Jag har ingen aning om vad livet kommer att föra med sig. Det ligger i livets natur. Men jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag inte behöver klara det ensam.

Och väldigt lite behöver jag av nåd klara ensam. Jag har så otroligt fina vänner. Det säger jag ogenerat helt utan skryt, för jag har fått dem helt oförtjänt.

De här kvinnorna har i någon mån funnits i mitt liv i femton år, men sedan Eva gick bort i vintras har de funnits där på en helt ny nivå. Något hände med vår grupp och nu håller vi i varandra. Varje gång vi ses fattas hon, idag när vi sågs i ett av hennes element fattades hon om möjligt ännu mer.

De här kvinnorna är helt magiska. Roliga, kloka, djupa och varmhjärtade. Vi dyker rakt in och går nästan bara dit där det bränner. Vi blir aldrig färdiga.

Och det är som det ska.

Idag fyller han tolv år. Vår älskade Arvid.

När han var liten frågade jag mig ofta vem han egentligen var. Vem är du? undrade jag. Jag såg ju så väldigt lite av mig själv i honom och ännu mindre av Fredrik.

Numera ser jag rätt mycket av mig i Arvid. Han vill (förstås) tro att han är mycket mer lik Fredrik än mig, men ingen som känner oss alla tre köper det. Han är nog min son. Livsnjutaren. Allt-eller-inget-typen. Relationsmänniskan. Periodaren. Lustbarnet. Den med det stora hjärtat och de stora känslorna.

Vem du var och är? Ungefär som jag. Men en lite roligare och modigare och mindre hämmad version. Lite mer självklar.

Och det är väldigt lätt att älska dig. Och väldigt fint att få vara din mamma.

I början av det här året var jag på en begravning som jag absolut inte ville vara på. Eva och Sindre fanns inte längre och världen var lite mera osäker och otrygg.

Men jag var på den begravningen tillsammans med Evas bloggrupp. En grupp som visade sig vara viktigare för mig än jag hade trott och en grupp som skrivit tusentals meddelanden sedan dess och träffats flera gånger.

En kort tid senare, på vårvintern, träffade jag min gymnasiegrupp igen för första gången på ofantligt länge. Också det mötet blev värdefullt och vackert.

Och igår träffade jag min mediastudiegrupp.

För aderton år sedan började vi studera journalistik tillsammans vid Åbo akademi i Vasa. Nu träffades vi igen på nästan exakt samma plats. Vi var oss så väldigt lika och ändå inte. Vi hade fortfarande otroligt roligt tillsammans och det fanns ingen egentlig startsträcka till varandra.

Kati var tyvärr sjuk, hon måste vara med nästa gång. Vår fantastiska lärare Nina var oftast med, det måste hon också vara nästa gång. Vi skrattade mycket och kom med en hel del analyser av mediavärld och omvärld. En del av dem kanske hör till det-var-bättre-förr-kategorin. Men en del saker var ju det. Väl? Den korta rundan om vad som hänt sedan vi blev klara med mediastudierna 2007 tog måååånga timmar och vi lämnade Havtornen först strax före klockan två. När vi måste.

Bloggruppen. Gymnasiegruppen. Mediagruppen. 2024 blev onekligen ett år av återföreningar och för min del har det varit ett sätt att i Eva-anda leva och fira livet så länge livet finns.

Med tacksamhet och glädje och stolthet såg jag på min gamla grupp igår. De här människorna förändrar och förbättrar världen! De är så smarta. Så roliga. Så engagerade. Så begåvade. Så snygga. Dessutom. Tänk att vi fick ha varandra. Tänk att jag fick vara med.

Nu är det en sådan höst igen. Varje dag skulle jag kunna skriva om hur mycket jag tycker om mitt jobb. Men jag är osäker på om jag skulle orka skriva de texterna och jag är säker på att ingen skulle orka läsa dem, så jag låter bli. Oftast.

Men idag måste jag. Lite.

För jag frågar mig på riktigt minst en gång om dagen hur det kan komma sig att just jag får ha just det här jobbet och att just jag får hänga med just de här ungdomarna. Inte känns varje stund fantastisk och meningsfull, men precis varje dag känns någon stund fantastisk och meningsfull.

Lyckliga jag.

”Har vi väl lagt våra liv i Guds händer behöver vi aldrig vara rädda för att han ska tappa oss. Guds händer är rymliga och jag tror att de är kupade. Inte helt öppna så att vi ramlar ur vid alltför yviga rörelser och inte slutna så att vi känner oss som fångar.”

Om någon behövde en påminnelse om hur bra Tomas Sjödin är.

Amen.

Han är ju mest av allt fotbollsspelare, men egentligen är han mannen som kunde tala med skolfotografer.

Också i år gjorde han ett intryck. Han gör liksom alltid det. Får beröm och pris för hur lätt han är att fotografera.

I år var det också det här med permanenten.

-Jag tror nog flickorna tycker om den där frisyren, sa fotografen.

-Det tror jag också, sa han.

Själv tycker jag bara så otroligt mycket om honom.

Den här dagen hann nästan ta slut innan hon åkte iväg. Hon som kom in i vårt liv för halva hennes liv sedan. Hon som aldrig riktigt lämnat det.

Jag är så tacksam för att jag fick lära känna henne då när hon var femton. Jag är så tacksam för att jag fortfarande får känna henne nu när hon är trettio. Klok, rolig, innerlig och sprakande. Vackra, vackra människa.

Det här är en sanning jag aldrig kommer att sluta påminna mig själv om; aldrig kommer jag att ångra ens lite av den tid eller kärlek jag satsat på tonåringar.

Jag kanske var lite trött och skör. Men jag började faktiskt gråta.

Jag var i bilen på väg hem en kort sväng mellan förmiddagens övervakning och eftermiddagens lektion och jag fick höra en del av Radio Vegas Firarsvängen. Den som hört det programmet vet att det är rätt sällan man rörs till tårar, det är inte riktigt den typen av program.

Men så ringde en pappa. Som ringde för att han ville önska sin dotter och hennes team lycka till nu när de ska döma en stor fotbollsmatch. Det var hans enorma stolthet över dottern som golvade mig totalt och rörde mig till tårar. Den gick liksom att ta på.

Det kan hända att det finns någon som skulle kalla det skryt. Oklädsamt skryt. Men jag hörde bara stolthet. Klädsam föräldrastolthet.

Och just då kändes världen lite vackrare. För den gör liksom det varje gång någon av oss vill någon annan väldigt väl och vågar visa det.

Jag älskar fredagar. Jag tycker så otroligt mycket om att ha en hel helg framför.

Men jag älskar söndagar också. Jag tycker så otroligt mycket om att ha en hel vecka framför.

Att få tycka väldigt mycket om både sin vardag och sin helgdag är väl ett bevis på att man har ett rätt härligt liv.

Det har varit fint med helg. Det blir fint med måndag imorgon. Och när inkommande helg närmar sig kommer det att vara fint det också.

Ikväll blev det klart. Arvids (ena) fotbollslag vinner division tre. Efter att under våren ha vunnit division fyra och därefter stigit till trean.

Det var lagets sista säsong tillsammans. Snacka om att få sluta på topp! Två gånger.

Den som förstår sig på tabeller ser att det var olidligt jämnt i toppen. Avgörandet låg inte enbart i Kuffens egna händer, om vi säger så. Förra veckan spelade Arvids Kuffen sin egen sista match mot då serieledande IK Musta och de visste att de måste vinna den matchen med minst två mål för att kanske kunna vinna serien.

Jag var inte själv på plats i Ilmajoki när det begav sig, men jag bjuder på en bild som berättar typ allt:

Fatta. Den. Stämningen.

Kuffen ligger alltså under i halvtid. Det andra laget leder med ett mål. Sedan gör Kuffen ett mål till. Nu är det jämnt. 2-2. När tio minuter återstår av matchen går Kuffen upp i ledning med 2-3.

Motståndarna vet ju också precis hur avgörande den här matchen är. I ren desperation drar de på sig hela två (!) röda kort när dryga/knappa fem minuter återstår. De tar till alla möjliga och några omöjliga vapen för att hindra Kuffens framfart. Och i matchens absolut sista minut gör Arvid mål för sitt älskade lag. 2-4. Det som behövde bli minst två måls vinst blev just två måls vinst. Och det räckte.

Enligt egen utsago gled Arvid ”kanske 300 meter på knäna” för att fira det avgörande målet. Hela laget – också de på bänken – kom rusande till honom i hörnet. Tränaren lyfte upp honom från marken och snurrade omkring honom.

Och jag tänker: den där matchen och den där stunden glömmer Arvid aldrig. Hans sista match med hans första lag.

Och jag tänker: han kunde inte ha fått ett bättre första lag. Det är nästan så att det klumpar sig lite i halsen när jag tänker på allt det där laget har betytt för honom.

Tack.