg hennes ögon. Jag minns att jag tänkte att de var vackra. Nu går vi mot mörkare tider och klarare blick. Hildes ögon väntar ivrigt på det bättre halvåret.

Ännu en mörk dag. En kvinna blev knivhuggen. Jag skulle kunna skriva långt och länge om hur fruktansvärt arg och ledsen jag blir över att ännu en kvinna brutalt faller offer för ännu en mans vrede, men på något plan är jag så arg och ledsen att jag inte ens orkar.

En facebook-vän upplyser mig om att mannen som knivhögg hade utländsk bakgrund. Och tillade sedan: Varför är jag inte förvånad? 

Jag har ett enkelt svar på den frågan; just för att du inte är förvånad.

Bara i det enkla konstaterande finns så mycket av det som är så fel.

Jag blir fruktansvärt arg och ledsen igen men nu på ett plan som gör att jag inte kan låta bli att skriva. I någon mån tror jag nämligen att vi får det vi förväntar oss och det vi förtjänar. Om jag skulle bo i ett land där de flesta går omkring och räknar med att jag är kriminell skulle jag med stor sannolikhet bli det i något skede.

Att så många av oss går omkring och inte är förvånade när en man med kniv visar sig ha utländsk bakgrund är också ett tecken på att vi lever ganska långt från dem som har utländsk bakgrund. Och sist jag kollade är det typ grundreceptet på misslyckad integrering; att våra nya medborgare inte får komma in i samhället. Så i stället för att vara förvånade eller icke-förvånade kanske vi kan göra nytta och lära känna en människa som inte ser ut precis som vi själva.

Att den här specifika knivhuggningen dessutom verkar handla om svartsjuka borde göra att vi förstår att vara riktigt, riktigt tysta med vår icke-förvåning. När det kommer till våld i parrelationer har vi finländare absolut ingen orsak att vara stolta. Då är vi bland de bästa i klassen. På det sämsta av sätt.

Bilden har egentligen inte med någonting att göra. Men ibland drabbas jag av himlalängtan. Jag tänker mig att det finns mycket förvåning i himlen. På det bästa av sätt.

Ibland minns jag exakt hur det var att vara sexton när jag läser en elevtext. Det hände i dag. En ung skribent efterlyste ett liv med större risker.

Och jag mindes. Ja. Så där var det ju. Jag satt också och väntade på att något stort och fantastiskt skulle hända. Något som skulle vända upp och ner på allt.

Numera sitter jag mest och hoppas att det ska få vara som det är. Han och jag och barnen. Våra vänner, våra familjer. En vardag som känns ofantligt meningsfull och sjukt havregrynig på samma gång. Ett hopp som trotsar och tror allt.

Det typ sista jag vill ha är större risker.

Jag säger inte att mitt sextonåriga jag hade fel. Jag säger bara att det är annorlunda nu tjugo år senare och att det lär vara annorlunda igen efter tjugo år till. Tragiskt vore väl allt annat.

Jag har förresten klippt håret. Det kan vara höstens mest riskfyllda drag.

Jag är hemma igen efter några ljuva dagar på bokmässa i Göteborg. Det blev onekligen tvära kast från litterära seminarier, ensamma hotellnätter och fina människomöten när Hilde i dag väckte mig 5.14 och sedan också fortsatte vara vaken.

Må mjuka kast vara överskattade.

Arvid ”jag-låtsas-att-jag-inte-är-speciellt-passionerat-inställd-till-min-mor” Kass har saknat mig massor. Det har han till och med erkänt och velat tala om.

– Har du tänkt mycket på mig? frågade jag.

Och då blev han plötsligt poet.

– Jag omringade dig med mina tankar.

???

Men jag tyckte förstås om det. Också.

Hans härligaste replik i dag var ändå den han fällde när han skulle läsa den bok han fick av mig från bokmässan. Jag bad honom läsa lite tyst för sig själv medan jag hade annat att göra.

– Nej! Du måste beundra mig! utbrast han upprört.

Och så tog han en paus tills jag kunde fortsätta göra just det.

Att kräva publik – dessutom en beundrande sådan – är ju nog en egenskap som landar rätt högt på listan över icke-attraktiva sådana. Men han kommer undan med det. Också. Han kommer undan med det mesta. Så där som älskade tenderar göra.

Bild: Maria Hedengren