Att leva med Hilde Kass är att leva under hot. Ständigt.
Idag när hon inte fick följa med in på cafét för att hämta vår frukostpåse utan fick vänta i bilen utanför blev hon jättearg på mig.
– Jag ville komma in i Vasa. Nu får du inga julklappar, mamma, sa hon bestämt.
(Ett hot jag har NOLL förståelse för. Mycket osmickrande kan man säga om mig som förälder, men jag har verkligen aldrig någonsin hotat någon med uteblivna julklappar.)
En annan gång idag – kan inte för mitt liv minnas varför eftersom det händer så mycket – så meddelade hon att hon var så arg att hon skulle göra sönder båda bilarna och mig och Fredrik. Hotet uttalades i hennes nuvarande grundposition, med händerna i midjan. Sedan fnissade hon förtjust. (Igen NOLL förståelse. Jag har verkligen aldrig någonsin hotat med att förstöra vare sig bilar eller människor. Aldrig.)
Dagens värsta hot? Det infann sig när hon inte ville gå hem från lekkompisen.
– Då tänker jag komma upp ur sängen på natten, sa hon med eftertrycket.
Det hotet visste var det satt. Hot om julklappar och förstörda bilar väger noll i jämförelse med hot om dålig läggdags. (Här har jag TUSEN förståelse. Tyvärr.)
Alla får klaga våren 2020. Ingen av oss fick den vår vi hoppades på. Men just här och just nu tänker jag att vissa av oss ska klaga med ganska tyst röst. Kanske till och med klaga i kudden.
Just här och just nu tänker jag på alla dem som den här våren har fått besked som omkullkastar hela deras liv. De som inte kommer att minnas den här våren som coronans vår i första hand utan som depressionens, dödsdomens, dödsfallets.
Just här och just nu tänker jag på alla ensamstående föräldrar som redan i vanliga fall lägger vardagspussel med alldeles för många bitar.
Just här och just nu tänker jag på dem som förlorat jobb och livsverk och drömmar.
Just här och just nu tänker jag på de relationer som mötte sin överman i coronan. De relationer som var spända och ansträngda och som nu spändes och ansträngdes sönder.
Också vi andra får klaga. Men just idag – när jag är riktigt fredagstrött igen en gång – så tänker jag att min trötthet är ett litet pris att betala. Många andras coronaprislappar är betydligt större än min. Må de och ni få hjälp att betala priset. Må vi hjälpa varandra betala. Om någon gång är det nu tröskeln ska vara låg. Tröskeln att be om hjälp och tröskeln att hjälpa.
Vi är på det sättet tråkiga föräldrar att vi tycker att den egna sängen är den mest rimliga platsen efter läggdags. Den enda rimliga, faktiskt. Våra barn är inte lika övertygade och vill testa också andra platser. Varje gång någon kommer upp bemöter vi det med typ tristess, skepsis, irritation, frustration eller ilska. Lite beroende på vår egen dagsform och trötthet. Vi försöker med flit göra den stunden rätt trist. Det är ju liksom inte då umgänget med stort U ska bli av.
För någon kväll sedan kom vår minsting upp för kanske trettioandra gången den kvällen. Klockan var över halv elva. Vardag dagen därpå. Hon hade dessutom vaknat halv fem samma morgon. Nu var ilskan nära. Nästan ett faktum.
Men. Då såg hon ut så här:
Och det är faktiskt jättesvårt att vara något annat än genomlycklig när någon kommer in till en med:
– fult mönstrad UV-dräkt, dessutom läckert uppknäppt
– tyllkjol från Pomp de Lux (jag tvivlar på att det var så här designern tänkte att man skulle styla den)
– yllesockor på fötterna
– omaka strumpor på händerna
– trosor på huvudet
Jag kan för allt i världen tycka att hon kunde utveckla sitt intresse för mode vid andra tidpunkter på dygnet, men den bruden har verkligen en egen och orädd stil.
Klockan är i skrivande stund 22.06 och jag har inte kollat svenska.yle.fi en enda gång idag. Inget ont alls om Svenska yle, men det är ofta ett väldigt gott betyg åt en dag.
Jag har älskat varje stund. Tisdagen den 19 maj 2020. Sjukt bra dag.
Det finns ju många gåvor i ett liv som mitt. Att man kan träffa en helt ny människa när man är närmare fyrtio än trettio och att den människan på kort tid kan bli en riktigt kär hjärtevän är en av de gåvorna. En sådan gåva som jag förstår att vara tacksam för. Aldrig någonsin tog jag det för givet.
Det är i sanning så fint när förändringsfientliga sjuåringar får nya vänner. Men inte är det fy skam när förändringsbejakande trettiosexåringar får det heller.
Nu ska jag somna lyckligt. Men först gå in på svenska.yle.fi. Någon ordning får det vara.
Ibland vet vi inte exakt var han är, vår Arv. Och det var faktiskt bland annat det vi hoppades på. Vi hoppades på den frihet som bara en liten hemort kan ge en sjuåring och vi fick just precis det. På något konstigt sätt kan ett barns värld ofta bli större när den är lite mindre.
Samma morgon som skolorna öppnade igen ringde en av hans kompisar och frågade om de skulle cykla tillsammans. Jag tittade efter dem genom fönstret. Och jag tänkte att det är fint att få cykla till skolan med en vän.
– Man kan säga att det här är mitt tredje hem, sa en annan av hans kompisar när han kom hem till oss idag. För andra gången idag. Och jag tänkte att det är fint att få vara någons tredje hem.
Mest av allt tänker jag att det är fint att han har landat så väl under sitt knappa år här. Han, som tycker klart minst om förändringar av alla våra barn. Bra har det blivit för honom. Jättebra har det blivit för honom.
Mitt i Nu lilla humla. Helt plötsligt och helt oprovocerat.
Jag förstår ingenting.
– Vad sa du, älskling? frågar jag. Det är ju lätt att höra fel.
– Var inte rädd, mamma, säger hon igen.
Och jag tror att jag kanske förstår ändå. Jag är inte rädd, men stundvis lite orolig. Det finns ju alltid moln någonstans på himlen och på vår himmel finns just nu ett särskilt moln och vi vet inte riktigt hur grått det molnet är. Är det nästan vitt eller är det åskmörkt? Oklart.
Hilde vet inte om molnet. Men hon vet att jag inte behöver vara rädd. Det vet jag också. Egentligen. Men påminnelsen gjorde gott.
Får man känna att morgondagen kanske är den bästa på… tja, ganska precis två månader?
Och får man i nästa andetag (eller var det redan i samma?) gråta lite för att man kommer att sakna Hilde så vansinnigt mycket när hon nu återupptar sin dagiskarriär?
Jag vet inte om man får. Men just precis så känner jag ikväll. Oavsett om man får eller inte.
Vi gjorde det. Så känner jag också ikväll. Det som i teorin aldrig skulle kunna gå gick ändå. Och jag känner mig lite stolt över det. Mest trött, för det har ju nog kommit med ett pris. Men också lite stolt.
När jag är piggare ska jag reflektera mera. Nu ska jag korka en liter glass. Minst.
Någonstans i världen finns en vhs-kassett med ett filminslag från det daghem som var mitt när jag var två. Jag har inte sett det sedan jag var kanske femton, ändå minns jag de sär sekvenserna när jag själv var med med glasklar tydlighet. Så många gånger har jag sett det där filminslaget. För det var så unikt. Det finns inte mycket film på mig som barn.
Det finns mycket film på mina barn som barn och trots att många av de barn som växer upp idag får en barndom som är nästan sönderdokumenterad verkar också de vara fascinerade av att få se filmklipp där de själva finns med. Idag har jag och Arvid sett en ettårig Arv in action och vi tyckte båda att det var det gulligaste vi sett.
– Var är det här? frågade Arvid om ett filmklipp inspelat i det hem där vi bodde när han föddes men som vi flyttade från före han fyllde tre. Och jag insåg att han förstås inte minns.
Jag var länge ganska onostalgisk. Kanske alldeles för trött för nostalgi. Men så plötsligt mötte jag min överfilm och kände hur tårarna brände till.
En film från en av de många julaftnar som vi firade i Helsingfors med våra bästa vänner. Med de bästa vänner som vi i tiderna flyttade till Helsingfors med. Det blev min överfilm och nostalgin och saknaden bara sköljde över mig. Jag hade inte en chans.
Jag inser ju att inget liv kan innehålla allt och alla exakt samtidigt. Och att mycket av det fantastiskt goda vi har nu aldrig hade kunnat bli vårt om vi fortfarande hade kvar allt det vi hade då. Så förnuftsmässigt är jag helt med. Känslomässigt är jag inte alls det. Känslomässigt tycker jag att det är världens största orättvisa att jag inte får ha alla jag älskar i min omedelbara närhet. Alla jag behöver.
Sedan så jag nästa filmklipp. Från när jag och en av Hildes gudfäder mimade och dansade till Shut up med The Black Eyed Pead på den årliga konferens som ordnades i församlingen och som vi var med och startade. Det hjälpte inte alls, om vi säger så. Och sedan gick det bara neråt.
Så nu sitter jag här i en enorm saknad. Men i en ännu större tacksamhet. Tänk att det där var vårt liv. Att de där människorna var våra. Att de ju fortfarande är det, trots att de är det på ett annat sätt.
Att jag har orsak att sakna är det största beviset på att jag också har orsak att tacka.
Det var det. Nu ska jag sakna vidare en stund och hoppas att det är ikväll som alla duploklossar, pusselbitar och bilderböcker lär sig plocka upp sig själva.
Nästan för lycklig 