Jag säger inte att det har varit en dålig höst, men det har varit en märklig höst. Hösten 2018 ska ihågkommas som hösten då vi stod inför ett av livets hittills mest livsavgörande beslut. Jag säger inte att det var helt lätt att flytta från Österbotten till Helsingfors efter att vi redan kommit ”hem” igen från Åbo, men det var väldigt mycket lättare att flytta med en knappa ettåring än att flytta med tre barn varav två redan är ganska stora. Beslutet är väldigt mycket större nu.

Det är nog därför jag är så trött, därför vi är så trötta. Ett lov har sällan varit lika välkommet.

Samtidigt; jag vet inte om jag någonsin har varit lika stolt över Fredrik och mig och det vi som vi har byggt upp. Jag säger inte att vi med säkerhet klarar allt, för jag är mycket medveten om att vi hittills har prövats skonsamt, men det har funnits många möjligheter att vara fula mot varandra och vi har inte tagit dem. Varje svår dag har jag varit tacksam, glad och stolt över det. I den ordningen.

Från vår promenad i går.

Och det hände sig vid den tiden att jag steg ut på balkongen dan före dan före dopparedan och möttes av det här:

Jag är lite för trött för att jag ska kunna förstå och åtminstone ett av barnen är lite för trött för att jag ska kunna förstå. Men ungefär nu efter en förmiddag börjar det gå upp för mig. Att det blir en sådan här jul i år.

I går pratade jag med Fredrik i telefon och hörde Hilde i bakgrunden. Hon hörde mig också och utbrast ivrigt:

– Mamma hälsa på!

Det är alltså det jag har blivit. En person som hälsar på ibland i den lägenhet som egentligen är mitt hem.

Jag förstår ju vad hon menar. I december har jag mer eller mindre bott i skolan. Det kan bli så om man är engagerad i julskådespel och det är jag. Jag ångrar det några gånger varje år, men det goda väger alltid så mycket tyngre och därför väljer jag det på nytt varje år.

För dem gör jag det när som helst.

För de har ju också bott i skolan. De har jobbat stenhårt vid sidan om skolarbete och andra hobbyer. De har pluggat repliker och övat in danssteg och de har finslipat detaljer. De har orkat ta om en gång, en gång till och ytterligare en och de har vuxit. Jag tror det går bra för dem i morgon. Och hur det än går i morgon kommer jag att vara stolt över dem.

– Mamma, jag har väldigt ont i magen. Jag tror nog vi ska gå hem nu.

Det är tjugo minuter tills julfesten ska börja och nu känns det inte bra. Att stå på scen med de andra och sjunga inför en jättepublik är övermäktigt.

Det slutar med att jag får sitta med förskolebarnen på rad två. Som enda förälder i havet av elever. Som moraliskt stöd för en sexåring som behöver just det.

I det här sammanhanget är den rollen svår för mig, jag har spelat den så sällan i samband med julfest. Vår förstfödda ställer sig på alla scener som kommer i hennes väg, hon skulle helst bo i strålkastarljus. Och så har vi då en nästfödd som knappt kan andas när det är dags för honom att gå fram.

Jag var faktiskt inte säker på att han skulle klara av det. Jag hann tro att det var kört när hela hans lekamen föll ihop på stolen när uppträdandet före fick sina applåder. Men sedan hände något och han gick upp på scenen med sina vänner. Och han sjöng och dansade. Och tog emot publikens jubel.

– Mamma, jag klarade det! Jag uppträdde! utbrast han lyckligt när han satt sig bredvid mig efteråt och han kramade mig så länge, så hårt och så stolt.

Det var en stor kväll för honom.

Det var en stor kväll för mig.

Svenskfinland skakar. Det finns ställen där det har varit obehagligt att vara lucia, och så ska det naturligtvis inte vara.

Nu hör jag ju till den stora massa som aldrig har varit en folkvald lucia, men som sjuttonåring var jag folkvald tärna i Jakobstad och spred ljus och glädje på 30-40 ställen med de andra i det årets luciatrio. Ingenstans var det obehagligt, ingenstans fanns undertoner och anspelningar som inte var okej.

Luciatraditionen är fin av många olika orsaker. En av dem är att traditionen möjliggör att en ung kvinna står på en scen och sjunger utan att behöva vara sexig. Det är typ bara den scenen där det är möjligt, där hon inte behöver framhäva kurvor, visa ben eller sjunga sexuellt laddade låtar. Lucia har liksom varit en frizon. Eller rättare sagt; jag har trott att lucia har varit liksom en frizon.

Bland annat därför blir jag fullkomligt rasande över att det finns män som förstör. Hur mycket pengar du än ger till luciainsamlingen har du ingen automatisk rätt att ge lucia en kyss.

Vidrigt.

Varje år ställer unga kvinnor upp som tärnor och lucior. De ger av sin tid för att barnfamiljer som går på knäna ska få gå upprätta några avlastade dagar. De gör en bra grej. Och de har rätt att förvänta sig att få sjunga på trygga ställen där folk behandlar dem med respekt. Luciatraditionen får inte bli en del av en smutsig, sunkig underhållningsbransch.

Bättre kan vi. Bättre måste vi kunna. Annars får lucia faktiskt vara.

Och det är väldigt mycket sagt för att komma från mig.

Jakobstads luciatrio år 2000. Ett uppdrag jag minns med idel glädje och värme. Tacksam över att det får vara så.

När jag är tillsammans med henne ska jag inte känna efter alls för i så fall kan jag aldrig någonsin flytta. Hon är bland det absolut finaste Helsingfors har gett mig. Topp tre. Minst.

Jag är så mycket rikare nu än när jag kom hit. Och därför lämnar jag också så mycket mer bakom mig.

Men hellre så. Alla gånger hellre så.

Vi var de där föräldrarna som tvingade sitt barn att spela fotboll. När han inledde sin karriär var visionen att den av oss som skjutsade till träningen kunde avklara ett av veckans löppass samtidigt.

Ha. Ha ha ha.

Den av oss som skjutsade till träningen hade en timme högpuls framför sig, men av helt andra orsaker än löpning. Den förälder som eskorterade till och från träningen fick också agera mental tränare och ihärdig peppare och så peppande som vi hade behövt vara kan ingen människa vara. Han ville liksom aldrig vara med. Korta stunder kunde han glömma det, men om man mötte hans blick var förtrollningen bruten. Och om man inte mötte hans blick var det naturligtvis också helt kört. Efter en träning var man alldeles matt. Hela familjen firade med glass efter varje träning (ett finare sätt att säga att vi mutade honom med glass inför varje träning) och ändå gick det inte.

Hans karriär som junior i HIFK blev därmed kort. Orsaken till att vi kämpade och försökte och hoppades var att vi ville ge hans finska en ärlig chans. Men i något skede måste vi välja mellan att ge honom finskan eller mentalt stabila föräldrar och trots finskans många förtjänster fick den ge vika.

Han älskar fotboll. Älskar. Han spelar fotboll alltid när han kan och oftast också när han inte kan, men han vill verkligen inte träna i ett lag. Han ska – naturligtvis – bli fotbollsproffs och jag försökte få in en stöt med finskan genom att säga att de som blir proffs nog börjar spela i lag redan när de är små. Som om jag skulle veta något om det.

– Jag blir inte ett sådant proffs. Jag blir ett sådant som vilar när jag är barn och orkar spela jättemycket sedan, konstaterade han lugnt.

Han blir också ett sådant proffs som troligtvis är ganska dålig på finska, konstaterade jag tyst och lite bittert för mig själv.

Men å andra sidan är ju de flesta som är riktigt bra fotboll också riktigt dåliga på finska.

Jag trodde inte att jag skulle gråta. Jag hade inte ens tänkt tanken och var verkligen inte beredd. Jag måste ha glömt bort vem jag var.

Men där satt jag ändå. Och grät mig igenom 4-6-åringarnas dansnummer. Inte för att de var rörande bra eller rörande dåliga men för att de var rörande trygga, rörande självklara. Alla barn i alla olika former hjulade stolt och frimodigt på scenen och jag tänkte att de verkligen har något som de flesta av oss vuxna har förlorat.

Jag menar: hur bekväm skulle du själv vara? Hjulandes på en upplyst scen i cykelbyxor och linne?

(För egen del är svaret lätt: helt sjukt obekväm. Skulle jag vara.)

Vi vuxna har matats med så mycket som de barnen hittills har skonats från. Osunda, orealistiska, orimliga ideal. Självkritik som gränsar till självförakt eller som passerat den gränsen.

Jag säger inte att min himmel består av vuxna människor som gör akrobatiska övningar i osmickrande träningsplagg, men jag säger att det finns något så beundransvärt tryggt och bejakande och sunt i människor som kan och vill göra just det. Inte för att de har gjort kroppen till Livsprojektet med stort L – bland de vuxna som valt den vägen finns det säkert frivilliga – men för att de duger och vet att de får göra just det.

Mera så vill jag leva. Och mer och mer så lever jag. Även om steget till hjulning på scen ännu ter sig långt så är det tusen gånger kortare nu än för femton år sedan.

En bild på mig i osmickrande träningsplagg. De där byxorna förtjänar ett eget inlägg. När jag förlorat ALL självrespekt skriver jag det.

Jag har alltid varit en sucker för lucia. Det finns förstås mera klädsamma saker man kan vara en sucker för, men så här är det med mig.

Varje år alla barn vill vara med och lussa är en gåva. Jag inser att det bara är en tidsfråga innan de börjar droppa av och jag tänker ha kul så länge det varar. Jag känner för övrigt ingen annan vuxen som lussar med sina barn i full mundering. Jag vet inte om det är direkt smickrande att jag var den enda lussande över 20 i mitt flöde i går, men smickrande är å andra sidan ofta överskattat.

Välkomna med på en resa genom åtta år av luciamorgnar hemma hos oss!

Vi önskar dig en god och glad luciadag! Må vi i dag påminnas om att ljuset alltid är starkare än mörkret. Alltid.

Det finns så ofantligt mycket mörker och skit i vår värld. I mötet med en kompakt mörkermur kan en liten låga kännas hopplös, hjälplös, tröstlös. Men ljus är det enda som alltid rått på mörker. Låt allt ljus du har lysa!

Glad luciadag!