– Var det typ igår vi träffades? frågar hon.

Svaret är nej. Det var typ i vintras. Men när man är så nära varandra att man nästan är varandras kan flera månader coronatid kännas som… typ igår.

När vi för drygt tolv år sedan bestämde oss för att flytta till Helsingfors var det kanske mest på grund av dem och kanske näst mest på grund av Gud. När vi för nästan två år sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det kanske allra svårast att lämna just dem. För där, långt borta från familj och släkt, fick vi vara varandras familj och släkt.

Idag fick vi ha dem hos oss, de älskade bästa vännerna. Och jag påmindes; det spelar ingen roll om vi bor fyrahundra meter eller fyra kilometer eller fyrahundra kilometer från varandra. Vi har testat allt och genom allt har vi varit varandras. Och det var alltid typ igår vi träffades.

Vi må sakna många ofta sedan vi flyttade, men vi har inte förlorat någon. Däremot har vi vunnit många. Det blev så tydligt när jag efter att vännerna åkt hem fick svara på ett meddelande om att vi är bjudna på tacos på torsdag till en familj som finns i vårt nya liv. Och när jag och Arvid tog en spontan tur till fotbollsplanen och han direkt hittade in i en match med andra barn.

I den stunden fanns bara en enda tanke. Tänk vad bra det blev.

– Vad coola glasögon du har!

Det går inte en vecka utan att Hilde får höra den kommentaren av en ny bekantskap. De som inte känner henne kan ju tro att hon bär solglasögon 97 % av sin vakna tid för att hon tycker det är en rolig accessoar. Så är det ju inte. Solglasögonen är ett måste. Utan dem ser hon nästan ingenting.

Jag har tänkt många gånger att det är fint att ha ett måste som väcker så positiva reaktioner. Om man nu en gång måste ha ett måste så är det ju roligt om det är ett coolt måste. Ändå.

Samtidigt är det klart att jag kan sörja att hon måste ha sina solglasögon så ofta. Om ögonen är själens spegel ser ju omvärlden väldigt lite av Hildes ytterst sevärda själ och det kan jag tycka att är trist. Sådant kan få ett modershjärta att gråta en svag dag.

Så därför blev mitt modershjärta alldeles varmt när jag fick höra att Hildes dagiskompis hade valt att också ha sina solglasögon inomhus. För att Hilde hade sina.

Det är vänskap.

Det går som bekant att stava till vänskap på väldigt många olika sätt. Att bära solglasögon inomhus är ett av mina nya favoritsätt.

Om du idag befann dig utanför Kvevlax kyrka efter konfirmationen och hörde någon ropa:

– Brösttårta!

så kan jag nästan helt utan stolthet berätta att det var Hilde. Hon tyckte uppenbarligen att det var det uttrycket konfirmanderna och deras släktingar behövde få höra efter konfirmationen. Och vem är nu jag att säga att det inte var det?

Att bo i prästgård är många olika saker. Till exempel det här. Tydligen.

Det är en av årets vackraste sommarkvällar och jag har just sprungit en lugn, skön femma i den by som är min hemby. På ett sätt en helt vanlig femma och på ett annat sätt en helt speciell femma. Idag har jag nämligen sprungit en femma hundra dagar i rad.

Hundra dagar! I rad! Utan ett enda undantag.

Tack, kroppen! Tänk vad du kan och orkar och förmår. För hundra dagar helt utan förkylningssymtom. Helt utan värk. Helt utan ont i knän. Helt utan att jag en endaste dag har behövt fundera på om jag är i springskick. Det har jag varit. Varje dag.

Det är lite lätt att vara stolt ikväll. Det är mycket lätt att vara tacksam.

För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

Därför släpper jag den aldrig och därför gör jag allt som bara står i min makt för att det ska vara så tryggt och roligt och självklart som möjligt för oss att hålla fast i varandra.

Tack för att du älskar mig. Tack för att jag får älska dig.

Det finns mycket att säga om Arvid och delar av det har jag också sagt. Idag vill jag lyfta fram att han med stor sannolikhet är världens bästa storebror. Hans tålamod med Hilde är enormt. Han är hennes mesta och bästa lekkamrat. Hon lockar fram bara hans bästa och mysigaste sidor och han är så stolt över henne att det är ett under att han får något annat gjort.

Igår läste han en bok för henne när de åt kvällssmörgås. Med inlevelse. Med olika röster. Hon var så lycklig. Han var så lycklig.

Jag var kanske lyckligast av oss alla.

Att ha syskon är väl aldrig bara lätt och roligt, men ofta en av de bästa och roligaste gåvorna vi kan få.

För tredje året i rad började Hilde idag på nytt daghem. Första året konstaterade vi att hon landade så mjukt i sin nya tillvaro att hon kunde ha hållit kurser i dagisstart. Andra året tänkte vi att det omöjligt kunde gå lika bra. Det gick om möjligt ännu bättre. Och nu, tredje året, darrade hon inte ens lite på läppen när jag kramade henne hejdå. Och när jag frågade hur första dagen hade varit sa hon med glad röst:

– Jättebra!

Att ha ett barn kan ibland vara att tro att man vet hur det är att ha barn. Att ha två barn innebär ofta att man inser att det är rätt olika saker det här med att ha barn – beroende på hurdant barn man har. Att ha tre barn har för mig inneburit att inse att jag kommer att överraskas hela tiden.

Hilde kan med andra ord fortfarande hålla de där kurserna. Jag vet inte vad hon har för timtaxa, men den här bruden vet sitt värde så det kan bli saftigt. Jag tror inte jag har råd att gå själv, men jag ska å andra sidan inte heller börja på ett nytt dagis i år så för mig är den kanske överflödig. Jag ska fortsätta med det jobb som jag började med för ett år sedan och som jag tyckte väldigt mycket om men som blev lite underligt då i våras när allt annat också blev underligt. Mest av allt hoppas jag på en ganska o-underlig höst. Tro vet jag inte om jag kan göra just nu, men hoppas verkar jag ändå kunna.

Hon säger det bättre, hon som säger mest med bilder. Här är mitt sommarlov och mitt sommarliv 2020. Genom syster Matildas lins.

Ofta när vi berättar med bild blir det lite för filtrerat och förskönat för att vara hela sanningen. Så det skulle kanske sitta bra med en kommentar om att de här bilderna ju inte visar allt det där fula. Men det var så lite som var fult. Faktiskt. Visst fanns det någon morgon när Hilde vaknade fem och någon kväll när hon somnade två. Visst fanns det någon stund när någon i sommarfamiljen krockade med någon annan och visst fanns det dagar när någon ifrågasatte havregrynsgröten som Basfödan med världens största B. Men mest av allt var det faktiskt just så här fint som bilderna visar. Ibland är verkligheten faktiskt så skön att alla filter blir överflödiga och när det händer får vi ödmjukt tacka och ta emot, för det kommer ju helt andra ibland också.

Min första tanke när jag tittade igenom sommarbilderna och grät lite för att sommaren, systern, svågern och syskonbarnen fattas mig så? Varför förstod jag inte att ta vara på varje dag vi hade?

Min andra tanke? Det gjorde jag ju. Inte en enda dag gick utan att jag tog vara på den. Inte en enda.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag tar sommarlov och bloggen med mig. Den här sommaren blir annorlunda än nästan alla andra somrar men också annorlunda kan vara bra.

Ta hand om dig och ta hand om de människor du har omkring dig! Ta hand om den här sommaren också. Hur den än ser ut. Också den här sommaren blir oss given bara den här enda gången. Låt oss fylla den med sommarliv.

Sommarliv från somrar som varit. Alla bilder är tagna av syster Matilda.

När jag skriver det här blogginlägget är klockan kvart över tio och jag sitter i fotändan på Hildes säng. Det känns som en förlust. Jag tycker ju att barn ska somna självständigt i sina egna sängar – så där som Hilde gjorde från dag ett till typ dag tusen – och det här var nog ett steg i fel riktning.

Men ännu mer än jag tycker att barn ska somna självständigt i sina egna sängar tycker jag att livet ska vara drägligt och det är inte drägligt eller rimligt med treåringar som somnar först efter midnatt men ändå vaknar halv åtta och sedan är lite gnälligt övertrötta hela dagen. Slocknar ofta i en bil i något skede och får därmed den powernap som krävs för att nästa kväll också ska bli sen. Så nu sitter jag här. Och medan jag har skrivit det här har hon somnat.

Kanske vi får ge oss. Göra en Dr Phil och fråga oss om vi vill vara right eller om vi vill vara happy. Svaret är ju alltid happy. Alltid. Principer som inte fungerar är överskattade. Så nu tar jag en glassliter och firar att hon somnat före halv elva för första gången på… länge. So happy.