Dagens finaste komplimang stod Arvid för. Vi satt och tittade på Finlands lucia på tv när han plötsligt tittade noggrant på mig, sedan på henne, sedan på mig och sa:

– Du ser ut nästan exakt som lucia.

Jag avkrävde någon slags förklaring. Hade gärna levt vidare i tron att jag ser ut nästan exakt som vår strålande vackra lucia, men jag är ju ändå en vän av sanning så vi lämnade inget där.

– Du har också lite så där frolligt hår, sa Arvid.

– Och sedan har du också ofta halsband, fortsatte han.

– Och så ser du nästan hela tiden glad ut, du ler alltid, sa han avslutningsvis.

Att det är så han säger i slutet på jullovets första dag när Fredrik gick hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem igen efter halv åtta på kvällen är en enorm seger. Minst i klass med att se ut nästan exakt som lucia.

Det snurrar stora tankar i mitt huvud, men en del tankar är för stora och för sköra för att få snurra här. Då får det bli en mindre tanke. Till exempel den här:

Arvid var DJ när vi åkte till stan och körde vårt säkraste kort, KAJ. Och mer specifikt låten text-tv. Jag påmindes om en annan tid i mitt liv. En tid som yngre och nygiftare och med en man som hängde på text-tv många många många gånger om dagen.

– Jag kan nästan sakna tiden när du kollade text-tv, sa jag.

Men det behöver jag alltså inte göra.

– Jag kollar ju text-tv varje dag, sa Fredrik. I appen.

Det ni. Man tror man känner en människa och så visar det sig att han hänger på text-tv i en app. Varje dag.

Och så säger de att man kanske börjar kunna varandra för bra efter femton år.

Ha.

Mannen på bilden har väldigt mycket med texten att göra.

Han hostar till. Men det är vi många som gör, på tåget så här en kväll i mitten av december. Jag själv hostar också till ibland och det gör lite ont när jag sväljer.

Men han slutar inte hosta. Och efter en liten stund vänder vi oss om för att kolla att allt är okej.

– Saatana, får han fram mellan hostningarna.

Och när vi vänder oss om ser vi att han är en av de människor som lever i utkanten. En som är så full en tidig kväll en onsdag att han pratar för sig själv, en som sluddrar så mycket att det är svårt att förstå vad han säger. Och – det värsta av allt – en som de flesta av oss inte ens vill eller orkar försöka förstå.

Men så kommer en som vill och orkar. En konduktör, en ängel i grönsvarta kläder. Med ett tålamod och en vänlighet som överträffar det mesta jag sett bemöter hon honom med respekt och vänlighet. Hon bemöter honom som den människa han ju är.

Han är en av våra minsta. Och om berättelsen om oss är lika med berättelsen om hur vi tar hand om våra minsta är berättelsen om mig tyvärr inte särskilt vacker, inte om vårt samhälle heller.

Men berättelsen om henne. Den är vacker. Den ville jag berätta.

De kommer gående hand i hand. I ett gathörn stannar de, kramar om varandra hårt och ger varandra en kyss. Sedan går de vidare åt olika håll. Så börjar deras dag.

De sitter bredvid varandra på bussen. Båda talar mycket och snabbt men tyst. Ingen annan hör vad de säger men också orden vi inte hör låter hätska. De bänger surt på varandra när han stiger av några hållplatser tidigare än hon. Så börjar deras dag.

Jag vet inte vem de är och vad som har hänt innan deras dag börjar som den börjar. Men jag tänker märkligt ofta – också idag när jag ser det här – på att vi långt ifrån alltid vet när vi säger hejdå till en älskad människa för sista gången.

Så varje morgon när jag säger hejdå till Hilde på dagis säger jag att jag älskar henne. Ofta att jag älskar henne tusen, lika ofta att jag älskar henne miljoner. För så talar jag med henne om min kärlek. För långt ifrån alltid vet vi.

Så länge jag får ha dem kommer jag att påminna dem om att jag älskar.

Det sista han gjorde igår innan han somnade var att gråta. För när han vaknade idag på morgonen skulle hans mamma vara borta. I tre dagar. Det var mer än han mäktade med.

– Du måste väcka mig när du åker, jag vill säga hejdå, krävde han.

Men med tanke på att jag gick ut genom dörren före halv fem på morgonen var det en riktigt dålig idé, så vi kom överens om att han skulle ringa mig på tåget så fort han vaknade på morgonen i stället. 7:27 ringde han. Han var ledsen och ville att jag skulle komma hem genast, men fick lite plåster på såren då jag bad honom öppna luckorna i min chokladkalender nu medan jag är borta.

Mest plåster fick ändå både han och jag eftersom han har haft en jättebra måndag trots sorgen och saknaden. Det säger så mycket om Fredrik och den förälder han är. Aldrig behöver jag fundera på hur barnen har det när jag är på arbetsresa. Alltid kan jag vila i att de har det hur bra som helst.

Jamen ja. I år bjuder radio Vega för första gången på vinterpratare och jag har glädjen att vara en av dem. På julafton kommer mitt program. Jag är – min vana trogen – mycket glad, mycket pirrig och mest tacksam.

Hoppas du vill lyssna!

Mina händer luktar bajs. Samma händer som jag bläddrar med när jag läser en bok om föräldrar och tonåringar. Och jag tänker att just det här är livet när det finns både ett stort och ett litet barn i huset samtidigt. Att jag ens stunden reder upp efter mindre framgångsrika blöjfria stunder och andra stunden funderar på hur jag bäst kan kommunicera med min blivande tonåring.

Det är ju onekligen tvära kast. Och tvära kast kan ju vara rätt slitsamma.

Å andra sidan kan tvära kast också vara rätt härliga. Vem behöver inte en paus från bajslukt och strulig kommunikation ibland, liksom?

För nästan ganska precis tre år sedan.

Jag vet inte exakt vilket liv Fredrik såg framför sig när han valde ett liv med mig, men så gott som alla luciamorgnar sedan dess har han fått luciasång på sängen. Lite för sent började vi föreviga, men hellre sent än aldrig.

För mig är lucia en trotsig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet. Hur obarmhärtigt mörkret än kan vara.

Det bygger jag mitt liv på.

(Men luciabilden är också viktig. Det kanske ser ut som om vi bara tar en bild eller två och använder den mins usla, men det ligger ofta en hel del arbete och stundvis någon muta bakom de flesta. SÅ värt. SÅ värt.)

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Glad luciadag!

Igår satt jag och grät uppgivet vid köksbordet när jag hackade gurka till tacos. So sad. Tänkte att människor som jag inte borde vara föräldrar. Jag kan frimodigt berätta att det hände, men inte frimodigt varför det hände eftersom den berättelsen på inget sätt är bara min.

Idag såg jag Hilde stå med sin docka Lena (bra namn på docka 2019) på armen. Hon sa lågt i Lenas öra:

– Mamma älskar dig jättemycket. Nu ska du få gå och sova.

Och så bar hon iväg sin docka.

Jag fick nog någon slags upprättelse. Kanske människor som jag också kan vara föräldrar. Det är väl bara människor som jag som är föräldrar. Bristfälliga människor som ofta gör sitt bästa, men som ofta önskar att det där bästa var bättre än det är. Vid närmare eftertanke är vi väl alla sådana föräldrar och alla barn till sådana föräldrar.

Det kan bli bra ändå.

Vi och Hilde. Fotade av syster Matilda Audas Björkholm när en av våra absolut största gåvor var som absolut minst.