Jag, som är en riktig sucker för gemenskap, har mitt i allt coronaelände kunnat se något vackert i den enhet som ändå rått. Visst har det funnits några tappra undantag, men på det stora hela har vi gjort det här tillsammans.

Samma sucker kan känna sig lite orolig när hon nu tittar framåt. Jag är rädd att enheten kommer att vara svagare. Att känslan av tillsammans inte kommer att vara lika stark. Jag tycker inte om diskussioner där olika yrkesgrupper vill överträffa varandra i coronalidande och krav på ersättning och plåster på såren. Om vi börjar ställa oss mot varandra kommer det vi som vi har sett de senaste månaderna att splittras och uppgå i ett helt annat betydlig fattigare vi och i ett alltid lika fattigt de.

Det måste gå att lyfta fram sitt eget perspektiv utan att samtidigt trycka ner någon annans. Ditt lidande ter sig inte större av att du försöker förminska någon annans. Det är bara du som ter dig osympatisk av att du gör det.

Jag tror fortfarande att vår absolut bästa chans är att fortsättningsvis dra åt samma håll och jobba för samma sak. Tillsammans är bättre. Tillsammans är bäst.

Den här dagen tänker jag på att mitt flöde badar i ren kärlek idag. Jag blir tagen och rörd, många gånger om. Det finns så mycket sagt på få rader och små bilder. Mycket om trygghet, mycket om styrka, mycket om tillit. Mycket om stolthet, mycket om glädje, mycket om tacksamhet.

Den här dagen tänker jag samtidigt på alla dem som inte skriver något alls idag och som inte har några bilder att visa för världen. Hos dem som gömmer sig från sina flöden idag, för också om man genuint kan vara glad med andra samtidigt som man själv sörjer och saknar kan det bli överväldigande.

Den här dagen tänker jag på det faktum att det för många människor i mitt liv har varit och är svårt att få barn. För dem är en dag som den här ett hårt slag. Jag har gråtit många barnlängtanstårar med vänner som jag senare fått gråta glädjetårar med över barn som blev och kom. Också den här morsdagen är en kär väns efterlängtade första som mamma. Men också den här morsdagen är en dag när jag knäpper händerna extra innerligt för dem som ännu saknar och längtar. I envis tro på att det alltid finns hopp. Alldeles för många får längta alldeles för länge, men för de allra flesta slutar längtan lyckligt.

Den här dagen tänker jag på att resan till graviditeterna var hyfsat lätt och smärtfri för mig, medan resan till att bli mamma var den svåra. Idag, och alla dagar, är jag tacksam för att jag ändå vågade den resan. Jag skulle aldrig välja ett liv utan dem, utan att få vara deras mamma.

Den här dagen tänker jag också alltid på det missfall vi gick igenom sommaren 2011. Jag tänker på det sällan, men alltid på morsdag. Jag minns när jag pratade med barnen om det en gång. Jag minns att Arvid frågade om jag fortfarande var väldigt ledsen för det och jag minns att jag insåg att han ju knappast skulle ha funnits om det barnet hade fått finnas.

Den här dagen tänker jag på min egen älskade mamma. Hon har alltid trott på mig och gett mig en känsla av att jag kan göra nästan vad som helst. Hon har uppmuntrat mig att utveckla mina styrkor och hon har talat ut det goda hon sett i mig. Det är ovärderligt att få gå genom livet och veta att ens mamma har den tilltron. Det ger ett enormt mod och en lika enorm frimodighet. Tack, mamma! Du har gett mig så mycket!

Den här dagen tänker jag på min svärmor. Den som säger att män väljer fruar som är som sina mammor har inte träffat mig och min svärmor. Vi är så väldigt olika varandra men vi tycker ändå så väldigt mycket om varandra. Hon är en av de i särklass mest tjänande och omsorgsfulla jag någonsin träffat. Hon (och svärfar) har hjälpt oss på många olika sätt så många olika gånger. Jag kunde skriva en hel roman. Tack!

Den här dagen tänker jag ändå allra, allra mest på Ingrid, Arvid och Hilde. Jag citerar (nästan) ogenerat mig själv i det vinterprat jag höll på julafton 2019 (om du vill få lite julstämning eller bejaka snön som just föll här kan du lyssna här.) ”Ni borde ha fått världens bästa mamma. Ni fick mig. Jag kommer aldrig någonsin att förtjäna er. Jag kommer aldrig någonsin att sluta försöka.”

Tack.

Det har sina sidor att ha lite större åldersskillnad mellan barnen.

Den senaste veckan har vi haft ett barn som inte vet hur man somnar före midnatt och ett annat som inte vet hur man sover till längre än fem på morgonen. Inte är det ju konstigt att vi föräldrar som försöker få in både sömn och tumistid däremellan är lite trötta.

Men den större åldersskillnaden har också helt andra sidor. Som när Ingrid frågar Hilde om hon kommer ut på studsmattan och Hilde ser ut som om presidenten bjudit henne på kalas.

– Självklart, Ingrid! ropar hon ivrigt och ställer sig i ordning för studs med en av sina två största idoler.

Inte är det ju konstigt att modershjärtat blir lite varmt. För att hon frågar som hon gör. För att hon svarar som hon gör. För att han också vill och får vara med.

Det finns kanske tusen dåliga saker med att Hilde inte längre tycker att det är givet att stanna kvar i sängen eller ens rummet efter läggdags. Jag kunde lista dåligheterna för evigt.

Men det finns också en vansinnigt rolig sak. Istället för att ropa när hon har ett ärende eller helt enkelt bara komma gående så kommer hon åkande på sin lilla mopo. Ni vet, en sådan där i plast som vartannat finländskt barn äger. Hon sparkar med båda benen och kommer med väldig fart genom hallen. Oftast har hon av någon anledning också på sig en mössa och ett par neongula hörselskydd ovanpå den. Och när hon sedan ska framföra sitt ärende (hunger, törst, tristess, existentiell fråga, ont i magen, kli på benet…) så stannar hon, tar av sig hörselskydden och meddelar med lite officiell stämma sitt ärende.

Då älskar jag nästan ihjäl mig.

Det är väldigt mycket lättare att älska det här beteendet klockan nio eller ens tio än elva, tolv eller halv två. Tyvärr prövad sak. Ingen dag med henne är någonsin tråkig. Mycket annat, nog. Och inte allt det är positivt. Men inte tråkig.

31 maj 2020, sommarlovets första dag, firar vi den nationella fadderdagen. Idag var jag med på Kyrkpressen och svarade på några frågor om fadderskap och fadderdag.

M, O, A, N, I, E, J, M, N och E. Ni bor alla nära mitt hjärta. Att få finnas i era liv är stort och fint.

Att få ha våra barns faddrar i vårt liv är också stort och fint. Att ha de där människorna som vi alltid kan be be när vi känner att fler händer än våra egna borde knäppas. Att veta att det finns fler än bara vi som bär våra barn.

Ovärderligt.

Det kan aldrig finnas för många som bryr sig. Och det kan aldrig finnas för många att bry sig om.

Jag minns att jag i början av mars skrev ett blogginlägg om hur krafterna för det mesta gick lite onödigt jämnt ut med dagen. Som din dag, så skall din kraft ock vara. Jag efterlyste lite bonuskrafter.

Little did I know.

Coronalivet är många saker. En av de sakerna är att jag varje kväll är så trött att jag nästan är tom. Också ikväll, när jag har fått ha en jätterolig jobbkväll som gav mer än den tog, så är jag trött. Det finns inga reservlager, inget överskott. Jag jobbar oftast någon timme innan barnen stiger upp, sedan blir det som det blir och den sista arbetstimmen blir ofta rätt sent. Det sättet är absolut inte optimalt men det har fungerat, och mer än fungerat kunde vi nog aldrig hoppas på med tanke på förutsättningarna.

Så nej. Det finns inga reservlager och inget överskott. Men det var väl ändå ingen här som hade trott att det nu var läge att fylla på lagren? Nu var det ju överlevnad som gällde. Och det har vi klarat. Hittills. Med råge. Alla andas. Alla skrattar varje dag. Till och med flera gånger. Alla får varm mat. Fredrik är kärare i mig än någonsin. Det finns många lägen att gilla också i det här läget.

Idag har jag till och med klätt på mig, tvättat håret och sminkat mig. Det är betydligt mer än man kan säga om 98,7 procent av alla andra coronadagar. Också ett läge att gilla. (Både det att det hände idag OCH att det hänt så sällan annars. Faktiskt.)

När jag födde barn första gången träffade jag många barnmorskor. Hon tog sådan tid på sig, min Ingrid. Den barnmorskan som blev den förlösande barnmorskan var min gamla klasskompis från gymnasietiden. Jag minns att det var lite märkligt, av två orsaker:

1. Vi hade inte träffats på flera år och nu träffades vi i en situation som var väldigt långt från en kallprat-i-kassakön-situation.

2. Hon kunde saker. På riktigt. Det var så mäktigt att inse att någon som var lika gammal som jag kunde saker som jag inte hade någon aning om. Som inte direkt sitter i ryggmärgen eller kan tänkas ut bara med sunt förnuft. Nej, hon visste hur man hjälper en ny människa till världen. På riktigt.

Respekt.

Sedan dess har jag träffat många andra barnmorskor. Jag har ju fött två barn till själv och jag har inte minst varit med på ett hörn när en kär vän skulle föda ett barn som tyvärr inte skulle få leva.

Jag har alltså träffat många barnmorskor, men jag har bara träffat fantastiska barnmorskor. Kunniga, proffsiga, lyhörda, varmhjärtade, starka, trygga. Säkert också sjukt trötta, stressade, stretchade till bristningsgränsen – men det har jag aldrig sett eller känt. Det säger allt om dem.

Idag är det barnmorskedagen och jag vill av hela mitt hjärta tacka alla er underbara som ger och gör mer än det som krävs för att vi kvinnor som fått barn ska få känna oss trygga mitt i den situation när vi är som minst. Samtidigt önskar jag innerligt att ni inte skulle behöva vara så otroligt bra. Att upplägget var rimligare så att det skulle krävas lite mindre. Att ni fick en lön som motsvarar det jobb ni gör. Att ni fick alla de förutsättningar som krävs för att ni ska kunna göra det jobb ni vill göra.

Tack för att ni finns! Vi är många som har behövt er och vi är många som kommer att behöva er. Vi tar er inte för givna. Ni hejar på oss när vi står inför vårt största kraftprov, era händer är de första som rör vid våra barn och ni är med oss i den heligaste av stunder. Tack!

Inte en enda coronadag har gått utan att jag känt enorm tacksamhet över att vi skrev mitten av mars när allt det här begav sig och inte mitten av november. Jag vet knappt hur den här tillvaron fungerar när hela världen andas ljus och hopp och löfte om bättre tider, jag har absolut ingen aning om hur det skulle ha gått – eller huruvida det skulle ha gått – om det hade blivit lite mörkare, lite kallare och lite värre för varje dag.

Jag minns att det var stort att ta säsongens första cykeltur som barn. Jag minns känslan av att få byta ut vinterjackan mot vårjackan. Jag minns första glassen utomhus. Och jag vet att magi brukar avta med åren, men att just vårmagin bara växer sig större i mig ju äldre jag blir. Varje ny vår är min förundran större än våren innan.

I år är den större än någonsin.

Och när jag i framtiden ser tillbaka på coronavåren, kanske främst genom att läsa de blogginlägg jag skrivit här, så vill jag minnas också det här bland allt annat mindre vackert;

att våren 2020 slog alla rekord. Att solen sken alla dagar förutom två under de första fyrtioåtta undantagsdagarna. Att hela världen var i kris men att världen här samtidigt visade sig från sin bästa sida. Att solen och värmen och ljuset gav oss ett hopp som trotsade all sjukdomsstatistik.

Också det vill jag minnas. Också det var genuint sant.

I Hildes värld kommer bebisar alltså från Kvevlax. Ganska dålig koll, med andra ord.

Idag visade hon ändå prov på lite bättre koll.

– Sedan när jag blir en bebis ska jag gå in i mammas mage igen och äta mammas mjölk och stanna där tills jag blir frisk.

Lite bättre koll. Med betoning på lite.

Å andra sidan kan jag tänka mig att hennes värld är roligare än min. Och det är ju också värt något.

Ibland är jag en riktigt late bloomer. Idag är ibland. Så Idag, flera veckor efter att alla andra bad sina barn svara på frågor, gör jag det.

Arvid 7 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa då?

Fotbollskort.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att hon älskar mig.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Fotbollsspelare.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Mamma.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

20 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

Att vara bra på fotboll.

7. Vad vill du helst äta?

Godis.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

För att vara snäll.

9. Vad är du rädd för?

Hilde.

10. Vad är viktigt?

Hilde.

11. Är det något du vill fråga mig?

Nej.

Hilde 3 år.

1. Om du fick köpa vad du ville, vad skulle du köpa?

En varm potatis. Nej, ett babblarna-hus. Och babblarna-figurer.

2. Vad säger mamma alltid till dig?

Att man inte får komma upp på natten.

3. Vad ska du jobba med när du blir stor?

Rita.

4. Var kommer bebisar ifrån?

Från Kvevlax.

5. Hur gammal är man när man är vuxen?

4 år.

6. Om du var en superhjälte, vilken superkraft skulle du ha?

En jättestor dammsugare, som pappa har.

7. Kyckling och ris.

8. Varför ska man vara snäll mot varandra?

Om någon är ensam.

9. Vad är du rädd för?

Venni. (Maskoten på wasaline.) Och pingviner.

10. Vad är viktigt?

Om man inte ska göra något.

11. Är det något du vill fråga mig?

Om du vill åka en hög bana?

Svar: Nej, det vill jag inte.

Jag älskar dem. Älskar, älskar, älskar dem.