Oftast räcker orden till, men ibland tar de liksom slut. Då borde man väl vara tyst och inte ens försöka, men ibland struntar man i alla borden och försöker ändå. För att man vill skriva ner för att sedan minnas för alltid.

Nu är ibland.

I kväll har ett hus fullt av våra vänner här i Helsingfors sagt hejdå. Vi har fått ha en så fin kväll med storfamiljen här, med det gäng som blev vårt. När vi kom hit för tio år sedan kände vi nästan ingen av dem, nu hör de ihop med oss. Våra barns gudföräldrar. Vår församlingsfamilj. Vår Iitu. Våra gamla konfirmander. Att ni har funnits och finns i vårt liv är så stort.

När de flesta sedan hade gått hem och barnen hade lagt sig satt vi runt köksbordet med några av de allra närmaste och de bad för oss och allt det nya som väntar. Den stunden flyttade rakt in i mitt hjärta för att aldrig någonsin flytta ut igen.

Nu får jag somna under samma tak som hela min egen flock, fyra av våra bästa vänner och våra gemensamma sex barn.

Om jag känner mig rik? Rikast. Och tacksammast.

I går besökte vi vårt nya Prisma och under den dryga halvtimme vi var där talade vi med tre olika bekanta. I den stunden tänkte jag att vi nog kommer att överleva också utan vårt älskade Södra Haga, den stadsdel där vi de senaste tio åren träffat dagis- och skolföräldrar på gatan, posten och biblioteket.

Hilde var verkligen inte övertygad. Hon gick liksom inte med på att vårt nya Prisma är Prisma. För henne finns det ett enda och det var inte det här.

På många sätt utgår jag från att flytten är lättast för den som är minst, och det kan mycket väl vara så. Men för den som är minst måste ju nåstan allt te sig så märkligt nu. Som att det inte finns bara ett Prisma, till exempel.

Jag kom hem ikväll. Med tåget. Kände för första gången att jag kom just hem när jag kom just hit.

Samtidigt har jag faktiskt kommit hem varje dag hela veckan. Våra vänners hem känns på alla tänkbara sätt som också vårt just nu. Det säger väldigt mycket om dem.

Men det säger förstås också något om mig. Jag friar hellre än fäller ett hem. Tolkar hem generöst och tänker att jag har allt att vinna på det.

Där vi finns tillsammans är alltid hemma. Där krävs ingen generositet alls.

Bild: syster Matilda Audas Björkholm

I dag hörde jag en lärare konstatera att det är bara sex dagar kvar till sommarlovet. Hon verkade se det som någon slags lättnad. Själv såg jag det som någon slags blandning mellan panik och sorg. Sex dagar kvar!?

Jag har äntligen kommit till en punkt där det känns genuint fint att få flytta till. Men jag har verkligen inte kommit till en punkt där det känns fint att få flytta bort.

Av allt och alla som det känns svårt att lämna finns mycket och många i min älskade skola.

Sex dagar kvar.

I skolans tröja på lägerskola i augusti.

True story: jag har fått ett mejl av en främling som bor i den by där jag snart ska börja bo. En främling som frågade om jag vill komma ut och gå någon kväll när vi har flyttat.

Om jag vill.

Tänk att det finns sådana människor! Som kontaktar och välkomnar. Som gör att andra landar mjukare. En sådan människa vill jag också vara. Goals.

När jag i går på morgonen sa hejdå till Hilde för att hoppa på 6.48-tåget från Vasa brast hon i storgråt och mitt hjärta i bitar. Kvällen innan tyckte jag det kändes svårt att lämna nya hemmet, men det var nog ingen match i jämförelse med att sedan lämna Hildisen. Hon måste ju tycka att den här tiden är väldigt förvirrande. De äldre barnen förstår ändå på något plan det här konceptet, men Hildes lilla värld måste ju nog befolkas av orimligt många frågetecken just nu.

Nästan dagligen undrar någon om det inte är jobbigt att bo hos vänner. Det är den lättaste frågan någonsin. NEJ! Det är inte jobbigt. Inte det minsta. Våra vänner tar så enormt bra hand om oss. De gör att det som på papper kan låta jobbigt egentligen bara är härligt. Det enda jobbiga är att inte hela familjen är här.

Vi är bäst tillsammans. Så är det bara. Och snart är vi tillsammans igen.

Det finns inte mycket som är direkt vackert med saknaden, förutom det faktum att den finns där.

Fotade av vår vän Maria Hedengren för två år sedan. Också då bäst tillsammans.

Jag tror bestämt att världen aldrig är lika stor som när du håller den allra minsta människan i din famn. Tänk att en så liten kan fylla ett helt rum. Tänk att en som kan bidra med typ inget av betydelse samtidigt är det mest betydelsefulla som finns. Tänk att miljoner saker kan gå fel och att lika många kan gå helt rätt. Tänk att två av de finaste, mest kärleksfulla människor jag vet är föräldrar nu. Lyckliga bebis.

Jag har fått träffa mitt nyaste gudbarn i dag. Det var svindlande stort. Det är ju aldrig något annat när någon som mäter sin ålder i dagar ligger i dina armar och hör ihop med dig.

Det var en gång en annan som mätte sin ålder i dagar och hör ihop med mig.

Klockan 22.44 ser det ut så här när jag tittar ut genom köksfönstret. Vårt köksfönster. Det blir onekligen lite svårare att lämna det här för varje gång. Och jag tänker att det väl är precis som det ska.

Också den här lördagen bjöd på skönhet av den där sorten som krossar det hårda och kalla. Egentligen tror jag att den skönheten finns där varje dag, men det är inte varje dag vi ser den.

Jag var på Ingrids dansuppvisning i dag. De yngsta dansarna var typ fyra och de äldsta typ sextio. Där fanns dansare med danskroppar. Små, smala, snabba, starka. Liksom designade för att utgöra de avancerade rörelserna. Men det fanns också dansare med andra kroppar. Med dallriga, oformliga kroppar, sådana som vi ser bara i våra egna spegelbilder och bland de vältränades före-bilder. I dag fick jag se dem dansa och stråla. Det var så vackert.

Jag var på intercitytåget på väg mot Vasa. I den galna barnvagnen. Och jag såg ett barn som såg annorlunda ut, på ett annorlunda sätt än de flesta andra barn ser annorlunda ut. Men allra mest såg jag hur barnen runtomkring inte verkade se. Det var så vackert.

I samma galna barnvagn såg jag också hur en ganska stor finskspråkig pojke blev helt superintresserad av att lära sig kommunicera med en lite mindre svenskspråkig pojke. Den mindre pojkens mamma fick agera tolk och hon gjorde det så tålmodigt och bra och den finskspråkiga var så ivrig att lära sig. Det var så vackert.

Det finns mycket skit i världen, jo. Som jag konstaterade senast i går. Men det finns faktiskt också väldigt mycket väldigt vackert.

Och då har jag inte ens nämnt det allra vackraste med i dag.

Efter en timme på stafettkarnevalen hade jag redan gråtit fyra gånger. Jag kan inte bestämma mig för om det här evenemanget inte alls passar mig eller om det är som gjort för mig. En sak vet jag; att solglasögonen blev min räddning. Ingen ser (tror och hoppas jag) att man gråter om man gör det bakom stora solglasögon.

Det finns mycket skit i världen, men det finns också mycket skönt och mycket av det där sköna finns och syns på stafettkarnevalen.

Lågstadielärare. Ni är hjältar. På riktigt. Oj, så ni finns där för de barn ni blivit anförtrodda. Hejar på dem, hoppas med dem. Torkar deras tårar, plåstrar om deras armbågar och knän. Skrattar med dem, tröstar dem, bär dem. Ibland till och med bokstavligt. Må ni alla alla alla dagar veta att ni gör världen bättre.

Det är ni som har fått mig att gråta i dag. Ni, och den lillebror som när storasystern sprang sin sträcka ropade för sitt liv:

– Spring, Ronja! Spring!

Ni, och storasystern som vinkade stolt och ivrigt åt lillebrodern på läktaren när hon stod startklar på banan och väntade på sitt heat.

Jag har sett så mycket kärlek. Behöver du också få se? Kom till Alberga!

Det diskuteras ibland hur man kan och får och ska visa lärare tacksamhet. Jag vet att vissa kommuner förbjudit gåvor av ekonomiskt värde. Men ingen kommun har förbjudit att du och jag skriver ett kort där vi uttrycker tacksamhet. Alla vi lyckligt lottade föräldrar vars barn får tillbringa sina skoldagar med en superhjälte kan och får och ska göra just det.