Jag visste att jag skulle gråta. Jag spände mig lite hela dagen för jag visste att jag skulle gråta. Och jag grät, förstås, när vi hämtade Hilde hennes sista dag på hennes första dagis.

Men jag visste inte att alla andra också skulle gråta. Jag visste inte att Fredrik, Arvid (!) och de två underbara som jobbat allra mest med Hilde också skulle gråta. Det var bara Hilde själv som inte grät. Hon är för liten är att förstå, men när hon blir gammal nog ska jag berätta för henne att alla vi som var gamla nog grät i tamburen när hon slutade på dagis.

Jag ska också berätta att dagis ordnade en fest för henne hennes sista dag. En fest där de åt popcorn och sjöng Hildes favoritsånger. Jag ska berätta för henne om ett dagis som tog hand om henne så innerligt väl och som såg henne för den hon var. Jag ska berätta om alla de gånger hon hemma lekte att hon ringde till någon av dem som jobbade på dagis. Jag ska berätta att hon alltid sprang ivrigt till tamburen när vi sa da… och att hon alltid sprang ivrigt in på dagis när vi kommit så långt.

Jag ska berätta om kärlek. För om jag vill berätta om Hildes år på dagis så blir det inget mindre än en berättelse om kärlek. Varje dag har jag varit tacksam över att det får vara så.

Pärmbilden till det enorma enormt fina kort Hilde fick när hon slutade på dagis. Blomman nere till vänster var hennes dagissymbol, den bild som fanns på säng, potta och tamburhylla.

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut.

Så börjar en av Edith Södergrans mest älskade dikter. För en vecka sedan var jag på skrivkurs (samma dag som min man och mina svärföräldrar packade ner vårt hem) och då fick jag i uppgift att skriva en dikt som började på samma sätt. Jag är ingen…

Jag valde medvetet att bryta mot den regel som jag har skapat för att skydda mig själv och skrev en dikt om det jag egentligen inte kan hantera.

”Jag är ingen arbetslös. Jag är bara utan jobb.

Jag är inte ens utan jobb, men jag blir det om några månader och det är tillräckligt läskigt.

Jag är en människa som alltid har sett mitt jobb som en stor del av mig själv och därför är det kanske inte så överraskande, men nog så trist, att märka att jag också ser mitt icke-jobb som en stor del av mig själv.

Jag är en längtan.

Jag är trött på att vara det.

Jag går sönder av att vara det.”

Nu är jag ju verkligen ingen poet, heller, men jag skrev från hjärtat och när jag valde att läsa den dikten högt för de andra på kursen istället för att fega och läsa reservdikten (ja, jag hade skrivit en sådan) så darrade min röst. Det kan hända att den brast.

Men jag ångrade mig inte.

På något märkligt sätt blev det ohanterbara mera hanterbart när det kläddes i ord som fick höras och ta plats.

Det blir bra. Det ordnar sig. Och snart ska jag skriva mer om våren som varit. Men då mindre i diktform.

Jag är den mamman som tycker att det är otroligt skönt att ibland få pauser från barnen. Men jag är också den mamman som kan ägna en stor del av de pauserna åt att titta på bilder och videoklipp av barnen. Båda de berättelserna om mig är lika sanna och i någon mån lika viktiga. Så nu ligger jag här i gästrummet hos bästa vännerna och scrollar bland mina bilder och filmer.

Vilken hustru jag är? Nå, den som följer med hur det går i semifinalen ikväll. Ni som vet, ni vet.

Mitt gäng.

– Du har fina vänner som öppnar sitt hem för er.

Sa hon i dag när jag berättade att vi numera är mellan hem och därmed bor hemma hos vårs vänner.

Hon har naturligtvis helt rätt. Jag har fina vänner. Sanslöst fina vänner. Faktum är att de är så fina att jag knappt stannat upp inför det faktum att vi faktiskt får bo hos dem, de är liksom så fina att jag bara visste att vi skulle få göra det. Det var det mest självklara och givna på länge.

För tio år sedan flyttade vi till Helsingfors tillsammans med de här vännerna. Vi valde inte Helsingfors på grund av studier eller jobb, vi valde Helsingfors på grund av dem. Det valet har vi aldrig ångrat. Att det äventyr vi började tillsammans en gång nu slutar med en månads intensivt umgänge känns på alla sätt rätt och värdigt.

Det sägs ju att våra vänner säger vem vi är. I så fall är så är jag helt otroligt fantastisk.

Hon och jag.

Hon ska sommarjobba på samma ställe som förra sommaren, berättar hon. Hon trivdes ju, så det är tryggt och bra.

Men hon berättar också att det kan hända att hon får ett annat jobb och att hon tar det i så fall. Något med dokumentera, något med resa och något med att flera tusen unga från hela världen har lämnat in en ansökan.

Hörde jag rätt? Jo, det gjorde jag. Hon kanske får ett annat jobb. Ett som flera tusen unga från hela världen har sökt.

Jag vet att hon och jag båda är människor, men nog känns det som om vi är gjorda av helt olika saker. Är vi verkligen samma grej?

Jag skulle ju aldrig tro att jag kan få ett jobb som flera tusen andra sökt. Jag skulle aldrig ens söka ett sådant jobb. Jag skulle aldrig våga andas om det om jag mot all – verkligen all – förmodan ändå hade sökt det.

Jag tror jag är vanligare än hon. Jag tror hon har roligare än jag.

Att se varje liten möjlighet som en möjlighet är en gåva. Hon påminde mig om något viktigt. Hon som är lika mycket människa som jag.

Jag vill aldrig bli cynisk. Men jag vill å andra sidan inte heller vara den som tror att alla kan bli och göra vad som helst, för det är helt enkelt inte sant. Tur att det finns så mycket däremellan. Ibland är medelvägen en skönt bred väg.

När jag och Fredrik blev tillsammans studerade han i Åbo medan jag mellanårade på Halpa Halli i Jakobstad (kritisera aldrig Halpa Halli i mitt sällskap). Det betyder alltså att vi firade vårt första halvår på olika orter, berättelsen om oss började med ett distansförhållande.

Nu så här på äldre dagar återupptar vi den traditionen och bor på olika orter. Det finns ett detaljerat docs-dokument som berättar exakt vilka familjemedlemmar som är var i landet vilka dagar och hur de tar sig dit. Också utan att vara en läsare av rang kan man konstatera att jag oftast kommer att vara på tåg. Vi kommer verkligen att lära känna varandra, jag och VR och åtminstone en av oss är så enormt glad att den här relationen fördjupas i maj och inte under någon vild vintermånad med vedervärdiga väntetider.

En annan gång på ett annat tåg.

Jag samlar på goda berättelser och här kommer en om vänskap. En av många goda om vänskap som jag samlat på mig.

I går på kvällen skrev jag ett meddelande till en av mina bästa vänner. Hon och hennes familj bor nästan hundra kilometer från vårt nya hem och jag informerade om att lastbilen med våra grejer kommer klockan tio. Om de orkar, hinner och kan komma med ett halvt dygns förvarning. Nästan hundra kilometer är ändå nästan hundra kilometer.

Hon svarade.

Älskade vän. Vi räknar med att vara där före flyttbilen.

Och det var de. De var egentligen där före vi var där. Det är inte därför jag älskar henne, men inte gör ju sådant kärleken mindre eller svårare.

Det var en störtskön grupp människor som bar in våra möbler och våra saker i vårt nya hem. Från och med nästan nu kommer vi att bo närmare alla dessa fina. Rika vi.

Från och med nästan nu kommer vårt vardagsrum att se ut nästan så här. Rika vi.

Att göra den här flytten är som att dra bort ett plåster lååångsamt.

Det är ett halvt år sedan det blev klart att vi ska flytta och i någon mån började vi väl knapra på plåsterkanterna redan då.

Nu har vi packat ihop hela heimani och tömt lägenheten. Hilde har haft sin sista dag på sitt första dagis.

Men plåstret är fortfarande kvar. De flesta av oss har ju fem veckor skolvardag kvar.

I vanliga fall är jag en vän av att slita bort mina plåster ganska snabbt – vi tunnhudade måste nästan leva så för att kunna leva alls. Men just det här plåstret får gärna vara kvar en tid till. Det känns så bra, det har nästan blivit ett med huden.

I kväll ska jag somna för sista gången i det hem som är vårt. Det är naturligtvis helt omöjligt att vara sval och odramatisk.

Varje dag – seriöst varje dag – sedan vi flyttade in här har jag tänkt på hur otroligt tacksam jag är över att vi haft möjligheten att bo i en så sanslöst fin lägenhet på bästa tänkbara läge. Jag har egentligen aldrig slutat förundras. Vissa saker går inte att ta för givna.

I morgon flyttar 40 % av familjen och 98 % av sakerna norrut. Har jag sagt att det börjar vara nära nu?

I två hela dagar har min man och mina svärföräldrar packat och röjt och haft sig. Att vi varit dubbelt fler vuxna än vanligt har varit helt avgörande. På tal om tacksamhet, på tal om saker som inte går att ta för givna.

– Hur ska vi klara oss utan dig, Hilde?

Så sa en av hjältarna på Hildes dagis i går medan hon tog på sig sina vårskor. Mitt modershjärta brast, för frågan är ju hur vi ska klara oss. Hur ska vi klara oss utan ett dagis som tar hand om våra barn på det här sättet? Som ser vår viljestarka, hyperallergiska tvååring mer som en resurs än som en som slukar resurser.

Att Hilde tror att alla människor älskar henne beror inte bara på oss, det beror också på ett daghem som hela tiden bekräftat den bilden av verkligheten. Och det är värt så oerhört mycket för oss.

I tio år har vi konstant haft barn på det här daghemmet som vi googlade fram när vi knappt satt vår fot i den stadsdel som kom att bli vår. Av allt vi googlat måste det här dagiset vara bland det bästa vi funnit. Vilken seger, vilken gåva.

Vilket farväl som väntar.